"Vännerna hjälpte mig kriga mot cancern"

I början av 2012 började jag misstänka att jag var sjuk. Mitt ena bröst svullnade upp, men till en början togs min oro inte på allvar. Jag fick stå på mig för att bli undersökt.

När jag gjort första biopsin på Bröstcentrum gick jag in på en toalett på Radiumhemmet och bröt ihop. Jag visste att något var fel. Tårarna forsade, jag var så rädd och kände mig så liten. Jag tog upp min telefon och min första tanke var: Vem ska jag ringa? Vem kan jag ringa? Det slutade med att jag inte hörde av mig till någon. Jag ville inte dra in mina vänner i en oro när det kanske inte var något fel på mig.

Och jag var inte så van vid att lämpa över mina problem på andra. Jag tycker fortfarande att det är svårt, jag är rädd att mina vänner ska känna sig utnyttjade. Jag har några få nära som får se hela mig, men just där och då kände jag mig så ensam.

Som tur var hade jag en tid med min terapeut precis efter undersökningen och vi pratade om precis det. Om att vänskap också är att dela sina svåra stunder. Att människor faktiskt kan vilja hjälpa och stötta en och att mycket kan handla om att våga öppna upp för det. Att vänskap också kan vara att våga be om hjälp.

Cancerbeskedet

Så dagen före midsommarafton fick jag beskedet att jag hade inflammatorisk cancer i mitt högra bröst. Den helgen låg jag i fosterställning i sängen och grät ett helt livs tårar.

Mina vänner slöt genast upp och bildade telefonkedja. I fortsättningen behövde jag inte ringa runt utan de pratade sinsemellan om vad som hände, så att inte jag skulle behöva berätta samma svåra saker om och om igen. Så här efteråt vet jag att jag aldrig hade klarat alla cancerbehandlingar utan dem. De hejade på och fick mig att orka lite till – som om jag hade ett maratonlopp framför mig och de var min hejarklack.

När jag fick cancerbeskedet var jag i Skåne med min man och hans son. Vi bestämde att de två skulle stanna kvar där när jag åkte upp för att få min behandlingsplan. I stället kom vännerna till min hjälp i Stockholm.

Det säger kanske något om det tillstånd jag befann mig i att jag inte kommer ihåg hur jag tog mig hem eller om någon kom och hämtade mig. Men jag minns att min kompis Hella sov hos mig i lägenheten och att Cissi skjutsade oss till sjukhuset. Jag skulle senare göra många undersökningar och behandlingar under det år jag behandlades, och ofta var någon av mina vänner med på samtal, på ultraljud, på mammografi, cellgiftsbehandling och strålning. Inte bara som sällskap, de hjälpte mig att ställa frågor och skrev ner kirurgens eller läkarens svar så att jag kunde läsa vad som sagts på mötena. Det gör detsamma att man är van vid att ställa frågor, när man själv är drabbad uppfattar man ändå inte allt som sägs.

Vännerna kom på besök

Sedan åkte jag tillbaka till Skåne, till en sommar som inte skulle bli som alla andra. Jag hade sedan flera år tillbaka hyrt en yogastudio i Båstad där jag haft sommarkurser. En massa människor hade även det här året tagit semester och bokat rum för att yoga tillsammans med mig. Nu insåg jag att det aldrig skulle gå. Hur skulle jag kunna göra det samtidigt som jag skulle genomgå en stentuff cancerbehandling?

Då kom jag att tänka på Karolina, en tjej jag träffat på en resa till Indien några månader tidigare. Jag mejlade och frågade om hon kunde ta över hela sommarens yogaklasser och hon sa ja! Många som jag inte trodde skulle vara nära vänner har visat sig vara det. Hon är en av dem, hon flyttade till och med in hos oss den sommaren.

Tack vare Karolina stod ofta en underbar linsgryta och puttrade på spisen. Huset i Båstad förvandlades till ett kollektiv. Mina vänner turades om att komma på besök, jag behövde inte vara ensam. När jag mådde som sämst var jag enormt ”ombonad” med folk och jag var så glad att de fick mig att känna mig delaktig. När man har fått besked om att man bär på en dödlig sjukdom är man så ensam i det. Då har man ett behov av att känna sig som en som räknas, att få vara med. Att inte bli uträknad.

Behandlingen

Bara några veckor efter beskedet inleddes cellgiftsbehandlingen. Det var värre än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag fick ångest och sömnproblem, tappade håret, svullnade upp och blev känslig för infektioner. Senare i behandlingen fick jag ont i skelettet, huvudvärk och synrubbningar. Jag kunde knappt röra mig.

