Amelia Adamos son avled vid födseln – nu besöker hon graven
Amelia Adamo är van att vara privat offentligt.
Men det finns en händelse i hennes liv som hon inte har vågat konfrontera förrän nu. I den nya dokumentären om hennes liv söker hon efter sin förstfödde sons grav.
– Jag fick ett slut på den här berättelsen som jag hade tryckt undan, säger hon till MåBra.
I SVT:s nya dokumentärserie Amelia Adamo – le och leverera porträtteras den 75-åriga tidningsdrottningen Amelia Adamos liv med fokus på de händelser som format henne till den hon är i dag.
Dokumentären skildrar bland annat hur den lilla italienska flickan kom till Sverige med sin ensamstående mamma, den tuffa uppväxten på nunneklostret, och hur hon revolutionerade på magasinsmarknaden.
Adamo konfronterar också förluster i sitt förflutna, sådant som hon så länge har lagt ett ”betonglock” på – fram tills nu.
För MåBra berättar Amelia Adamo mer om hur det varit att beröra dessa känsliga ämnen.
Foto: SVT.
Amelias förstfödde son överlevde inte födseln
När Amelia var 27 år gammal, mitt i den blomstrande karriären, födde hon en son med akut kejsarsnitt på ett sjukhus i Rom. Pojken överlevde inte, och Amelia fick aldrig se eller hålla i honom.
Efteråt ville hon gå vidare i livet med fokus på karriären. Hon tog aldrig reda på var sonen hade begravts.
– De besluten jag fattade då, kanske jag inte skulle ha gjort i dag. Men nu har det kommit ifatt mig.
Även om Amelia tidigare har berättat om sin förstfödde son, och inte på något sätt förträngt händelsen, har hon heller inte grävt något djupare i det – eller vetat var hon ska börja leta.
– I dag hade jag förstås tagit reda på var pojken är begravd. Jag hade ju inte bara åkt hem och inte tagit reda på någonting, säger hon.
50 år senare söker hon upp sonens grav
Det kom att ta drygt 50 år att våga lyfta på det där ”betonglocket”, som Amelia kallar det svåra. Tillsammans med dokumentärens skapare Jesper Henke begav hon sig till sina gamla hemtrakter i Rom i sökandet efter sonens grav.
Och till slut fann hon den.
Rösten brister när Amelia berättar om ögonblicket.
– Han ligger på en kyrkogård i bara någon slags grå betong, och där flera hundra glömda personer ligger som nummer. Nu vet jag var han ligger. Och nu vet jag vad som är hans nummer, och att han finns, säger hon.
– Det var så hemskt, det var så fult, det var så ovärdigt. Det var svårt att möta, och visserligen var ju pojken död, så han har inte lidit på grund av min förträngning eller någonting sådant.
Där och då ställde hon sig frågan: ”Varför har jag inte tagit tag i det här innan?”.
– Det var ju ändå ett barn. Det var skitjobbigt. Men ändå befriande efteråt. Jag fick ett slut på den här berättelsen som jag hade tryckt undan.
”Nu vet jag var han bor"
Det finns ett före och efter den där dagen på kyrkogården.
– Det är väl det stora i det här, nästa gång jag kommer till Rom så vet jag var han bor. Det blir ett avslut. När saker aldrig får avslut, jag tror inte att det är bra.
Nu när Amelia vet var platsen finns kommer hon att åka dit.
– Jag har för avsikt att det ändå kommer upp någon liten plakett, så att han får upp sitt namn. Han är bara ett nummer i dag.
Van att prata om det svåra och ”blotta sig”
I dokumentären tas flera tunga ämnen upp som rör barndomen, privatlivet och karriären. Hon nämner också att hon förlorat en tidigare make i cancer.
– Jag har varit väldigt van vid att vara privat offentlig. Jag har inte tyckt att jag har varit så privat. Det som är botten i mig, det är botten i andra. Det tror jag har varit bra för mig, och bra för dem som har läst mig. Därför de kan spegla sig också i sina liv och veta att: ”Jag är inte ensam”.
Med dokumentären hoppas Amelia, med mycket av det hon åstadkommit under sin karriär, också kunna inspirera andra att ”alla kan”.
– Det här livet och det jag har gjort, har jag fixat själv, självklart ihop med andra. Men det är mitt eget driv som har fört mig hit.
– Jag vill att man ska känna: Du kanske inte kan komma upp till Himalayas topp, men du kan nå en relativt hög Kebnekajse-kulle om du anstränger dig i Sverige. Det är jag stolt och glad över.
Nervös och väldigt tacksam
Även om Amelia är van ”att våga blotta sig”, är hon en aning nervös inför dokumentären.
– När jag kom hem från Rom var jag rätt berörd av den här brutala upptäckten. Sönerna har jag pratat med, de är ju vana med sin mamma och tycker förstås att det är bra att jag har tagit tag i det här.
Men som med många saker som slutförs kommer också en skön känsla efteråt, säger Amelia.
– Det är en förmån att få en två timmar lång film som handlar väldigt mycket om ens gärning ändå. Det är fantastiskt fint och jätteroligt. Och om jag får en tegelsten i huvudet i morgon och försvinner från jordens yta så har mina barn och barnbarn två timmar farmor. Jag ska vara väldigt tacksam.
Dokumentären Amelia Adamo – le och leverera finns i två delar och går att se på SVT Play och i SVT1 från och med 11 januari.