Komikern Ann Westin: "Jag var tvungen att lämna vårdyrket för att överleva"

Jag är en rätt blyg person, även om det kan vara svårt att tro. ”Är du blyg?” undrar folk, eftersom jag är ståuppkomiker och uppträder ensam på scen inför hundratals människor. Men i sammanhang där jag inte känner någon är inte jag den Ann Westin som jag är på scenen. Då blir jag tyst och säger ingenting eftersom jag tycker att det är så fruktansvärt jobbigt.

Blygheten kom när jag gått några år i skolan, det var där jag blev medveten om mig själv. Jag ville så gärna vara duktig men var rädd för att göra bort mig, svara fel och vara dålig och dum. Jag har det inom mig att jag måste vara perfekt och duktig för att andra ska få respekt för mig. Och då duger man inte riktigt som man är.

Så jag blev den där tysta eleven som smälter in i väggen – utom när det var roliga timmen. Jag minns fortfarande när fröken förklarade vad det var, att man fick sjunga och spela teater, och hur jag kände att det vill jag göra! Sedan gick jag och min kompis Grethe hem till henne och uppfann tanten och chokladbyxorna. Mamma hade ett par bruna mamelucker och de var perfekta att ha på huvudet och springa omkring i. När jag gjorde det skrattade alla så himla mycket. Då visste jag att jag hittat hem.

Jag kan inte förklara den starka känsla jag hade för att stå på scen, att få folk att garva. Det drivet har varit starkt ända från den dagen. Så det fanns nog ingen annan väg att gå för mig. Hade det inte blivit på det sättet tror jag att jag hade varit en jätteledsen människa.

Så jag fortsatte att uppträda genom hela skoltiden och den stora finalen kom i nian. Då gjorde vi en avslutningsuppsättning och jag drog med massor av kompisar, men de hoppade av en efter en. Jag tror att jag var rätt besvärlig. Det slutade med att jag hade alla roller. Jag imiterade dåtidens stora kändisar: Olof Palme, Tage Erlander, Gunnar Sträng, Jokkmokks-Jokke… en hel show, nästan på egen hand för hela skolan som tryckt in sig i matsalen. Då satt mina lärare som sett mig som den blygaste blyga och fattade ingenting. Jag var som en helt annan person. Jag fick världens kredd, killar tyckte ”wow, vilken tjej”. Jag fick till och med skriva autografer. Jag kände att jag fick ett värde, att jag var duktig.

Resten av tiden i skolan tillbringade jag hukande bakom min väska. Jag brukade sätta upp den på bänken så att jag kunde gömma mig och undvika att få några frågor. Det lyckades jag bra med, för jag gick ut skolan med rätt usla betyg och började arbeta redan som 16-åring.

Jag utbildade mig till mentalskötare och jobbade inom vården. Samtidigt höll jag på med teater och under ett antal år satsade jag allt på att bli skådespelare. Jag sökte till scenskolan flera gånger men kom inte in. Egentligen ville jag främst få folk att skratta, men jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att nå dit. På den här tiden fanns inte ståupp i Sverige. Nu vet jag att scenskolan inte var den väg som passade mig bäst.

Jag höll mig ändå kvar i teatersvängen. Men efter några år gav jag upp, det var för oregelbundet, både arbetstider och inkomst – särskilt sedan jag fått barn. I stället började jag arbeta som undersköterska. Jag tyckte om jobbet och arbetskamraterna, men till slut blev det också ohållbart. De bara skar ner och skar ner inom vården. Vi fick så mycket patienter att man sprang som en galning och var frustrerad jämt för att man inte hann med. Patienter låg och hade ont och fick inte hjälp, det var så hemskt. Jag hade alltid dåligt samvete. Jag kommer ihåg att jag stod i köket på jobbet och tänkte: ”Är det så här det ska vara – är livet slut nu?”

Jag ville ju egentligen något annat med mitt liv.

