Annika: "De sa att mina söner var mördare"

Fyraårige Kevin hittades död i Dottevik utanför Arvika 1998. Efter många och långa förhör bedömde polisen att fallet var uppklarat: Annika Karlssons söner, Robin, 5, och Christian, 7 år, ansågs skyldiga. Sedan följde år av chock och kaos, misstro och övervakning.

Familjen levde med rädslan att deras bakgrund skulle bli känd. Men med åren ökade frågetecknen. Vad var det som faktiskt hade hänt? Hade pojkarna verkligen dödat Kevin? En journalist granskade fallet – vilket ledde till att förundersökningen återupptogs.

Förra våren, efter 20 år, frikändes Annikas söner.

– Det är så overkligt alltihop, säger Annika.

Christian föddes strax före Annikas 19-årsdag. Två år senare föddes hans bror Robin. Men de unga föräldrarna växte tidigt ifrån varandra och flyttade isär. När nya rutiner satt sig var livet ändå lite av en solskenshistoria. Annika flyttade till Dottevik där pojkarnas pappa och hans nya fru bodde. Barnen kunde springa fram och tillbaka mellan de olika familjerna.

Men så hände något som chockade hela det lilla samhället. Dagen före höstens skolstart hittades fyraåriga Kevin död. Först talades det om en drunkningsolycka. Sedan misstänktes ett pedofilbrott. Kaos uppstod. Det var journalister, poliser och avspärrningar överallt, minns Annika. Dag och natt pratades det om fyraåringen. Poliser knackade dörr och barn hämtades från skolan till förhör.

Sönerna utsattes för långa förhör

En vecka senare, under en lunchpromenad, fick Annika syn på en löpsedel. Under rubriken ”Femåring vallas på mordplats” såg hon Robins och hans pappas rygg. Där och då tappade hon fotfästet både som människa och mamma.

– Jag blev så arg, livrädd och orolig och sprang till polishuset. Hade min yngste son sett något? Var han där när det hände? Var det ett pedofilbrott? Hade han blivit utsatt för något? Det var starten på hela cirkusen. En fruktansvärt omtumlande dag.

Det visade sig att Robin sagt att han sett mördaren och som allmänheten uppmanats göra åkte pappan till polisen med sin son. Men från att varit möjliga vittnen blev i stället både Robin och Christian själva misstänkta. Timslånga förhör avlöste varandra under 2,5 månader. Pojkarna blev allt mer stressade, hade dålig aptit, svårt att sova, mardrömmar och ångest.

– Det var fruktansvärt. Och vi visste att de skulle utsättas för nya förhör. Pojkarna låg på golvet och grät när de skulle bli hämtade och fick bäras ut, minns Annika.

Föräldrarna uppmanades att våga möta pojkarna i deras upplevelser, försöka få dem att berätta mer och sedan direkt rapportera vidare till polisen, inte prata om det med varandra.

– Så vi visste inte vad den andra föräldern hade sagt, och det skapade så mycket tvivel och misstro oss emellan. Det insinuerades till och med att pojkarnas pappa skulle vara inblandad. Man visste inte vad man skulle tro. De spelade ut oss mot varandra och vi blev brickor i ett spel.

Annika utlämnades till att lita på det som polisen och socialen sa: att barnens bästa var i fokus, att hon gjorde rätt som mamma, att en barnpsykolog övervakade förhören och bröt om det blev för tufft. Hon tvingades förlika sig med tanken att hennes barn kunde ha orsakat fyraåriga Kevins död.

– Hela min existens var omkullslagen och jag vaggades in i tron att allt gick rätt till. Jag litade på myndigheterna.

Levde med ständig rädsla

En dag, två månader efter Kevins död, ringde det på dörren hemma hos Annika. Utanför stod två kvinnor från socialen, som sa att barnen behövde vård. Annika uppmanades att packa kläder för några dagar. Men de kom aldrig hem igen. Barnen, de båda föräldrarna och pappans nya fru tilldelades en familjelägenhet på barnpsykiatrin i Karlstad.

– Med all den misstro som polisen och socialen skapat så förväntades vi ändå fungera som en familj och gemensamt stötta våra barn. Det fanns såklart inga förutsättningar för det. Situationen var helt kaotisk.

I fem månader blev familjen kvar i lägenheten med övervakning dygnet runt för att förhindra att pojkarna begick nya brott. Familjen kämpade med näbbar och klor för att pojkarna inte skulle placeras i familjehem, vilket slutade med att föräldrarna fick ha en son var boende hos sig. Annika och Christian flyttade till en egen lägenhet och långsamt, väldigt långsamt, trappades övervakningen ner. Fem år efter Kevins död började så smått en vardag ta fart. Som vanligt blev det såklart aldrig. I perioder mådde barnen mindre bra och rädslan för att historien skulle hinna i kapp var konstant närvarande.

