Annika Sjöö: Jag åt för att döva osäkerheten

Utåt var Annika Sjöö inte bara söt, glad och duktig, hon var snäll och trevlig också. Och gjorde aldrig några fel. Åtminstone krävde hon det av sig själv.

I dagarna kommer Annika ut med sin självbiografiska bok, Fröken Duktig. Och det var i arbetet med boken som det verkligen gick upp för henne vilka orimliga krav hon ställt på sig själv.

Bra självförtroende – men låg självkänsla

–Jag har haft bra självförtroende, men väldigt låg självkänsla. Och det gjorde att jag fick en väldigt trång självbild, som var beroende av bekräftelse från andra. Det blev som en drog, ett glädjerus, där allt gick ut på att få de där belöningskickarna. Rädslan för att misslyckas blev den stora drivkraften i tillvaron.

–Jag oroade mig jämt och ständigt för att inte göra bra ifrån mig. Så jag pluggade stenhårt i skolan för att få högsta betyg i alla ämnen, ofta lärde jag mig hela böckerna utantill. När jag var bäst i klassen skulle jag bli bäst i skolan, pressen trissades upp hela tiden. Och jag skulle dessutom vara populär och ha många kompisar.

När Annika hamnade i situationer hon inte hade kontroll över fick hon nästan panik.

– Fick jag en fråga jag inte kunde svara på kändes det som att hela klassen satt där och tänkte att jag var dum. Och jag blev väldigt nervös av ”smarta”, allmänbildade människor. Idag kan jag se hur självcentrerad jag var, men då kändes det som jordens undergång om jag ”gjorde bort mig”.

Varför hade du så höga krav på dig själv?

– Jag har funderat mycket på det, men jag vet faktiskt inte. Mina föräldrar har aldrig krävt att jag ska göra bra ifrån mig i skolan eller så …

Annika sökte sig till sammanhang där hon kunde glänsa. Och hon gjorde allt för att bli bäst även som dansare.

– Jag fick ofta beröm av dansläraren, och då blev jag glad och varm i hela kroppen. Men de gångerna hon inte berömde mig kändes det inte alls bra. Jag blev deppig, och ältade att jag inte hade gjort bättre ifrån mig. På det sättet sporrade jag mig själv att träna ännu hårdare.

”Jag var så rädd för att misslyckas”

Annika vann SM i dans två gånger och utbildade sig till idrottslärare samtidigt som hon jobbade som danslärare. Hela tiden gick hon runt med en diffus skavande ångest som vägrade ge med sig.

– Det var som att min kropp letade efter saker som drog igång oron och det dåliga samvetet. För så fort jag slutade oroa mig för något, kom genast nästa sak upp. Det tog aldrig slut.

Vad oroade du dig för?

– I grunden låg hela tiden det här att jag inte fick misslyckas, att jag skulle vara felfri. ”Nej, varför sa jag det där”, kunde jag tänka om jag hade berättat något mindre smickrande om en kompis till en annan. Tänk om hon fick reda på vad jag hade sagt och började tycka illa om mig? Hade jag gjort bort mig nu för all framtid? Jag kände mig som en dålig människa, och en urusel vän.

Redovisningstekniken

För att lätta på ångesten använde sig Annika länge av det hon kallar ”redovisningstekniken”.

– Jag försökte reparera det jag sagt genom att berätta allt för den det gällde. ”Men det var väl inte så farligt” fick jag ofta höra när jag väl hade lättat mitt hjärta. Då kändes det skönt och lugnt för stunden. Men inte hjälpte det på lång sikt. För sedan började jag oroa mig för vad kompisen egentligen hade tyckt om det jag berättade, eller om jag hade verkat hysterisk som ville bekänna …

Annika tog också alltid rollen som den peppande och stöttande i sina kompisrelationer.

– Då hade jag kontroll. Jag hade väldigt svårt för att vara svag, tyckte att det var obehagligt.