Så när sjukhuset skulle skära ner ännu mer tog jag chansen. Jag lyckades få ett avgångsvederlag och i samma veva anmälde jag mig till en kurs i stand-up på Dramatiska institutet med Babben Larsson och Adde Malmberg som lärare – och blev antagen!

Känslan när man väl vågar, att allt är möjligt, är en befrielse! Precis så kände jag den dagen jag gick från Huddinge sjukhus för sista gången. Att få lämna allt det där med tidiga morgnar och jobba, jobba, jobba!

Kursen var början på mitt nya liv. Efter en vecka visste jag att det var det här jag ville arbeta med. Till en början vågade jag inte lita på att jag skulle kunna försörja mig som komiker. Så jag fortsatte att jobba extra inom vården, samtidigt som jag uppträdde på fester och klubbar. Till slut var det min revisor som påpekade att jag inte behövde jobba extra längre – jag tjänade tillräckligt som komiker.

Det var knappt att jag kunde tro det. Jag har alltid jobbat mycket. Anledningen är förmodligen en kombination av duktighetskrav och att jag oroat mig för pengar. Jag har levt fattigt förr och det har alltid gått ihop, ändå var jag ständigt orolig. Jag tänker ofta på mig som väldigt rädd – för allting. Hur ska det gå? Vad ska hända nu? Mycket av min rädsla handlar om just ekonomi. Trump till exempel, om han håller på för mycket kommer då alla papper att minska i värde och vad händer i så fall med min pension? Men jag kan vara rädd för många saker: politik, när man inte har kontroll på grejer, att köra bil…

Roten till det finns, som så mycket annat, i min barndom.

Min pappa var periodare och mina föräldrar bråkade ofta. Det var svårt att få inkomsterna att räcka, men till pappas festande fanns det alltid pengar. Man visste när bråken seglade upp. Det låg i luften. Och efteråt stack han. Då kunde han vara borta ett par dagar och dricka, sedan kom han hem och var odräglig.

Även min humor och mitt driv att få alla att trivas och ha roligt kommer därifrån. När mamma och pappa grälade ville man få dem glada igen. Vi har alltid skrattat mycket i min familj, kanske för att man har haft ett extra stort behov av att ha roligt när det har varit svårt. Och då hittar man den krassa humorn. Det är en överlevnadsinstinkt och den finns även inom sjukvården. Ibland brukade jag och mina kolleger säga ”tänk om folk hörde hur vi skojade, då skulle de dö”.

Jag tror att min bakgrund med alla rädslor, all osäkerhet och blyghet har gjort mig till en bättre komiker.

Jag tycker det är jättekul, och viktigt, att kunna se sig själv på håll, ha lite distans till sig själv – till den där ynkliga lilla människan. Om jag tog mig själv på för stort allvar skulle jag inte orka. Så det har påverkat min humor och mitt sätt att skämta. Jag skojar med hur jag ser ut, om när jag gör bort mig, och då känner publiken igen sig. Att känna att man inte är ensam är jättestarkt. Skrattar de åt mig så skrattar de åt sig själva. Det är en sådan befrielse.

För ett tag sedan var jag till exempel moderator på ett event och då skulle jag presentera en helikopterpilot, en häftig kille som varit med vid flera räddningsaktioner. Då sa jag: ”Är du singel?” Han hörde inte, eller ville inte höra, så jag fick säga det flera gånger. Det blev mer och mer jobbigt och publiken bara dog. Killen trodde nog att jag stötte på honom på riktigt. Till slut sa jag: ”Vad pinsamt det blev.” Och publiken svarade: ”Jaaa!”

Så på så sätt är jag modig. Jag har ju gjort det jag gjort, vågat satsa på det jag älskar och jag tar risker i mitt jobb. För när jag väl står på den höga trampolinen gäller det ju bara att bestämma sig – och då hoppar jag.

Och jag är glad att jag vågade satsa och bara kasta loss, att jag grep tillfället. Hur det hade blivit om jag hade stått på den där avdelningen fortfarande vågar jag inte tänka på. Då hade jag nog varit död i dag.