Åsa: Jag lever med en sexmissbrukare

Åsa Hellberg levde i tron att hon och pojkvännen Jonas hade det perfekta förhållandet. Men Jonas dolde en hemlighet: Han var sexmissbrukare. Trots det valde Åsa att stanna kvar hos honom.

”Min man har haft sex med minst 25 tjejer och vi har bara varit tillsammans i ett och ett halvt år.”

Så presenterade sig Åsa Hellberg inför samtalsgruppen för kvinnor med sexmissbrukande män.

Det är tre år sedan. I dag är hon och Jonas fortfarande ett par. Nu har Åsa skrivit boken ”Casanovas kvinna”, om hur det är att leva med en sexmissbrukare.

”Allt var perfekt”

Allt började 2005. Efter flera misslyckade förhållanden ville Åsa träffa mannen i sitt liv. Genom en dejtingsajt kom hon i kontakt med Jonas. De träffades och blev förälskade nästan direkt. Åsa blev uppvaktad som aldrig tidigare – och för första gången i sitt liv kände hon sig riktigt omtyckt.

– Allt var perfekt. Jonas var fantastiskt duktig på att ge mig bekräftelse. Han ville träffas hela tiden och var den som tog initiativ. Det var jag inte van vid, säger hon.

– Han lagade mat, hjälpte till hemma hos mig och hjälpte mig att byta däck på bilen. Det var första gången jag kunde vara mig själv i ett förhållande och känna mig älskad för den jag är.

Hon ler när hon berättar om den första tiden med Jonas. Då gick det inte en timme utan att de pratade med varandra eller hade sms-kontakt.

”Han försvann flera gånger i månaden”

Men efter sju åtta månader började Jonas bli frånvarande. Han var omöjlig att få tag på till fram på natten. Varje gång fanns det en förklaring. Han hade somnat, varit på jobbet, spelat landhockeymatch. Och så fortsatte det.

– Till en början hade han hyfsat logiska förklaringar. Men när han började försvinna flera gånger i månaden och kom med uppenbara lögner var jag säker på att något var fel, berättar Åsa.

En kväll när Jonas hade somnat på soffan smög hon sig in i köket och tog fram mobiltelefonen ur hans jackficka. Hon hittade sms från flera främmande kvinnor: ”Jag längtar efter din famn, kram Nina.” ”Vi ses snart, kram IG.”

– Jag förstod direkt att det handlade om sexuella relationer. Jag hamnade i chock, men framför allt kände jag en enorm tomhet.

– Jag fick inte ihop det. Vi var ju så enormt förälskade. Den enda förklaringen jag kunde komma på var att det var sjukligt.

”Han visste att beteendet var sjukt”

När Åsa konfronterade Jonas samma kväll nekade han först. Men efter ett tag började han gråta och erkände. Han bad om hennes förlåtelse och lovade att bättra sig. Åsa ställde ett ultimatum: Om Jonas sökte hjälp för sina problem skulle han få en ny chans.

– Han visste att beteendet var sjukt och ville bli frisk. Det är därför jag stannade kvar. Annars hade det inte gått, säger Åsa.

Jonas började träffa en beroendeterapeut, men det hjälpte inte. Snedstegen fortsatte. Åsa hittade lappar med namn som ”Fitnesskvinnan” och ”Mogen kvinna” bland Jonas jobbanteckningar. Hon upptäckte att han hade ett separat kontantkort till mobilen för att kunna ha kontakt med andra kvinnor. Varje upptäckt blev ett bakslag, men samtidigt gjorde Åsa allt för att hjälpa Jonas – hon blev medberoende.

– Han hade ett enormt bekräftelsebehov och dålig självkänsla. Det spelade ingen roll hur mycket bekräftelse han fick. Det var som att fylla på en hink utan botten.

”Jag agerade mamma och terapeut”

– Och jag försökte stärka hans självkänsla genom att alltid tala om för honom vilken bra människa han var och hur snygg han var. Jag gav honom mer och mer kärlek och agerade mamma och terapeut på samma gång.

Varför gjorde du det?

– Det fanns inget annat alternativ för mig. Jag har alltid tagit på mig andras problem och burit dem på mina axlar. Dessutom tyckte jag synd om honom.

Till slut gick det så långt att Åsa tröstade Jonas efter att han varit otrogen.

– Då insåg jag att även jag behövde hjälp.

Varför då?

– Det gick upp för mig att jag varit medberoende på olika sätt i hela mitt liv. Jag har alltid format mig efter andra människor. Det var ju vansinnigt att jag levde hela mitt liv genom Jonas. Nu behövde jag hjälp att fokusera på mig själv.

”Sjukdomen var min fiende, inte han”

Hade det inte varit enklare att lämna honom?

– Naturligtvis funderade jag på det flera gånger, men det kändes så ofantligt sorgligt. Jag älskade Jonas och kunde separera mellan honom och sjukdomen. Vi var inte varandras fiender, det var sjukdomen som var vår fiende. Jag bestämde mig för att göra något åt situationen i stället.

Vid det här laget var Åsa sjukskriven för utbrändhet och hade svårt att äta och sova. Genom Dysberoendekliniken i Stockholm kom hon i kontakt med kvinnor i samma situation – något som blev en vändpunkt. Tidigare hade hon hållit alla känslor inom sig. Det var lättare att ta hand om andra än att prata om sina egna känslor. Nu började hon prata.

– Det räddade mitt liv. Jag tror att om jag bara hade lämnat Jonas och gått vidare hade mina egna problem funnits kvar.

Har du förlåtit honom?

– Naturligtvis kommer jag aldrig att glömma det som hänt, men jag har gått vidare. Jag är inte en ältande person.

Hur reagerar folk i dag på att ni fortfarande är tillsammans?

– Naturligtvis undrar vissa varför, och det har jag full förståelse för. En del tycker att det är starkt, andra inte.

Vad säger du till dem som undrar varför?

– Jag brukar förklara att det här är mitt val. Det är jag som har valt att stanna, jag är inget offer.

När Åsa lyckades ta sig ur medberoendet kunde hon släppa kontrollen över Jonas missbruk. Han tvingades ta eget ansvar över rehabiliteringen och började så småningom inse att han var tvungen att avstå från allt som hade med missbruket att göra – till och med från tankar om sex. I dag går Jonas i så kallad eftervård en gång i månaden och träffar en terapeut en gång i veckan.

”Det här går inte över på en kvart”

Hur mår han?

– Han mår bra. Ibland dyker det upp tankar om missbruket och vad han gjort mot mig, men då brukar vi prata om det.

– Det här är ju något som inte går över på en kvart. Man måste alltid vara vaksam. Det är därför han fortfarande har kontakt med terapeuter och andra missbrukare. Men det går bra, säger Åsa.

Hon berättar att de har hittat en ny kärlek. En djupare och starkare.

– Jag hade aldrig haft en riktigt nära relation tidigare. Nu har det kommit fram en helt ny ärlighet och närhet.

Åsa kallar Jonas för ”sin man” genom hela intervjun. Men de är inte gifta. Inte ens sambor.

– Vi har inga stora planer, utan försöker att ta en dag i taget. Det här är ”risky business”.

Litar du på att han är trogen?

– Jag kan ju egentligen inte veta om det kommer att hända igen. Det visar sig. Men vi har bestämt oss för gå igenom det här tillsammans, sedan får vi se hur det slutar.

 * Jonas heter egentligen något annat

 Av Anna Eriksson

Foto Lennart Dannstedt