Nadia växte upp som ett experiment: "Blev tidigt vuxen"
Nadia Kløvedal Reich, 68, växte upp i ett kollektiv i danska Hellerup norr om Köpenhamn. Här "ägde" människor inte varandra; Alla var varandras och barnen var "gemenskapens" ansvar. Det var ett projekt som handlade om att lösa upp de traditionella familjestrukturerna och finna den ultimata gemenskapen, något som tilltalade hennes föräldrar: konstnären och pedagogen Alice Møller Kristensen samt författaren och den politiske debattören Ebbe Kløvedal Reich. I tre stora gamla villor skapade kollektivmedlemmarna, som kallade sig "stammen", sitt drömsamhälle.
– Min far hette Ebbe och min mor hette Alice, men det har aldrig funnits i min värld att kalla dem för far och mor, säger hon till den danska tidningen Psykologi.
Barnen skulle skapa sina egna liv
Barnen skulle tidigt bli självständiga och få möjligheten att skapa sina egna liv. De skulle inte påverkas av patriarkala eller matriarkala strukturer.
– Jag hade de största friheterna, och jag var relativt bra på att använda dem, berättar Nadia Kløvedal Reich.
Gapade kylskåpet tomt på mat så stal hon pengar från de vuxna i kollektivet för att kunna köpa bröd och godis till barnen. Hon gick sin egen väg och var bra på att bygga relationer.
– Jag var ett starkt och självständigt, men också enormt ansvarsfullt och modigt, barn som rörde sig fritt i världen och enormt tidigt blev vuxen.
Samtidigt levde hon med en medfödd njursjukdom som saktade förstörde hennes njure, men som varken hon själv eller hennes föräldrar ville låtsas om. En annan kollektivmedlem, läkaren Andreas, tog Nadia under sina vingar och såg till att hon fick den vård hon behövde.
– Plötsligt fanns det en vuxen som jag faktiskt fick vara sjuk hos. Han såg mig och min sjukdom.
Hon berättar att Andreas är den person som hon skapat den mest genuina far- och dotterrelationen med.
– Men han försvann bara så där, säger hon och knäpper med fingrarna.
– Den där rädslan att allting försvinner... Jag tror inte att jag någonsin blir av med den känslan.
Har skrivit en självbiografi
I sin bok Det bedste man kan sige berättar Nadia om uppväxten i kollektivet. Hon beskriver att hon som barn kände en enorm lojalitet till "projektet". Hon hade en känsla av att hennes föräldrar var del av någonting större och att de engagerade sig i något mycket ädelt. Men vad kostar det egentligen att inte ha den nära, trygga anknytningen till sina föräldrar?
För Nadia har det skapat en tomhet och en känsla av "Var hör jag hemma och vem är jag?", berättar hon.
– Det handlar om att verkligen behöva arbeta med mina kärleksrelationer och ... hitta ro i mig själv. Att inte vara rädd för att personer ska försvinna eller att jag "snart kommer förlora allt". För mig har boken också handlat om att skriva mig fram till modet att bryta med lojaliteten och våga känna något annat, säger hon till magasinet Psykologi.
LÄS OCKSÅ: 7 fraser som kan hjälpa till att läka sår från barndomen
Ville bli sedd och älskad
Pappa Ebbe fick fyra barn med fyra kvinnor. Mamma Alice fick tre barn med tre män. Ebbe var direktörssonen som var beundrad och älskad av alla, en kvinnokarl som flyttade in och ut ur kollektivet. Mamma Alice var rak, hårdhudad och visade sig sällan sårbar.
När Nadia skrev boken blev hon den treåriga lilla flickan igen, som så gärna ville bli sedd av sina föräldrar. Hon satt på sängen hos sin cancersjuke pappa och sökte svar, men fick aldrig de svar hon önskade innan han gick bort. Mamman dog också före bokens utgivning, men hann läsa – och applådera åt – en stor del av den.
– Det fanns någonting mycket vackert i vår relation under min process med att skriva boken. Hon accepterade och förstod verkligen varför den behövde skrivas. På så sätt var hon en konstnär in i märgen.
Även Ebbe hade blivit glad över boken, tror Nadia Kløvedal Reich, och påtalar att hon trots allt har velat skapa en kärleksfull bild av honom.
– Han älskade mig på det sätt han kunde älska. Ebbe var fenomenal på att hålla tal för tusentals människor, och få samtliga tusen människor att känna sig älskade av honom. Den förmågan hade han.
Men han såg inte det lilla barnet som stod med armarna runt hans ben.
– Nej, det är just det.
För Nadia har det varit nödvändigt att berätta historien, men har inte kunnat göra det förrän nu. Boken har blivit ett slags avslut för henne.
Rädd för att förlora allt
Nadia flyttade hemifrån som 15-åring, till Christiania, och distanserade sig allt mer från sina föräldrar. Hon blev mamma som 18-åring och skapade sin egen lilla kärnfamilj. Nu skulle hon minsann visa sina föräldrar hur man lever som "en ordentlig person". Men otrohet satte käppar i hjulet och en tuff skilsmässa blev verklighet.
– Just där träffar det förflutna mig: "Nu förlorar jag allt". Jag förlorar mitt barn, jag förlorar allt. Det är grundkänslan. På sätt och vis är skilsmässan en stor gåva till mig. Under mina unga år var jag bra på att konstruera en värld för att undvika att möta sårbarheten. Men det lyckas jag inte med här. Jag får en sådan smäll att jag bara ligger där.
Det var som att öppna en svart låda, berättar hon. Hon mötte den treåriga lilla flickan igen – och kände sårbarheten, den bristande anknytningen, rotlösheten och tomheten.
– Allt det där som jag hade stängt in i den inre lådan av järn kommer plötsligt upp. Och där förstår jag allt för väl varför vissa människor faktiskt inte vågar gå in i de kriser som uppstår under livet. För det är en farlig plats att befinna sig på.
Hon kom starkare ur krisen, men det kunde lika gärna ha gått åt andra hållet, berättar Nadia, som senare gifte om sig och fick ytterligare ett barn. Hon är utbildad sociolog och lever i dag ett gott liv med mannen med stort M.
– Det finns närhet. Jag är på en plats där jag kan öppna mitt hjärta, säger hon.
Foto: Robin Skjoldborg