Psykologfrågan: ”Jag saknar mina vuxna barn”
Fråga:
Jag är mamma till två utflugna barn, 24 och 27 år gamla. De lever upptagna liv, vi hörs någon gång i veckan och oftast är det jag som tar kontakten. De kommer hem ett par gånger per år, men när jag vill komma och hälsa på passar det sällan, trots att vi har en fin relation. Ingen av dem har heller några planer på att flytta hem till vår lilla stad i norra Sverige framöver, så jag kommer nog aldrig få ha dem nära mig igen. Jag saknar deras närhet och vår relation så. Har du några tips på hur jag kan tänka?
Anna Bennich svarar:
Ja, den där ständiga längtan efter barnen delar du med många. Det är sannerligen orättvist att vår längtan efter dem är så mycket större än deras behov av oss, allteftersom de växer upp.
Samtidigt är det ju helt i sin ordning. Våra vuxna barn ska ge sig iväg, rikta blicken utåt, skapa sig egna liv, hitta nya nätverk. Dina barn är också i en ålder då de är fullt vuxna, men ännu inte har landat i någon egen familjebildning. En del gör aldrig det men vanligare är det som vi vet att man så småningom slår sig till ro, träffar någon partner kanske, bildar familj.
Det som är bra med den saken är att vi föräldrar plötsligt kan få en större betydelse igen. Dina barn kommer sannolikt vilja att deras barn får en fin relation till sina mor- och farföräldrar. Traditioner och familj blir viktigare. Det brukar även vara värdefullt med praktisk hjälp i form av barnvakt och stöd till familjepusslet. Plötsligt är det jätteskönt att ”åka hem” på sommaren, eftersom det är jobbigt att resa runt med småbarn (och eftersom mormor kan passa barnen så man äntligen får sovmorgon). Det går ju förstås inte att veta om det blir så, men sannolikheten är i alla fall ganska god och det kan kännas lite trösterikt.
Men, din längtan finns nu. Och barnbarn, om de kommer, kan ju vara många år bort. Så finns det något sätt du kan påverka tiden med dem redan nu? Och vad behöver du hantera på annat sätt?
Prata om din längtan utan att skuldbelägga
En sak du kan göra är att prata med dem om din längtan. Utan att skuldbelägga det minsta såklart (det brukar umgängestid snarare minska avsevärt av), säga att du fattar att det är helt naturligt med tanke på hur deras liv ser ut. Men berätta att du gärna skulle vilja se eller prata med dem lite oftare, och fråga vad de tänker om den möjligheten.
Kan du också medvetet skapa några fler tillfällen då ni har kontakt? Boka in en testund med dem över en skärm en söndagskväll och ringa upp spontant lite oftare. Inte heller ska man underskatta de allra minsta kontakterna. Även om det känns futtigt i jämförelse med att ha ungarna hemma i soffan, så brukar några rader i ett sms kännas bättre än ingen kontakt. Där kan man ha kravlös, icke tidskrävande vardagskontakt - skicka bild på nya köksbordet, tipsa om en serie eller fråga hur lördagen varit.
Acceptera din längtan, låt den ta plats
Men längtan att ses kommer inte gå att helt problemlösa bort. En del handlar om att acceptera den, låta den ta plats. Bläddra i albumen från småbarnsåren, låta vemodet rinna genom kroppen. Och sedan, vila ifrån den. Det görs bäst genom att medvetet rikta sin uppmärksamhet emot annat. Vad mår du bra av att göra? Träffa en vän som fattar, ta en promenad i skogen, se en spännande serie. Och påminn dig om att du inte är ensam i denna föräldrars jäkla längtans-lott.
Har du frågor om psykologi och relationer? Mejla till [email protected]
Foto: TT