– Alla i Dottevik visste ju att det var våra barn som det pratades om i utredningen, men på den nya orten kände ingen oss och vi var oerhört försiktiga så att vår historia skulle förbli en hemlighet. Men vi levde med vetskapen om att det nya livet vi byggt upp snabbt kunde raseras. Inte ens i sjukvården vågade vi berätta varför pojkarna mådde dåligt, av rädsla för att någon skulle bryta mot tystnadsplikten. I efterhand har flera personer sagt att de hört rykten men jag blev aldrig konfronterad. Jag är så oerhört tacksam för det. Jag hade inte klarat det då.

Som mamma hade Annika inget annat val än att hantera vardagen och fokusera på nuet. Ibland ta minut för minut, ibland en timme framåt eller i bästa fall en vecka. Aldrig titta bakåt, bara framåt.

– Det var också viktigt att få bryta ihop när det behövdes och inte hålla det inom sig. Annars blev fallet så mycket tyngre senare.

När Christian och Robin blev tonåringar kom tiden som hon väntat på: Frågorna dök upp. Vad var det egentligen som hänt? Även en SVT-journalist hade fått höra om alla oklarheter och ville, tillsammans med familjen, försöka ta reda på vad som egentligen hänt.

”Svårast var att se förhören”

– Att göra dokumentärerna var helt och hållet sönernas beslut. Jag stöttade dem helhjärtat, men som mamma var jag samtidigt väldigt tveksam och orolig. Vad skulle komma fram? Och vad skulle vi få för reaktioner från allmänheten? Men oavsett resultatet så ville pojkarna få svar på sina frågor.

Det blev ett par år av starka känslor och stor oro. Tv-teamet lyckades få tillgång till polisundersökningar och inspelningar. De unga pojkarna hade förhörts 30 gånger, några gånger så länge som fyra timmar. Förhören var tuffa, barnen ledsna och oförstående. Filmerna visade att Robin och Christian i själva verket inte visste vad som hade hänt, och att de till och med hade alibi för kvällen när Kevin dog. Det så kallade erkännandet hade tvingats fram. Att se inspelningarna var värre än alla 18–19 år på vägen, tycker Annika. Fram till dess hade hon levt i villfarelsen att allt gått rätt till.

– Att se hur barnen behandlades var det absolut tuffaste av allt som hänt. Det var en chock att se hur förhörsledarna betedde sig och hur förutsättningarna för våra liv skapades. Fruktansvärt! I slutet av ett av de hemska förhören kröp min son ihop som om han var autistisk. Han sa att han inte orkade mer och ville att mamma skulle komma. Han sa det 61 gånger under förhöret. Det var den värsta dagen i hela mitt liv när jag fick se det. Hade jag vetat då vad som hände skulle jag gått bärsärkagång.

Redan efter att den första dokumentären hade sänts beslutade åklagare att återuppta fallet, något familjen knappt hade vågat hoppas på. Det hade varit helt otänkbart några år tidigare.

Skrev en bok om sina upplevelser

Domen kom i våras: Pojkarna friskrevs från alla misstankar. Det fanns inget som pekade på att barnen ens varit på platsen när fyraåringen dog.

– Känslan vi haft hela tiden, att det var något som inte stämde, var alltså rätt. Äntligen är vi fria att leva våra liv och vi har fått vår värdighet tillbaka. Vi kan inte få dessa år ogjorda, men vi får inte låta historien plåga oss. Vi vinner inget på att sitta hemma och vara ledsna.

Som en bearbetning skriver familjen tillsammans en bok om allt som hänt. Kan deras erfarenheter hjälpa någon annan så har de lyckats vända historien till något positivt. När Annika som mamma ser tillbaka på alla åren konstaterar hon att familjen gjort allt rätt. Hon är otroligt tacksam över deras förmåga att hålla ihop, hjälpas åt och samla kraft för att göra det bästa för pojkarna.

– Vilka söner vi har! Utifrån förutsättningarna hade vad som helst kunnat hända, men Robin och Christian har varit så starka och klarat sig igenom det här. De är helt underbara! Jag är den stoltaste mamman i hela världen!

Av: Angelica Berg   Foto: Angelica Berg, IBL

Annika Karlsson

Ålder: 46 år.

Familj: Gift, tre barn.

Yrke: Redovisningskonsult.

Hemort: Arvika.

Läs mer:

Josefin drack som tonåring: ”Jag ville fly från mina känslor”

Ingela, 48: ”Jag fick panik av att äta”

Lena misshandlades psykiskt: ”Kärleken blev ett helvete”