Anki: "Jag spelade bort min lön – varje månad"
Allt började hösten 2009. Anki Persson hade väldigt mycket att göra på sitt dåvarande jobb och hon kände att hon var på väg att gå in i väggen. En vän rådde henne att prova att lägga patiens på datorn.
– Varje gång jag blev stressad började jag minnas de sexuella övergrepp jag utsattes för som barn. Men genom att lägga patiens kunde jag fokusera tankarna på något annat för en stund och jag slapp känna ångest.
Men efter ett par månader behövdes mer än bara patiens för att hålla tankarna och ångesten borta. Anki började spela på bingosidor och sedan på nätkasinon. Hon spelade bara ett par minuter på jobbet varje dag, men varje kväll när hon kom hem satt hon i timmar i sträck.
– Jag hade fastnat i spelträsket och det blev värre och värre ju längre tiden gick. Det blev en ond cirkel. Jag spelade för att döva min ångest och när jag slutade fick jag ångest för att jag hade spelat, och då fortsatte jag för att döva de nya ångestkänslorna…
”Man blir personlighetsförändrad”
Varje månad spelade hon bort sin lön så fort den kom in på kontot, och för att kunna betala räkningar började hon ”låna” pengar från jobbet.
Hon hade hela tiden tänkt betala tillbaka – så fort hon vann pengar. Men då hon upptäckte att ingen kom på henne, och spelandet var på väg att bli ett beroende, fortsatte hon att ta pengar.
– Jag vet inte vad som hände, allt bara blev kaos. Ett beroende är en sådan stark drivkraft. Man går utanför sina moraliska gränser. Man blir personlighetsförändrad och det är svårt för omgivningen att förstå.
Ankis familj märkte ingenting, och hon berättade inte heller för någon om hur hon mådde. Men våren 2012, när hon försnillat pengar från jobbet under två år, uppdagades allt. En dag på jobbet kom revisorn och frågade Anki om hon stulit pengar.
”Nej”, svarade Anki, men erkände strax därefter att hon faktiskt tagit pengar. Hennes chef kom och pratade med henne, och hon ombads att säga upp sig med omedelbar verkan.
– Jag bröt ihop och flyttade till min mamma och pappa. Jag var självmordsbenägen och kunde inte lämnas ensam. Och min man var tvungen att arbeta.
Drabbades av depression
Under två veckor gjorde Anki inget annat än att gråta, äta och sova hos sina föräldrar. Hon behövde vara under konstant uppsikt för att hon inte skulle skada sig själv. När hon kände sig lite lugnare flyttade hon hem igen.
– Jag blev sjukskriven på obestämd tid, jag hade hamnat i en depression. Jag orkade inte göra någonting, låg bara i soffan och grät mig igenom dagarna. Jag kände mig så ensam, hade ingen att prata med.
Trots att Anki inte mådde bra, så lyckades hon hålla sig spelfri i över ett år. Från maj 2012 fram till juni 2013. Men då kallelsen till rättegången kom, bröt hon ihop totalt.
– Jag fick panik och började spela igen. Jag tog lån i mitt eget och i min mans namn. När han kom på mig kastade han ut mig.
Anki försvann då under ett par dagar och det gick så långt att Missing People började leta efter henne. Men efter att ha sovit utomhus ett par dagar, insåg hon att hon måste ta tag i sitt liv – hon hade faktiskt en familj att kämpa och leva för.
– Jag var trasig. Jag hade försökt ta mitt liv, men misslyckats och blev inlagd på psyket fram till rättegången. Allt för att jag inte skulle göra mig själv illa.
Den 24 september 2013 hölls rättegången. Anki dömdes till två års fängelse. Även om hon insett att det skulle bli fängelse, och varit beredd att ta sitt straff, blev det ett hårt slag.
Hon skulle sitta av tiden i kvinnofängelset i Sundsvall tillsammans med 19 andra kvinnliga fångar.
– Jag är så glad att det var min man och min ena son som körde mig till Sundsvall, annars hade jag nog fått panik. Att mitt hem de kommande två åren skulle vara ett fängelse, det var en gräslig känsla.
