Anna vet hur det känns att få det värsta beskedet
…
Hemma hos Anna Lönneborg finns fotografier av Karl-Gustav på några platser i huset och tända ljus står vid sidan om dem.
För två år sedan dog Karl-Gustav, som också kallades KG eller Gurra av nära och kära. De fick 15 år tillsammans och för Anna var han inte bara en sambo. Han var hennes stora och första kärlek. Han var hennes bästa vän, hennes stöd och bollplank. De delade det Anna värderar högst, att se och hjälpa medmänniskor.
– Jag saknar honom varje dag. Ibland kan jag till och med vara lite arg på Gud för att han tog honom ifrån mig. Varför fick vi inte fler år tillsammans? Vi hade så roligt ihop, säger Anna och tystnar.
– Självklart hade vi också stunder i relationen som var tyngre, men när någon av oss var svag var den andre starkare, säger Anna.
Hon har hittat sitt sätt att hantera sorgen på, att våga prata om saknaden är en stor del i det. Och med hjälp av sin gudstro finner hon tröst.
– Jag tror på ett liv efter döden och jag är övertygad om att jag och KG träffas igen. Kanske kan det låta konstigt, men jag känner också att han finns här nära mig. Varje dag pratar jag med honom och det ger mig styrka.
De träffades år 1998 genom sina respektive jobb. KG arbetade som fältassistent på Socialtjänsten i Sundsvall och hjälpte barn och ungdomar som hamnat snett i livet. Anna var diakon i Svenska kyrkan. De stötte ofta ihop i olika sammanhang och pratade alltid när de sågs. Anna minns att hon föll för hans fina och snälla ögon och hans vackra händer. Fyra år efter att de träffades första gången blev de ett par.
– KG var en snäll människa, han hade det där lilla extra som fångade mitt hjärta.
KG var den första mannen som Anna någonsin haft ett förhållande med. Att hon levde ensam så länge beror enligt Anna på att hon verkligen brinner för sitt jobb. På den tiden gav hon allt hon hade till sitt arbete och tiden för att träffa någon fanns inte. Och att dessutom träffa någon som kunde förstå att hennes jobb är ett kall var inte lätt.
– Men tänk att kunna bli kär på riktigt när man är 44 år, det var fantastiskt för mig. Ingen hade tidigare lyckats fånga mitt hjärta eller fått mig att känna mig trygg, men det gjorde KG. Han accepterade att jag gav en del av mitt hjärta till jobbet och dess-utom delade vi samma värderingar. Vi förstod varandra.
Låg livlös i sängen
Anna berättar med värme och kärlek i rösten om tiden med KG, om den person som var allt för henne. De hade roligt tillsammans, de älskade att titta på sport ihop och de kunde prata med varandra om allt.
– Jag önskar så att vi hade fått fler år även om jag vet att vi föds och vi dör och tiden däremellan är den tid vi får att leva. Jag fick 15 år med KG, men ville inte att det skulle ta slut.
Åren med KG beskriver Anna som de lyckligaste i sitt liv. Hon fick inte bara uppleva kärleken till en annan person, hon fick också en bonusfamilj. KG:s barn och deras familjer och hans stora familj i Norrbotten är människor hon fortfarande håller mycket av.
Trots att det nu har gått mer än två år sedan KG gick bort minns Anna klart och tydligt hur allt gick till. Morgonen när en del av hennes liv försvann.
Det var den 13 juli 2017 och Annas första semestervecka. Hon klev upp och gjorde sig i ordning, men när klockan blev tio och KG inte kommit ner gick Anna upp i sovrummet för att hämta en tröja och titta till KG. Då såg hon att han låg helt livlös i sängen.
Hon ringde 112 och började göra hjärt-lungräddning. Hon försökte väcka honom även om hon redan då insåg att hon hade förlorat honom. Under tiden hon väntade på bårbilen la sig Anna bakom KG och höll om honom.
– Men det var inte KG som låg där, det var bara ett skal. Hans själ var någon annanstans. En tröst för mig i dag är att han såg så fridfull ut där han låg. Som att han hade hittat hem fast i en annan dimension.
