Anna-Lena Brundin: "Mitt hjärta brast av stress och sorg"

Hon satt i bilen och kände sig nöjd efter en lyckad stand up-kväll när det hände. Smärtan i ena armen och trycket över bröstet tog andan ur henne.

– Det är ju typiska symtom på hjärtinfarkt, säger Anna-Lena Brundin, men jag var säker på att det var panikångest. Det har jag haft en gång tidigare och det kändes precis likadant.

Så hon tänkte att hon bara måste hem och vila. Helst sova. Hon behövde nämligen det efter den här ansträngningen. Hon hade våndats inför den här kvällen som gick ut på att testa nytt ståuppmaterial. Våndats och stressat, precis som hon brukar varje gång det är dags att testa nya skämt på en publik.

– Det är alltid lika jobbigt när jag ska upp inför en publik och se om det senaste jag skrivit ska funka eller bli fiasko. Man kan tro att det går att vänja sig, att min rutin skulle ha skavt bort de värsta känslorna, men det försvinner aldrig. Varje gång är det som att ställas inför rätta: ”Håller hon måttet fortfarande?”

Annons

Men allt hade gått jättebra, publiken skrattade och Anna-Lena slappnade av. Så hon tyckte att det var lite konstigt att hon skulle få panikångest. När symtomen inte släppte ringde hon sambon Sigge som var i Nässjö och jobbade.

– Ring sjukvårdsupplysningen, sa han, och jag kunde inte ens komma på numret, 1177. ”Ta dig till sjukhuset”, tyckte de. Förstås. Två timmars bröstsmärtor – inget snack.

Svårt att tro på hjärtinfarkt

Så Anna-Lena tog en taxi till akuten. Sedan gick allt fort. De undersökte henne, konstaterade hjärtinfarkt och la in henne under stränga observationer för att invänta vidare undersökningar och eventuell operation.

– Men jag var lugn. Jag var säker på att det inte kunde vara hjärtinfarkt, jag har papper på att mitt hjärta är som en 17-årings. Bara några månader tidigare hade jag fått det grundligt undersökt och genomskannat, och läkaren var väldigt tydlig när han sa att mitt hjärta var tipptopp.

Annons

Men när läkarna vid ronden vidhöll att hon behövde en ballongsprängning sjönk det in. Anna-Lena grät chockad men lyssnade på lugnande ord som rutinoperation och att det alltid brukar gå bra.

– Allt hade gått så fort. Sigge var kvar i Nässjö, men min son kom ner för att se till mig. Det var en bonus, förstås.

Anna-Lena fick lugnande och rullades snabbt in för operation för att så snart som möjligt öppna det tilltäppta kranskärlet och få i gång blod- och syretillförseln igen.

– Men det var inget fel på mitt kranskärl, säger hon. Alla var mycket förvånade, alla prover och symtom tydde ju på samma sak: hjärtinfarkt. Själv var jag lite nöjd: Vad var det jag sa!

Till slut kunde man konstatera att hon led av en annan hjärtåkomma. Brustet hjärta kallas det dumt nog, berättade en sköterska, för det var inte brustet alls. Bara sönderstressat under lång tid.

Fick hjälp att stressa ner

Anna-Lena fick betablockerare som lugnar kroppen vid stress, blodförtunnande medicin och sjukskrevs en månad. Men viktigast på sikt: hon fick tid hos kuratorn på hjärtkliniken. Här fick hon tid att tänka efter och fundera på vad det var som triggat hennes stress i kroppen.

Annons

– Vi pratade om den fruktansvärda stressen jag känner i mitt jobb och hur dålig den är för mig. Den har jag utsatt kroppen för under hela mitt yrkesliv, det är inte klokt! Men också om något jag trodde jag lagt bakom mig: sorgen efter skilsmässan. Det är fem år sedan vi skildes, men vi var ju gifta i 25 år. Jag förstod att det var en massa saker jag inte hade fått sörja färdigt. Det var ett annat liv – det var Stockholm, stora familjemiddagar, ett stort hem alltid fullt av människor.

Anna-Lena började få vilda drömmar och berättade om dem i sina samtal med kuratorn. Målande och talande drömmar som vittnade om stress.

– Jag minns tydligast en dröm jag hade om att jag sprang runt i New York med en massa svarta sopsäckar fulla av saker som jag försökte övertala folk att förvara åt mig tills jag skulle komma tillbaka dit igen. Samtidigt höll jag på att missa planet hem och hade inte pengar till vare sig flygbuss eller taxi.

Annons

Kuratorn skrattade och sa att jag var som en öppen bok. ”Det är ju ditt liv i ett nötskal: du lever under ständig stress, har ständigt dåligt med pengar och släpar runt på en massa skit!”

Så Anna-Lena började göra sig av med det hon burit på, sorgen måste ut. Hon har gråtit och pratat tills det var tomt och inte fanns något att älta längre. Och så har hon varvat ner.

Helst borde hon inte utsätta sig för mer offentlig testning av nytt material, men det är omöjligt och ingår i jobbet.

– Nu mår jag jättebra. Jag älskar ju mitt liv, ännu mer nu. Jag älskar Malmö, att spela ihop med Sigge, vår lägenhet med utsikten över Sundet och alla de andra delarna i mitt arbete. När man sörjer färdigt blir allt det fina i livet så mycket tydligare.