Läsarberättelse: ”Jag vann på Triss – och det förstörde mitt liv”
Jag hade aldrig varit intresserad av att spela och hade aldrig haft särskild tur i vare sig spel eller kärlek. Jag hade ett kraschat äktenskap bakom mig, två utflugna barn och ett arbete som jag inte trivdes särskilt bra med. Det var en vanlig fredag i slutet av november.
Julkommersen hade så smått börjat komma igång och jag gick med snabba steg genom centrum på min väg hem från jobbet. Det hade varit en slitig vecka och jag var både trött och irriterad. Jag gick in i matbutiken i kvarteret och köpte lite mat att värma och en liter mjölk.
”Var det bra så?” frågade kvinnan i kassan. ”En trisslott kanske inför helgen?” Jag stirrade på henne, och utan att jag riktigt fattade det själv hade jag köpt en lott, betalat och gått därifrån. Jag packade upp mina varor men lotten låg kvar, bortglömd i min plånbok.
Drog högvinsten
På julaftonskvällen blev jag sittande framför tv:n, och det var då jag plötsligt kom på det: lotten som jag köpte före första advent. Jag plockade fram lotten och började skrapa. Jag stirrade på lotten och räknade igen. Jag reste mig upp ur fåtöljen och gick ett varv i lägenheten för att lugna ner mig, tittade på lotten igen. Jag hade dragit högvinsten. Plötsligt hade det hänt, och det hade hänt mig!
Två månader senare bar det iväg med tåg till huvudstaden för att vara med i tv. Bara resan dit var som ett äventyr. Resan startade dagen före själva dragningen och jag tillbringade natten på ett fint hotell. I flera veckor hade jag gått som på nålar, och fast jag försökte att inte tänka på vinsten och vad den eventuellt kunde ge så var jag ändå nervös. Tidigt på morgonen blev jag hämtad av en taxi, som körde mig till tv-studion. Jag blev sminkad och fick sedan sitta och vänta i ett litet rum utanför studion.
Det hela gick så oerhört snabbt och jag var så nervös att jag inte fattade vad som hände, men plötsligt hörde jag en fanfar och programledarna kramade om mig. På skärmen framför mig blinkade siffrorna 3 000 000 kronor! Det gick inte att förstå och det tog flera timmar innan jag kunde ta in vad som verkligen hade hänt.
”Nu får du bjuda”
Jag hann inte mer än komma hem till min lägenhet igen förrän både grannar och arbetskamrater knackade på dörren. Många av dem hade blommor med sig och jag blev helt ställd. Inget hade jag hemma och plötsligt var det över tjugo personer i lägenheten. Det var en av mina arbetskamrater som kom med idén. ”Kom igen nu, nu får du bjuda på krogen i kväll.”
Och plötsligt fann jag mig sitta på en pub med personer som jag normalt inte brukade umgås med. Kvällen blev lång och för många synnerligen blöt. Det blev en allmän sanning att jag skulle stå för notan, och när jag framåt småtimmarna tog mig hemåt hade jag stått för både mat och dryck åt hela sällskapet.
Dagen efter ringde ordföranden för den lokala handbollsklubben. Han började med att gratulera till vinsten och efter lite småprat kom det fram att han ville att jag skulle skänka ett bidrag till den närmast konkursmässiga klubben. Snart hade jag gett ett muntligt löfte om 50 000 kronor till klubben. Jag intalade mig att jag hade gjort något gott och att det i själva verket var småpengar i sammanhanget. Sanningen var att jag redan nu var fartblind och började tappa greppet. Och så fortsatte det.
Folk ville ha bidrag
En intervju i lokalpressen där jag beskrevs som stadens nya miljonär gjorde inte saken bättre. Mängder av människor hörde av sig och ville ha bidrag för såväl personlig räkning som till föreningar och organisationer. Jag hade inte förmågan att säga nej, och försökte jag någon gång neka hände det att folk blev otrevliga och närmast hotfulla.
Mina barn brukade inte höra av sig i onödan, men nu passade det. Min äldste son närmast krävde att jag skulle betala av delar av hans bostadslån, vilket ledde till att min andre son skällde ut mig och kallade mig orättvis; han var minsann i behov av en ny bil. Jag gick med mina söner till banken och hjälpte dem med pengarna. När vi var klara gick de åt var sitt håll och jag fick inte ens ett tack.
Två veckor efter min vinst var jag så utmattad att jag stängde av telefonen och bokade en treveckorsresa söderut på lyxhotell. Redan morgonen därpå satt jag på planet – jag, som tidigare endast varit på Åland och i Köpenhamn. Jag kände mig mer ensam än någonsin förut. Jobbet hade jag mer eller mindre struntat i och ingen tycktes bry sig om att jag var borta. Resan blev en katastrof. Jag gick runt med mitt kontokort och unnade mig än det ena, än det andra.
Värsta dagen
När jag kom hem hittade jag ett brev från min arbetsgivare om min uppsägning. Jag förstod att min chef sökt mig då jag inte kom till jobbet som jag skulle, men jag hade inte svarat i telefon. Än värre var tydligen att jag en kväll hade ringt upp min chef berusad och helt sonika bett honom dra åt helvete.
Nästan på dagen ett år efter min vinst slog jag i botten. Mina pengar var slut, jag hade fått sparken från mitt jobb, och påminnelserna om obetalda räkningar började strömma in. Nu fanns det ingen som längre var intresserad av mitt sällskap. Den julhelgen var de värsta dagar som jag upplevt. Jag kände mig bortgjord, lurad och utskämd.
Sålde hemmet och började om
Efter helgerna repade jag nytt mod. Jag sålde alla onödiga saker som jag hade köpt och tog kontakt med ett bemanningsföretag om ett nytt jobb. Och snart kom samtalet jag väntat på. Det var en så underbar känsla att ha ett arbete att gå till igen. Jag sålde mitt dyra boende och skaffade mig en mindre och billigare bostad.
Jag har det ganska bra nu, livet har återgått till det normala kan man säga. Min kontakt med sönerna är tyvärr fortfarande dålig och det är något som vi alla tre måste jobba på. Jag har börjat skapa mig en bekantskapskrets genom att jag plockat upp min gamla hobby bowling.
Många i samhället där jag bor tycks fortfarande tro att jag är miljonär och då får det väl vara så. Så småningom får de någon annan att prata och skvallra om. Det är tre år sedan nu och sedan den dagen har jag passat mig för lotter och spel. Många drömmer om den stora vinsten, men jag vet nu att man inte blir lyckligare av pengar.
/ Anna-Karin
