Agneta Sjödin: Jag tog på mig all skuld

När Agneta Sjödin separerade för drygt ett år sedan gick det upp för henne hur dåligt hon tänkte om sig själv. Det blev början på en lång inre resa i att bygga upp tryggheten inombords.

Namn: Agneta Sjödin
Ålder: 45 år
Familj: Dottern Maja
Yrke: Programledare i tv och författare
Bor i: Nacka
Aktuell: Med romanen En kvinnas hjärta

Det har varit mycket skriverier om Agneta Sjödins förhållanden. Förra våren när hon separerade blev det stora rubriker och löpsedlar. Agneta kände sig kränkt och drog sig undan. Det var också där som den inre resan började.

– Jag kraschade rejält. Men omskakningen var nyttig och den behövdes för att jag skulle utvecklas som människa, säger hon.

Det senaste året har varit ett år av reflektioner. Parallellt med att skriva sin nya roman En kvinnas hjärta har Agneta arbetat med sig själv. Den senaste relationen, och det smärtsamma uppbrottet, fick Agneta att omvärdera sig själv och sina behov. Och se på sig själv med nya ögon.

– Jag vill inte uppleva ännu en gång att jag släpper in någon som bara tar av mig och sedan drar. Så jag har tagit hand om mig själv och funderat över vad jag vill ha ut av livet och vad för slags förhållande jag egentligen vill ha…

Agneta har ofta dragits till män som inte kan blotta sig själva helt och hållet.

Kände sig otrygg

– Jag har valt killar som känts slutna och hemliga och det har varit en spännande utmaning. Kanske har jag undermedvetet sett det som min chans att försöka ändra på personen, att hjälpa honom att öppna upp sig. Sedan tror jag att de har attraherats av min öppenhet, att vi har varit kontraster som attraherats av varandra. Men det tar ju kraft att ge utan att få lika mycket tillbaka.

Agneta har ofta upplevt hur hennes relationer kommer till en viss punkt, sedan är inte den andre beredd eller kapabel att öppna upp sig mer.

– Jag har träffat män som inte låtit mig komma nära. Och blir man inte insläppt i någons liv så blir relationen torftig och dör ganska fort. Man kommer till ett visst läge och sedan tar det stopp, så har det varit ofta för mig. Och då känner jag mig otrygg. Hon tror att många stannar kvar i relationer som stagnerat för att skydda sig själva, för att man inte vet hur man ska överleva ensamheten.

Agneta bär själv på en känsla av ensamhet som förföljt henne genom livet.

– Jag har haft väldigt svårt för att vara ensam, tycker inte om ensamhet helt enkelt. Och jag tror att det hänger starkt ihop med mina föräldrars skilsmässa, menar hon.

Agnetas föräldrar skilde sig när hon bara var tre år och hon fick bo mycket hos sin mormor och morfar. Under en stor del av barndomen kände hon sig otrygg.

– Min mamma pluggade på annan ort och var bara hemma på helgerna. Hon skulle ha pluggat i två år, men fick avbryta efter halva tiden eftersom det var så jobbigt för mig. Jag saknade henne så enormt. Jag låg också inne på sjukhus med krupp som barn, och på den tiden fick inte föräldrarna vara kvar med barnet. Jag var livrädd för att bli övergiven, minns jag.

”Den där ömhetstörsten har alltid varit där…”

Känslan av övergivenhet påverkar Agneta starkt än i dag.

– Om jag till exempel har något inbokat med någon och det blir inställt känns det som ett sting inuti bröstet, då går det där i gång igen på något vis, den där övergivna känslan. Som barn ville jag alltid kramas och vara nära. Jag brukade krypa in under pappas T-shirt för att få vara så nära som möjligt. Den där ömhetstörsten har alltid varit där…

Ensamheten som vuxen har varit värst kring högtider som jul och midsommar – tidpunkter när många planerar semestrar tillsammans med sin partner.

– Det är mycket som är extremt parbetonat, tycker jag. Det har funnits tider, för tio år sedan ungefär, då jag har känt mig väldigt misslyckad. När alla andra, i alla fall utåt, verkade ha funnit sin perfekta partner och bildat familj. Men rent förnuftsmässigt vet jag att det inte var så, och i dag kallar jag ingenting för misslyckanden, utan erfarenheter, säger Agneta.

Brytningen från förra relationen blev ett slags uppvaknande.

– Jag insåg att jag hade en enormt dålig självbild, och så valde jag partners utifrån den skeva bilden. Jag insåg att jag såg mig själv som oviktig och att jag ofta slätade över när någon behandlade mig illa. Det var väl inte så farligt, tänkte jag om någon var taskig.

”Jag har varit ganska naiv, men så är det när man längtar”

När något gick snett till exempel i en relation klandrade Agneta sig själv.

