Anna: Jag kan få ångest för att få panikångest

Första gången Anna Sandström, 28 år, fick panikångest stod hon på en tunnelbaneperrong i centrala Stockholm.

– Plötsligt blev jag jätterädd och började gråta, och jag hade ingen aning om varför.

Anna tänkte att det säkert bara var något tillfälligt. Men ett par veckor senare kom nästa attack, och den här gången slog den till med full kraft. Anna åkte pendeltåg varje dag till Södertörns högskola, där hon pluggade. Och den här dagen var det signalfel på tåget, som stod stilla i 40 minuter.

– Jag kunde bara tänka på att dörrarna var stängda, och att jag var fast där inne. Började kallsvettas kopiöst och hjärtat slog som en hammare. Jag fick svårt att andas och kunde inte tänka, det gick bara runt i huvudet. Blev yr och illamående. Trodde att jag skulle bli galen. Och så började jag tänka på vad jag skulle ta mig till om jag blev akut kissnödig och bara var tvungen att gå på toa…

När tåget väl öppnade dörrarna rusade Anna ut, och det var då gråten kom.

– Det hade varit en sådan enorm anspänning att sitta fast där inne. Som tur var hade jag min sambo Jonas som jag kunde ringa till, han lugnade mig.

”Jag var livrädd för att bli galen och tappa kontrollen…”

Efter den händelsen, för sju år sedan, eskalerade Annas panikångest.

– Jag började bli livrädd för att få panikångest när jag åkte tåg, buss och tunnelbana. För vem skulle kunna hjälpa mig då? Skulle alla bara titta konstigt? Syntes det att allt bara var kaos inombords? Jag kunde inbilla mig att tåget plötsligt ryckte till konstigt, och då kom paniken att det skulle bli stopp så att jag blev instängd.

Trodde du att du var sjuk?

– Nej, jag var mest rädd för att jag skulle bli galen och tappa kontrollen…

Anna fick låna sin pappas bil för att kunna ta sig till skolan, men efter ett tag började det också kännas motigt.

– Tänk om jag skulle fastna i en bilkö och inte komma ut!

Ångesten inför att vara instängd spred ut sig alltmer över Annas liv. Att sitta på föreläsningar var en plåga och att skriva tentamen var nästan en omöjlighet. Middagsbjudningar med vänner började också kännas jobbigt.

– Jag var ju fast, kunde ju inte slänga ut dem om det skulle komma en attack…

Blev alltmer begränsad

Annas tidigare så aktiva liv med skola, extrajobb och träning nästan alla dagar i veckan blev alltmer begränsat. Och hon kunde knappt ta sig till skolan längre.

– Jag tänkte mycket på vad det kunde bero på att det var så jobbigt att göra en massa saker. Panikångestattackerna började precis när jag hade träffat min sambo, och jag undrade om det hade med honom att göra, fast vårt förhållande kändes så bra.  Nu vet jag att han fick mig att känna mig trygg, och det gjorde att jag på något sätt kunde släppa fram ångesten. För den berodde förstås på något annat, som var väldigt fel i mitt liv.

Anna hade tidigare gått i terapi i omgångar, men det hade inte hjälpt.

– Jag blev sjukskriven någon vecka här och där och fick några besök hos olika psykologer inom landstinget. Men jag behövde ju mer hjälp än så.

Till slut kontaktade Anna en privat psykolog, där hon fick gå så länge hon behövde.

– Jag insåg att panikångesten började ta över för mycket av mitt liv och att jag inte kunde lösa det här själv.

I terapin fick Anna insikt i hur hon alltid krävt väldigt mycket av sig själv, att hon aldrig kunnat vila och sällan göra något bara för sin egen skull.

– Och det gjorde att jag pressade mig själv alldeles för hårt. Psykologen hjälpte mig att se att panikångesten inte var själva grundproblemet, utan att den var ett symtom på all stress jag hade inom mig.

”Ledig tid var värdelös tid”

När Anna så småningom kunde se varför hon var så fixerad vid att prestera kunde hon börja bryta mönstren.

– Jag var 13 när mina föräldrar flyttade hemifrån. Lägenheten vi bodde i var mögelskadad och mamma blev sjuk av det. Så hon och pappa flyttade ut till lantstället i Norrtälje. De tyckte att det var bäst att jag bodde kvar i stan, så att jag slapp byta skola. De gjorde det som de trodde var bäst för mig, men det blev kanske inte så lyckat…

Anna, som gick i sjuan, fick bo kvar i lägenheten med sin bror och syster.

– Jag var väldigt präktig utåt, var ju tvungen att ha full koll. Det fanns ingen förälder som satte gränser, ingen att bråka med, ingen som fanns där. Jag kände mig väldigt ensam. Det var inga uttalade tankar, men det kändes som att de hade valt bort mig. Det var inte så uppbyggande för självkänslan precis.

När Anna presterade och fick beröm kände hon sig värd något.

– Jag var framåt, social, högpresterande och bokade upp mig på hur mycket som helst. Kunde inte ens vara hemma och ta det lugnt när jag var snorförkyld. Att inte orka dög inte. Ledig tid, när jag inte ”gjorde något” var värdelös tid.

”Viktigt att jobba med andningen”

En avgörande bit i förändringen har också varit att lära sig hantera panikångesten när den kommer.

– Det är viktigt att fokusera på andningen, för när en attack kommer slutar jag andas och då får kroppen i sig panik av syrebristen. Jag har jobbat mycket med yoga och andningstekniker för att få bukt med det här.

Mitt i en attack kan Anna inte tänka klart, men hon började ändå försöka ha en dialog med sig själv:

– Vad är jag rädd för? frågade jag mig. ”Att bli instängd.” ”Men varför? Tåget/bussen/bilkön kommer snart börja rulla, och då kommer jag ut. Så vad är jag rädd för?” ”Att börja gråta och tappa kontrollen.” ”Men vad händer då?” ”Folk tittar konstigt.” ”Men gör de verkligen det, de kanske tittar för att de vill hjälpa mig?”

Anna lärde sig se vad det var hon var rädd för egentligen i olika situationer, och då gick det också att tänka mottankar.

– Jag kom till exempel fram till att jag egentligen inte var rädd för att inte komma ifrån när vi hade gäster, utan för att de inte skulle tycka om maten eller ha trevligt. När rädslan blir konkret går den att bemästra på ett helt annat sätt.

”Nu ligger jag i hårdträning för att lära mig åka buss själv”

Anna har gått i terapi i fem år, och är nu i slutfasen.

– Jag kör fortfarande periodvis på med aktiviteter och annat i ett högt tempo, men jag har lärt mig att tyda signalerna. Så fort jag får ångest vet jag att jag har tagit på mig för mycket eller att jag inte satt gränser på rätt sätt. På det sättet har jag lärt mig att leva med ångesten, och kan till och med använda den som en indikator på att något är fel just nu i mitt liv.

Anna har hela tiden varit öppen med sina problem, och hon har för det mesta mött stor förståelse. Hon känner ett stort stöd från sina föräldrar.

Är du fri från panikångest i dag?

– Panikångest har jag inte haft på länge nu, men jag kommer nog aldrig att bli helt fri. Nu är jag inne i en fas när jag kan få ångest för att få panikångest, men det enda som gäller för att få bukt med det är att utsätta sig lagom mycket för det som känns jobbigt. Just nu ligger jag i hårdträning för att kunna åka buss själv utan att bli nervös, det går än så länge bra om jag har med mig någon som stöd. Men målet är förstås att kunna åka själv utan problem.

Av Anna Carsall

Foto Susanne Hallman