Anna gjorde inte det hon alltid ber andra göra: Lämna rummet medan ambulanspersonalen arbetar.
– För det blir ett sådant starkt minne som inte alltid är så roligt att bära med sig.
Efteråt fick Anna veta att han dött i sömnen av akut hjärtsvikt, att det hade gått snabbt och att han förmodligen inte hade haft ont. Hon minns än i dag känslan av tomhet som tog sig in i hennes kropp när hon förstod att KG var borta.
Anna insåg att hon befann sig i samma situation som de anhöriga hon så ofta träffar i sitt yrke. De anhöriga som hon, tillsammans med polisen, åker hem till vid ett plötsligt dödsfall. Hon insåg att hon nu samtidigt befann sig i sin yrkesroll. Hon måste ringa sina och KG:s anhöriga och berätta vad som hänt.
– Det var tufft att ringa till KG:s barn, hans syskon och mina syskon. Det var overkligt, säger Anna och tystnar. Sedan fortsätter hon:
– KG var mitt allt och efter hans bortgång blev det som om någon dragit undan mattan för mig. Livet pausades. Jag hamnade i min första riktiga livskris.
En djupare betydelse
Anna hade semester när KG dog och under den tiden lät hon tårarna komma. Sedan bestämde hon sig för att återgå till arbetet och göra det hon orkade.
– Det blev bara värre om jag satt hemma ensam, jag ville vara med mina arbetskamrater. Jag hade ett fantastiskt stöd från dem, från mina grannar, mina syskon, KG:s barn och syskon och våra gemensamma vänner. Alla slöt upp runt mig.
Efter ytterligare ett par veckor började Anna känna att hon var redo att lämna dödsbud igen. Den delen av jobbet är något hon numera både märker och känner att hon har blivit bättre på. Hon har en helt annan förståelse och kunskap nu om hur det faktiskt kan kännas att få det fruktansvärda beskedet.
Anna säger att det är viktigt att komma ihåg att alla hanterar sorg på olika sätt. Även om hon själv arbetar med sorg och svåra samtal så var det nytt för henne att uppleva det när det väl drabbade henne.
– Men nu vet jag hur det kan kännas och det gör att jag är säkrare i min yrkesroll när jag måste förmedla ett dödsbud. Jag vet vad som väntar. Allt praktiskt som ska göras i kombination med sorgens alla faser.
För Anna är det viktigt att ha kvar KG:s saker och foton där han är med. Hon vill inte glömma honom. Hon saknar hans skratt, kramarna och hans ödmjukhet. Hon saknar att kunna sitta och prata med honom, att äta middag tillsammans. Hon saknar resorna som ofta gick till Stockholm och till hans föräldrahem.
– Alla de många gulliga sms som KG skrev till mig varje gång jag åkte någonstans. Att höra honom säga godnatt. Det saknar jag.
KG:s gravplats finns i hans hemby i Norrbotten. Anna har varit där för att besöka hans grav och för att träffa KG:s syskon som hon vill hålla kontakten med. Det är ett ställe hon kommer att återkomma till.
– Det var där han hörde hemma. Han älskade byn och ville vila där.
Anna har också fått en fin kontakt med en kvinna som arbetar åt församlingen i Morjärv och som hjälper Anna att tända ljus till KG vid varje högtid.
– Hon är helt underbar. Hon ringer mig och berättar när hon tänt ett ljus eller att hon har planterat en blomma.
Anna har fortsatt med sitt arbete som diakon och föreläser om sorgearbete. Hon har föreläst för skolungdomar, företag och kollegor inom Svenska kyrkan.
– Efter KG:s död har det här arbetet fått en helt annan tyngd och djupare betydelse för mig, säger Anna.
Likadant har Anna börjat ta tillvara livet mer. Hon ser till att fylla varje dag med kärlek och att bygga goda relationer till sina anhöriga och vänner.
– Jag kommer aldrig att få tillbaka KG, men minnena av honom och vår kärlek lever kvar inom mig för alltid. En dag tänker jag att vi ses igen, men fram till dess ska jag göra det jag kan för att leva fullt ut.
…