Cissi, vars pappa haft cancer i många år, uppmanade mig att lägga energi på rätt saker och rätt personer: ”Tillåt dig att vara fullständigt egoistisk. Bjud bara in dem som hejar på dig, dem som ger dig mer energi, och välj bort energitjuvarna. Du behöver all din energi”, sa hon. Jag tog henne på orden och kanske fick det rådet mig att klara av de helvetiska månaderna med cellgifter.

Jag lärde mig att säga nej, och det är inte det lättaste. En kvinna som inte alltid är till lags är inte bekväm. Men det struntar jag i. Jag känner mig påhejad av mina vänner, det känns nästan som om de är lite glada för att jag säger ifrån.

Tacksamheten

Jag är så glad och tacksam för alla som visade mig omtanke, för herregud, vad jag behövde det! Emily som skickade ett speciellt vitaminvatten till mig under hela min cellgiftsbehandling, jag fick presenter, blommor, böcker. Cissi som kom med gröna smoothies så jag skulle slippa sjukhusmaten när de opererat bort mitt bröst. Åsa som ställde de viktiga frågorna till kirurgen, när jag inte klarade det . Babette som hämtade hem mig från Båstad för att jag skulle slippa få infektioner. Jag var så omhuldad att jag nästan inte kommer ihåg allt snällt jag var med om.

Men det hände också att jag blev ledsen och kände mig sviken av människor. Alla förmår inte, det har jag förstått. Deras egen dödsångest vaknar och de klarar kanske inte att vara nära någon som står med halva foten på någon sorts dödens trappsteg. Så några hörde aldrig av sig, de bara försvann ur mitt liv. Vi är inte så skolade i hur man bemöter sorg och ledsenhet i Sverige, tyvärr.

Andra vill att man ska trösta dem i deras ångest och rädsla för att själva drabbas av cancer. Och det har man inte tid eller möjlighet att göra. Då får man lite försiktigt säga att din dödsångest, din oro, den får du ta med någon annan, för jag har fullt upp med att överleva.

Började blogga

Mitt under cellgiftsbehandlingen var jag dessutom så skör, så varje tonfall, varje felsägning blev så mycket större och jobbigare – i dag är jag inte så känslig.

Hittills har behandlingen gått bra, men jag räknas inte som friskförklarad förrän om fem år. Jag mår bra och väntar just nu på att få göra en bröstrekonstruktion. Under sjukdomstiden delade jag med mig av mina erfarenheter på min blogg, som fick mer än en miljon unika besökare. Materialet därifrån har jag precis sammanställt till en bok, Jag vill fan leva, som kommer ut till hösten. Det har varit ett tufft jobb. Jag har förflyttats till dagar som jag hade glömt. Liksom känt den där utsattheten, att man är i händerna på andra. Det svåraste har nästan varit att hitta tillbaka till tilliten att min kropp är stark och att våga lita på att inte mattan under mig rycks undan igen.

Men jag har också varit glad. För jag har sett kraften i mig – att det hela tiden fanns en framåtrörelse! Och jag undrar om den varit möjlig om jag inte haft mina vänner, min familj och min man som manade på mig, men också kramade om mig och lät mig gråta som ett barn de där dagarna när det inte var alldeles lätt att vara en krigarprinsessa.

Karins råd: Så stöttar du din sjuka vän

• Erbjud hjälp. Det kan vara allt från att handla mat och hämta barn på dagis till att laga middag.

• Lyssna utan att ge råd, om hon inte ber om det. Låt henne prata av sig om rädslan och ångesten. Efter några minuter kommer hon att vilja prata om annat.

• Håll om henne längre i kramen. Oxytocinet, kroppens eget lugn och ro-hormon sätts i gång efter 20 sekunder. En cancersjuk behöver kroppskontakt.

• Hör av dig till hennes anhöriga, skicka sms till hennes partner, till hennes barn eller föräldrar. Fråga om du kan göra något, eller bara skriv ”Jag tänker på dig”.

• Skicka sms, brev och blommor, hör av dig till henne med uppmuntrande ord och hejarop. Visa att du tänker på henne.

• Följ med henne på undersökningarna och behandlingarna. Det är tufft att sitta ensam i väntrummet på cancerkliniken. Gå igenom vad hon har för frågor till doktorn.

• Hyr skrattfilmer, feel good-filmer som hon kan bli glad av.

• Fortsätt att bjuda henne på fester och middagar, även om hon gång efter annan tackar nej. För det kan dyka upp bra dagar och då är kalas och umgänge precis vad hon behöver.

AV ANKI SYDEGÅRD OCH KARIN BJÖRKEGREN JONES

FOTO: ANNELI HILDONEN