Med tiden började Annika bli urbota trött på den ständigt molande ångesten, och hon längtade efter att kunna koppla av. Men hur mycket hon än pratade med sin mamma och sina närmsta vänner så blev det inte bättre.

Det blev till sist en terapeut som hjälpte Annika att reda ut sina tankebanor.

– Om jag till exempel oroade mig för något jag sagt till en kompis frågade psykologen: Vad är det värsta som kan hända?  På det sättet kom jag ofta fram till att det jag sagt kanske inte var så farligt ändå. Och att jag inte behövde vara bäst på allt.

Istället började jag fråga: Vad vill jag vara bra på? Då kunde jag rikta min energi på ett annat sätt.

Annika fick rådet att sluta med redovisningstekniken.

– Det var en total vändpunkt när jag insåg att ältandet bara var mina egna tankar, och att jag själv kunde välja om jag ville berätta eller låta det bero. Efter ett tag klingade oftast tankarna bort av sig själva, märkte jag.

Annika, som gjort allt för att vara till lags, gick nu in stenhårt för att värna om sig själv.

– I början slog det kanske över, och jag sa nej till det mesta. Men det var så befriande! Det är fascinerande hur man kan förändra sig när man ser vilka mönster man sitter fast i.

Men nya situationer i livet ställer nya krav, och man kan lätt ramla tillbaka i gamla tankebanor. För Annika var det tv-programmet Let´s Dance, som drog allt till sin spets.

– Man håller ett extremt högt tempo under inspelningsperioden, och får väldigt mycket uppmärksamhet. Sedan blir det plötsligt alldeles tyst omkring en. Nu har jag lärt mig att det känns lite deppigt ett tag efteråt. Men 2007, när jag var med första gången, var jag helt oförberedd. Jag hade dessutom brutit upp med min dåvarande pojkvän. Det blev så tomt, mörkt och ensamt när allt var över, och oron och självtvivlet kom tillbaka.

”Jag var inte den där smala, söta och glada längre”

Annika har alltid tyckt om god mat, men nu tappade hon balansen och blev fixerad.

– Jag fick ett enormt sug efter att äta. Och sedan fick jag dåligt samvete. Och ju sämre jag mådde desto mer tröståt jag. Jag som alltid hade sett på mig själv som smal, söt och glad. Nu var jag inget av det längre … Det var som att jag hade tappat bort mig själv.

Året därpå ställde Annika upp igen i Let´s Dance. Och hon var nervös för vad folk skulle tänka om hennes viktuppgång.

– Jag tyckte att jag var fet och plufsig. Det var jag ju inte, jag hade gått upp några kilo bara. Men min självbild var sådan. Tv-världen har utan tvekat påverkat min negativa kroppsuppfattning mer än något annat. Man blir så självmedveten och när man ser sig själv i rutan tycker man att vartenda litet extrakilo syns. Dessutom är det väldigt många smala, vackra människor som jobbar med tv. Och jag jämförde mig och tyckte att jag var mycket större än de andra tjejerna.

Visst fick Annika komplimanger också, men det var de negativa kommentarerna som fastnade.

”En journalist frågade om jag var gravid”

– ”Du som var så smal förra säsongen”, kunde folk säga, och på en efterfest kom en journalist fram och frågade om jag var gravid. Jag skrattade och skämtade bort det, men inombords kändes det hemskt …

Dessutom hade Annika alltid talat sig varm för att man ska vara nöjd med sig själv för den man är.

– Och så gick jag runt och hatade min kropp! På det sättet blev det ju ett dubbelt misslyckande.

Även denna gång kom Annika på en andra plats.

– Allt kändes botten, och jag visste bara en sak: Jag ville inte må såhär!

Boken som vände allt

Så tipsade en vän om boken Hemligheten av Rhonda Byrne.

– Kontentan är att man kan förändra nästan vad som helst i sitt liv genom tankens kraft. Det blev som en aha-upplevelse för mig. Jag började fråga mig vad jag ville uppnå för min egen skull och hur det skulle gå till. Det var ett helt nytt sätt att tänka. Annika kom fram till att hennes livsmål är att vara lycklig. Men hur skulle hon bli det?