– Jag tog på mig mycket skuld och tyckte alltid att det var mitt fel. Jag vet inte hur många gånger som jag frågat mig vad det är för fel på mig. Och jag har haft så bråttom, när jag varit singel har det plötsligt funnits någon där. Och jag har tänkt att det ju kan vara lite mysigt, och så har jag kastat mig in i en ny relation, säger Agneta och tillägger:

– Det har ofta varit ganska naivt, men så är det när man längtar och är hoppfull. I början av en passion känns allting så nära, det är ju först efter ett tag som man märker vilka bitar som behöver jobbas på.

Genom terapi och samtal med vänner har Agneta börjat få en ny självbild.

– Jag håller på att bygga upp en känsla av att jag visst är viktig, att jag är bra och att jag förtjänar bra kärlek. Jag har gått runt och rabblat olika peppande ramsor för mig själv. Och jag gör det än i dag, bygger på min inre trygghet. Den måste komma inifrån, en annan person kan inte fixa tryggheten åt dig.

Någon som inspirerat Agneta mycket är rallyföraren Tina Thörner, som hon träffade i samband med en föreläsning.

– Det första Tina tänker varje morgon när hon vaknar är ”vad jag är fantastisk”. Och det är ju så bra, varför skulle vi inte säga så till oss själva? Vi är så självkritiska, skulle vi mäta mängden av negativa tankar om oss själva under en dag så tror jag att vi skulle bli chockade. Men här i Sverige är det inte okej att höja sig själv, att trycka ner sig däremot är någonting bra. Hemskt, egentligen. Tänk om vi i stället skulle omfamna oss själva! Just det negativa skräpet vi bär omkring oss strålar ut, tror Agneta.

Längtar efter tvåsamhet

– Jag förstår nu att det är viktigt att vårda sina tankar. Man pratar om att vårda sitt språk, men man skulle börja hos tankarna, säger hon, funderar en stund och tillägger:

– Om jag älskar mig själv kan jag också bli älskad på ett äkta sätt…

Agneta har varit singel i 15 månader. Hon längtar efter tvåsamhet, men den här gången har hon inte bråttom. Och att ge upp allt för en partner tänker hon inte göra en gång till.

– Jag längtar framför allt efter innerlighet och samhörighet, den där självklara känslan av att vara ”vi” med någon. Du vet när man kan vara ifrån varandra ett halvår och vara helt lugn i det. Det är total trygghet för mig. Men jag tänker inte isolera mig i en relation, tänker inte ge avkall på träningen, på vänner och resor. Jag vill fortsätta att göra allt det jag tycker om.

”Jag mår inte längre dåligt”

Men i dag hon trivs Agneta även med ensamheten, att få rå om sig själv och göra det hon vill när hon vill.

– Det finns ju en frihet i det. Och i det ultimata förhållandet kan man ju ta med den känslan. Jag mår inte dåligt av ensamheten längre. Jag gör mycket med vänner och min dotter Maja, jag tränar, reser, har ett jobb som jag älskar. Träningen har blivit otroligt viktig för mig. Jag tränar för livet och tänker aldrig sluta! Jag kan till och med säga att jag trivs med att vara ensam.

Agneta har märkt att hon klarar av det mesta själv, och att hon är riktigt händig.

– Jag rensar avlopp, byter lampor och hyrde en lastbil häromdagen för att hämta utemöbler. Det är en härlig känsla att klara av allt själv! Och sedan när man hamnar i en relation så är det som om man inte kan någonting, konstigt va?

Agneta säger att hon väntar, men inte söker aktivt efter kärleken. Och under tiden gör hon listor över vad hon vill ha i livet.

– Jag tror på listor. Jag skriver dem överallt, som små önskelistor. Och samtidigt lever jag mitt liv. Att ta reda på vad man vill är en förutsättning för att träffa en person som matchar, tror Agneta.

– Utan koll är man ju bara ett rö för vinden och då går det galet. Men vet man vad man söker är det lättare att hitta rätt. Nu kan jag stänga dörren innan jag ens går i väg på dejten, jag inleder ingenting som känns det minsta komplicerat.

Agneta berättar att hon blivit mer konsekvent och ställer krav.

Sin egen bästa vän

– Förr ställde jag över huvud taget inga krav, jag var bara glad över att vara i en passion. Men nu ska jag fokusera på det jag vill ha och inte på det jag har förlorat. En väninna sa till mig att jag måste lära mig att nöja mig någon gång. Men nej, jag kan inte bara nöja mig. Det är inte så att jag ger upp ett förhållande direkt, jag är en fighter, men det måste finnas två som drar åt samma håll, två som vill ta ansvar för relationen.

Den nyfunna tryggheten vill hon ta med sig i en framtida relation.

– Om jag väljer rätt så hänger tryggheten med. Samma sak gäller det här med att ha bråttom och kasta sig in i något nytt – är det rätt så är det inte bråttom. Och jag tror också starkt på att börja med att vara sin egen bästa vän.

AV: Anne Haavisto

FOTO: Andreas Lundberg