Annika Strandhälls sambo tog sitt liv
Nästan ett år har gått sedan Annika Strandhälls sambo Thomas Wolf helt oväntat valde att avsluta sitt liv. Kvar finns många sörjande, förutom Annika själv deras gemensamma döttrar, Annikas bonusson Simon och många vänner. Det har varit tufft för familjen.
– Jag förstår varför man talar om sorgeår för det är det verkligen. Det är så många högtider man ska ta sig igenom då saknaden blir extra tydlig, som Fars Dag, jul, nyår och barnens födelsedagar.
– En av mina döttrar sa i höstas att ”det känns inte som att vi är en familj längre”, vilket var tufft att höra, säger Annika över en fika i riksdagshuset. Åtskilliga gånger har hon ältat ”varför” eller ”tänk om”.
– Det är klart att man tänker och funderar på vad kunde jag ha gjort. Vad var det jag inte såg? Samtidigt känner jag en stor ilska, men även ett svek över att han lämnade mig och barnen som han älskade över allt annat på jorden. Det gör det hela än mer obegripligt och jag blir arg när jag ser deras sorg. Det är så många känslor som far runt inom mig. Det är både chockartat och ogreppbart när en person som är så otroligt viktig för så många plötsligt rycks bort, säger Annika.
Inget avskedsbrev
Hon är en garvad räv inom politiken och har grillats av reportrar hundratals gånger. Men då har det handlat om hennes ansvarsområde, samhällets välfärd. Att prata om personliga saker med journalister har aldrig legat för henne och är inget hon är van vid. Tills det mest fruktansvärda inträffade den 26 augusti 2019 då hennes äldsta dotter Felicia hittade sin pappa död.
– Om en person dör i en bilolycka vet man orsaken. Men vid ett självmord lämnas man kvar med så många frågetecken. Thomas lämnade inget avskedsbrev, och faktum är att det bara är i 25 procent av alla självmord som personen gör det, säger Annika. Efter att ha pratat med sina döttrar och sin bonusson bestämde de sig för att gå ut offentligt och berätta om den stora sorgen.
– Vi hade sett att det började florera en massa spekulationer i sociala medier, vissa rent avskyvärda, om skälet till Thomas död. I en tråd var det en som på allvar insinuerade att jag skulle tagit hans liv, berättar Annika. Så för att ta udden av vidare spekulationer tog de beslutet att Annika skulle låta sig intervjuas av Skavlan i tv.
– Jag var så fruktansvärt nervös innan intervjun men när Felicia gav mig en stor härlig kram efteråt kände jag att vi gjort det rätta. Det var också viktigt för oss att ta makten över vår egen berättelse för att slippa spekulationer om barnens älskade pappa och min livskamrat. Att Thomas mådde dåligt i själen hade Annika lagt märke till redan för flera år sedan och hon hade även tagit upp det med sin sambo och uppmanat honom att ta kontakt med en läkare.
– Men likt många män i hans ålder ansåg han att detta skulle han klara av på egen hand. Sedan rullade livet på, han jobbade mycket och jag också. Vi sågs sällan och det mesta handlade om att få livet att gå ihop. Både han och jag hade krävande arbeten och sprang om varandra. Men egentligen hade han alla tecken på depression, som humörsvängningar och en tendens till att isolera sig socialt.
Ett trauma
Thomas tog livet av sig kort tid efter att paret beslutat att de skulle separera och Annika meddelat att hon hittat en egen lägenhet. Då var det som om luften gick ur hennes livskamrat när allt hopp om en återförening var ute.
– Att jag skulle flytta blev en utlösande faktor, ett trauma som han inte klarade av att hantera, säger hon. Efter att han gått bort fick hon reda på att han beställt antidepressiv medicin över nätet. Som socialminister ansvarade hon för frågor som rör en av våra största folksjukdomar – den psykiska ohälsan.
Många gånger har hon frågat sig själv hur det kunde komma sig att just hon inte såg skogen för alla träd.
– Jag har varit med och skjutit till extra pengar till organisationer som jobbar förebyggande mot självmord, men inte ens jag, i den position jag satt och som påläst i ämnet, kunde se det här komma, säger Annika som hoppas att hennes berättelse kan hjälpa till att bryta stigmat runt psykisk ohälsa.