– En sak var säker: Tröstätningen var inte ett steg i rätt riktning. Istället borde jag ju äta för att må bra på lång sikt. Och när jag lade upp det på det sättet blev det så självklart. Jag var motiverad till tusen!

Annika började äta mer långsamma kolhydrater, och märkte att hon på köpet blev både gladare och piggare.

Hon köpte en ”lyckobok” där hon antecknade allt hon var tacksam över, för att fokusera på det positiva i livet. Och skrev ner konkreta mål på lappar, som hon satte upp lite här och där i lägenheten. De två viktigaste var att träffa kärleken och att vinna Let´s Dance.

”Jag är så lycklig som har träffat mannen i mitt liv, och pappan till mitt barn” stod det på en lapp på kylskåpet. Och på en annan: ”Jag är så glad som har vunnit Let´s Dance 2009”.

– Det är konstigt, men det var precis som att hjärnan redan trodde att det hade hänt. Och det gjorde att den öppnade upp sig för möjligheterna när de kom. Annars hade jag kanske missat dem.

En kort tid senare när Annika var på gymmet lade hon märke till den personliga tränaren, Michael, som jobbade där. Just då var han upptagen i en annan relation, men Annika väntade ut honom – och rätt som det var så var han singel.

– Jag tog mod till mig och frågade om vi skulle på dejt. När vi kom hem till mig på kvällen kom jag plötsligt på att jag hade den där lappen på kylskåpet! Han hade väl trott att jag var en galning om han hade sett den, så jag sprang snabbt in och ryckte bort den, säger Annika och skrattar.

”Jag grät av lycka när jag vann!”

2009 vann hon Let´s Dance tillsammans med ”världens starkaste man”, Magnus Samuelsson.

– Jag grät av lycka och visste inte vart jag skulle ta vägen! Och det var så häftigt, för under den tävlingen kunde jag använda mitt fröken-duktig-jag på ett konstruktivt sätt. Både jag och Magnus var enormt strukturerade och målinriktade utan att pressa oss för hårt, så att det låste sig.

Numera är Annika och Michael gifta. De bor i centrala Göteborg, och har tillsammans sonen Kelvin, 1,5 år.

Att träffa Michael, och att få barn, har inneburit mycket för Annikas självbild.

”Jag är en orolig själ – och det är ok”

– Jag kan prata med Michael om vad som helst. Han är så lugn och trygg och kan ifrågasätta mig på ett så bra sätt. Ibland kan han säga: ”Annika, det jag kommer att säga nu innebär inte att jag vill säga upp kontraktet mellan oss, men det här och det här funkar inte riktigt i vårt förhållande”. Och det gör att jag slipper känna den där oron jag alltid haft för att bli lämnad, om jag inte är perfekt. Och när Kelvin kom så flyttades mitt fokus till honom, jag har inte tid att gå runt och grubbla längre över mig själv. Nu har jag ju honom att oroa mig för, säger Annika och ler åt sig själv.

För hon har accepterat att hon är en orolig själ.

– Det är sådan jag är, och jag kan bara förhålla mig till det. Jag kan fortfarande få prestationsångest när jag ska göra något som är viktigt för mig. Och jag grämer mig om det inte riktigt går som jag tänkt mig, till exempel härom veckan när jag skulle leda en klass i body combat och fick rundgång i headsetet så att jag kom i otakt. Men så tänker jag: Vill jag ödsla tid på att oroa mig? Och då släpper oftast ångesten efter ett tag.

Är du tillfreds med dig själv idag?

– Ja, det tycker jag. Jag äter sunt, och är jag sugen på något speciellt unnar jag mig utan dåligt samvete. Att få barn har varit väldigt bra för min kroppsnoja, jag har verkligen insett att det finns annat som är viktigt i livet.

AV: Anna Carsall

BILD: Lennart Dannstedt