Malin Wollin: Jag jagade applåder från pappa

Numera kan krönikören och bloggaren Malin Wollin sträcka på sig av stolthet över det hon åstadkommit. Men det har inte alltid varit så. Hon växte upp med pappa dödgrävare och mamma sopåkare och en lillasyster på gården Skaftnäs i Småland (Malin själv sa Skaftnäsvägen för att det skulle verka som om hon bodde i lägenhet).

– Jag skämdes för att vi bodde på landet. Min pappa åkte traktor till kyrkan där han jobbar. Han var så pinsam, ja, allting med oss var pinsamt. Jag ville bo i stan, leva ett annat liv, vara nån annan. Jag ville ha rött krulligt hår, fräknar och sneda tänder. Jag gick omkring med ett tuggummi på tänderna för att det skulle se ut som om jag hade tandställning! Och så ville jag vara adopterad! Inte bara svennebanan med eget potatisland och egenskjuten älg.

Malin berättar om relationen till pappa. Om viljan att få hans villkorslösa kärlek, samtidigt som hon ville frigöra sig.

– Pappa var kritisk till det mesta och tyckte att vi gnällde för mycket, fast vi hade det så bra, enligt honom. Han var inte årets pedagog, om man säger så. Det var inte ”lilla gumman, vad du är bra”. Att ge beröm är inte hans grej.

Skaffade familj och utbildade sig

Från pappa och gården gick vägen via estetiskt gymnasium i Växjö (för att få distans till pappa) till kantorutbildning (för att pappa ville det). Men Malin hoppade av, dels för att hon inte är troende, dels för att det inte var så kul att spela orgel. Släkten pratade om vikten av att träffa någon, skaffa jobb och ett eget hem. Då skulle allt bli bra och alla kunde andas ut.

– De ville mig väl och i dag vet jag att de på sätt och vis hade rätt. För hittar man kärlek, fast boende och jobb, då mår man oftast ganska bra. Då tyckte inte jag att man kunde vara en sån som blir glad för att man har en pojkvän, men jo, det kan man visst, säger Malin övertygat.

–Och jag kände mig så småningom älskad för den jag var. Det är skitsnack att du inte kan bli älskad om du inte älskar dig själv. Du kan bli jätteälskad! Det är egentligen ganska enkelt. Om jag ser på mig själv genom min sambos Joachims ögon så kan jag förstå vad han gillar med mig – på samma sätt som när han tittar på mig när jag kastar in datormusen i väggen. Då kan jag se att det inte var den delen av min personlighet han blev förälskad i, haha!

Malin visste redan att hon ville ha barn och när hon nu hade hittat sin man spillde hon ingen tid.

– Jag började tjata om barn redan efter ett par veckor. En annan kille hade sagt ”okej, psyko, hejdå”, och dragit. Men Joachim sa bara ”vi kan väl vänta lite”, haha. Vi väntade till året därpå.

Höggravid började Malin plugga till journalist. När dottern kom var hon med mormor på jobbet, dit Malin sprang och ammade med jämna mellanrum. Och så ett barn till, inom två år. Då var det viktigt att vara duktig, att klara allt. Till viss del inför pappa.

– Jag ville vara duktig för att få kärlek, antar jag, men så känner jag inte längre. Nu vet jag att jag duger oavsett vad jag presterar. Jag tror att pappa är stolt över mig, att jag utbildat mig till journalist, fött barnen och fått bra jobb. Men han säger det inte, så är det bara.

Av Anne Haavisto

Foto Susanne Hallman

Läs hela intervjun i MåBra nummer 8/09

Känner du igen dig i Malins berättelse? Dela med dig av dina erfarenheter i vårt Forum.