Mamma till sin partner: "Otacksamma roller båda två"
Känns det ibland som att du är den enda vuxna i er relation? I så fall är du inte ensam. Många hamnar i en vad parpsykologer och terapeuter kallar för en "föräldra-barn-relation", ja, det finns faktiskt en term för detta fenomen. I heterosexuella relationer är det oftast kvinnan som hamnar i rollen som den ansvarstagande vuxna och mannen i rollen som det passivt aggressiva, utagerande barnet.
Kvinnan styr upp och tar ansvar ...
Ingen av rollerna är särskilt tacksamma. Kvinnan känner sig ofta ensam i att vara den som planerar, handlar, bokar semestrar, tar huvudansvaret för hemmet, vännerna och barnen. Mannen i sin tur har hamnat i ett läge där han antingen bekvämt lutat sig tillbaka eller buttert konstaterat att allt han gör ändå blir fel, säger psykoterapeuten Avrum Weiss.
— Män skämtar ofta om hur de lever som ungkarlar, hur skönt det är att inte vara beroende av någon, fria att göra vad de vill när de vill. Men bakom alltihop finns sanningen; nämligen att många män inte vet mycket om hur de ska bygga ett hem för sig själva eller bilda/ sköta en familj. Hos många av dessa män ställdes inga krav i barndomen så de fick inte mycket erfarenhet av att utföra arbetet eller ens lägga märke till vad som måste göras och se till att få det gjort. Män skämtar om att de vill leva ungkarlsliv men det känns ändå rätt bra att bo på samma sätt som när de växte upp, att ha ett pålitligt socialt liv som tas om hand och att ha någon som hjälper till när de inte vet vad man ska ha på sig eller hur man ska agera i mer vuxna sociala situationer.
... men längtar egentligen efter närhet och intimitet
I början av en relation är den här obalansen inte särskilt påtaglig eller ens ett problem. Man kanske till och med tycker att man kompletterar varandra. En av er är mer planerad och den andra hänger på. Men vad som verkade som en ömsesidig överenskommelse kan snabbt förvandlas till en outtalad maktkamp. Situationen blir otillfredsställande för båda parter, men missnöjet är mest troligt att dyka upp hos kvinnan först. För bakom "mamma-projektledarrollen" är kvinnan inte ute efter en välkammad och foglig bättre hälft. I själva verket söker hon intimitet och anknytning, menar Weiss, och det är här paren når den kritiska vändpunkten i förhållandet.
Antingen förstår mannen detta och inser att han vill ha samma sak. Eller så saknar han den typen av känslomässig intelligens och förmår inte ta emot närheten som partnern erbjuder. Det är då är all den tidigare godartade vägledningen och coachningen börjar skava och verka mer och mer som kritik och kontroll.
I en sådan situation är det lätt att börja skuldbelägga varandra, men enligt Weiss finns ingen syndbock.
— Det här är en röra som paret skapat tillsammans. Förälder-barn-relationen är en omedveten maskopi mellan två personer. De har lika mycket ansvar och är lika fast i mönstret som partnern.
Att bryta mönstret kräver både vilja och engagemang. En psykolog eller parterapeut gör ofta processen enklare.
Källa: Psychology Today
Foto: TT