– Inte minst när det gäller män och psykisk ohälsa. Tyvärr finns det väl en slags norm att män ska klara av att ta sig igenom jobbiga saker på egen hand. Så var det med Thomas, han var en mycket kompetent yrkesmänniska, och han lyckades hålla uppe en fasad. Och så länge psykisk ohälsa och självmord är så tabubelagt att prata om i vårt samhälle måste vi våga lyfta frågan.
Går man längre tillbaka i historien hade ju vetenskapen ingen aning om vad psykisk ohälsa är. Då trodde man att psykiskt sköra personer var galna.
Idag vet vi så mycket mer, säger Annika.
Ville vara öppna
En annan avgörande händelse som bidrog till det inte helt lätta beslutet att berätta för hela svenska folket var Ari Behns, Norges kronprinsessa Märtha Louises före detta make, självmord på juldagen.
– Vi såg det fantastiska talet en av döttrarna höll på hans begravning. Och den norska kungafamiljen var helt öppna med att han tog sitt liv. Då hade det här beslutet hunnit värka en tid hos oss och vi fann inspiration och en styrka i att våga berätta vår historia, säger Annika. Den enorma respons hon fick efter Skavlan blev också ett kvitto på att det var rätt att vara öppen med Thomas självmord.
– Det var så många som hörde av sig, inte minst män, med egna berättelser om psykisk ohälsa. Jag minns speciellt en som sa att han skulle pussa och krama sin familj lite extra. Det kändes gott, säger Annika.
Sorgen krävde närvaron
Tillbaka till den där måndagen i augusti då det värsta inträffade, när hela Annikas och barnens liv sattes på paus.
Thomas dog på en måndag och på fredagen i samma vecka såg Annikas medarbetade till att hon smusslades in bakvägen till en läkare. Ett möte hon minns mycket väl.
– Jag var inte ett dugg intresserad av någon sjukskrivning utan tänkte som mest vara hemma några dagar för att sedan återgå till mitt arbete på departementet. Min kalender var fulltecknad ett år framöver och jag kunde inte bara lämna allt, säger Annika.
Men ganska snart förstod hon att det trauma och den sorg som drabbat familjen krävde hennes fullständiga närvaro.
– Stefan (Löfven) är en oerhört bra chef. Vi talades vid många gånger och han gav mig tid så att jag kunde landa på ett sätt som var bra för mig och barnen, berättar Annika som den 30 september fattade beslutet att lämna regeringen.
– Det var inte lätt, men såhär i efterhand förstår jag att det var det enda rätta. Jag behövde finnas där för barnen. Hon beskriver hösten som smått kaotisk med allt som skulle ordnas efter Thomas bortgång.
– Det har funnits tillfällen när jag önskat att jag kunde snabbspola ett år framåt i tiden. Det har krävts mycket kraft för att omorientera sig som familj, säger hon.
Hur har ni lyckats gå vidare?
– Förutom att vi har tagit professionell hjälp har vi ett oerhört stöd i varandra. Det är genom mina barn och mina vänner jag hämtar kraft för att orka gå vidare. Och livet kan inte pausas. Det är så mycket som pockar på min uppmärksamhet, skolarbetet och barnens fritidsaktiviteter måste fungera men även arbetet i riksdagen, och det är ju tur. Det är faktiskt skönt att ta tag i handfasta saker, även för barnen. Även om det värsta inträffat i våra liv måste det gå vidare, säger hon.
Hur ser du på en comeback i regeringen?
– Jag sitter i riksdagen och är ordförande för S-kvinnorna i Stockholm, och det känns bra. Hade jag blivit erbjuden en ministerpost nu hade jag inte tackat ja eftersom man som minister måste ge allt. Att ha ansvar för så viktiga frågor som rör samhällets välfärd kräver att man kan ge allt. Där är jag inte riktigt ännu.
– Jag har försökt att förklara att depression är en sjukdom precis som cancer och som kan vara dödlig om man inte får den hjälp man behöver. Och Tomas valde tyvärr att försöka lösa situationen på egen hand, säger Annika som i takt med att solen och värmen återvänder börjar tro på en ljus framtid.
– En av mina döttrar sa efter årsskiftet att ”Mamma, nu börjar det kännas som att vi är en familj igen”. Vilket kändes så gott att höra, säger Annika och ler.
Av Katarina Arnstad Elmblad
Foto: Veronica Kindblad
LÄS MER:
Linda om sorgen efter sonens självmord: Det värsta man kan vara med om
Filippa, 39, förlorade sin son och sin man: ”Sorgen finns alltid med”