Minnen kom upp till ytan
Men efter ett par veckor fick Anki nästa smäll. Det kom ett brev. Hennes man ville ta ut skilsmässa.
– Jag ville bara dö. Nu hade jag även förlorat min familj, jag var helt knäckt.
Anki återkommer ofta till känslan av ångest och ensamhet hon kände i fängelset, att inte få brev från sin familj varje vecka som andra fick. Minnen från barndomen, fyllda av skuld och skam, började komma tillbaka. Hon lider än i dag av posttraumatiskt stressymptom efter en barndom kantad av sexuella övergrepp från en släkting.
– Under alla år som gått förträngde jag allt mer känslan av att en vuxen person hade tagit på min kropp för att tillfredsställa sig själv. Jag hade burit på detta under så många år, och när jag faktiskt berättade för några i min omgivning, tyckte de inte att jag skulle säga något om det mer, för det var för skamfyllt.
Anki inser i dag att förr eller senare kommer livet ikapp en. Bearbetar man inte de negativa känslorna, kan det utlösa en mängd olika typer av problem, däribland beroende av olika slag.
– För mig blev det spelberoende, men jag hade lika gärna kunnat bli alkoholist. Jag hade aldrig haft någon att prata med om vad jag varit med om som barn. Locket var på. Till slut blev det fullt och rann över.
Blir aldrig fri från beroendet
Efter tio månader i Sundsvall bad Anki om att bli förflyttad till ett behandlingshem för beroende i Tingsryd. Hon behövde få hjälp med att, på djupet, bearbeta sina känslor. Personalen på fängelset hjälpte henne med ansökan, och hon beviljades förflyttning under hösten 2014. Hon blev kvar på behandlingshemmet i sex månader.
– Jag skötte mig bra, så jag fick mitt straff förkortat med åtta månader. När jag var färdigbehandlad och åkte hem till Katrineholm insåg jag fullt ut att jag var både hemlös och ensam. Jag var 53 år och hade ingenting, bara en väska med lite kläder.
Hon fick hjälp via socialtjänsten att ordna med en lägenhet. I den bor hon fortfarande i dag. Under de två första åren var Anki sjukskriven och drabbades av återfall i sitt spelberoende, men sedan våren 2018 har hon varit spelfri. Så fri man nu kan bli.
– Jag kan inte säga att jag är frisk, ett beroende får du lära dig leva med.
Och hon insåg så småningom att hon inte skulle klara det på egen hand.
– Jag bestämde mig för att söka hjälp, att inte låta det gå för långt denna gång. Och tack vare min fantastiska psykolog har jag nu börjat arbeta med mina känslor på djupet.
Psykologen fick henne att inse att livet är här och nu. Man kan inte blicka bakåt och ändra det som varit, man måste titta framåt och drömma igen, ta nya tag i livet.
Sörjer relationen till barnen
Hon har också fått jobb hos Pingstkyrkan i Katrineholm, och slutat ta antidepressiva tabletter. Anki beskriver sitt liv som lyckligt just nu. Det enda hon sörjer är att relationen till hennes barn inte blev vad hon önskade.
– Det gråter jag ofta över. Jag hade önskat att vi alla hade kunnat få hjälp när jag var mitt i mitt spelberoende. Kanske hade vi då haft en fin relation i dag. Jag träffar mina barn ibland, men jag önskar att relationen vore mer normal.
Anki har träffat en ny man som hon tycker mycket om och som hon drömmer om att dela sitt liv med.
– Det jag har insett i dag, är att jag har ett värde. Och även om jag gjort fel, så är jag också värd att älskas och kunna älska. Tack vare terapin, så vågar jag vara mig själv med min nya kärlek.
– Jag är 56 år gammal och mår bra, jag har tagit tag i mitt liv och jag har insett att man inte kan fly från det som förföljt ‘en under större delen av ens uppväxt. Förr eller senare kommer det ikapp en.
Av: Anna Olofsson Foto: Jonas Bilberg
…
Anki Persson
Ålder: 56 år.
Bor: Katrineholm.
Familj: Särbo och fyra barn sedan ett tidigare äktenskap.
Gör: Arbetar på Pingstkyrkans -Secondhand-affär.
…
Läs mer: