Malin Wollin: Delad oro är dubbel oro – så jag ringde inte

För ett par veckor sedan hände något jobbigt, som jag inte kommer skriva om förrän jag gör det.

Det var ingen stor sak egentligen, men ibland förvandlas små saker till symbolik. Ni vet, när man slår i tån och börjar gråta för att livet är så svårt och när den akuta smärtan går över inser man att gråten och uppgivenheten hade väldigt lite att göra med tån.

Orolig och lite ledsen träffade jag min vän Jasmina över lunch.

Ett par minuter in i lunchen plockar jag upp mobilen för att ringa till Joachim.

”Ska du verkligen ringa nu och förstöra hans dag?” frågar Jasmina.

”Vadå förstöra hans dag?”

Läs också: Malin Wollin: Alla borde lära sina barn att bråka!

”Jag menar att han kommer sitta och oroa sig, det är bättre att du berättar när han kommer hem.”

”Men jag behöver ju honom, går inte mitt behov av kärleksfullt stöd före hans behov av att inte oroa sig för mig?”

Jag tittade på telefonen, såg framför mig hur Joachim just nu satt vid sitt skrivbord med tretton pappershögar (jag har räknat). Han skriver på sin dator, snurrar runt på stolen och tittar i sina miljoner pärmar bakom ryggen (jag har räknat).

Plötsligt ringer telefonen. Han ser att det är jag. Han tror att jag vill veta vilken tid han kommer hem eller vad BHV sa, för det var kanske den här veckan jag skulle dit?

Han svarar och lyssnar.

Läs också: Malin Wollin: Jag jagade applåder från pappa

Om han älskar mig lika mycket som jag älskar honom så blir han nu lite lång i blicken. Han vill ta bort det som är jobbigt från mig, men det kan han inte. Han kan heller inte krama mig eftersom han har fyra timmar kvar vid sitt skrivbord.

Kanske kan han inte konsulta sig som han borde konsulta. Kanske blir de där pärmarna lite tyngre att lyfta, kanske är han inte lika glad och uppsluppen när det rings i fikaklockan vid 14:30.

Delad oro är ibland

dubbel oro.

Jag ringde aldrig.

Ur MåBra nr 5, 2018