Börje Ahlstedt: När min son var mobbad var jag upptagen av karriären
”Skit i tiden” sa Börje Ahlstedts psykiskt sjuka pappa och spolade ner hans fina klocka i toaletten. Och det var då Börje fick sin största livsinsikt.
– Jag började reflektera vad som verkligen är viktigt i livet.
Börje Ahlstedt satt i sitt pojkrum med svartmålade väggar, läste poesi och försökte fly från sin egen verklighet. I köket låg hans pappa på soffan och kliade på sina eksem tills de blödde. Han sa inget, låg bara där som vanligt och stirrade upp i taket.
– Jag minns hur deprimerad pappa var, det präglade hela min barndom. Den där uppgivenheten och ångesten över att inte få höra till ett sammanhang, att inte ha en uppgift att fylla. Det bröt ner honom.
Pappan hade jobbat som byggarbetare och tvingats sluta när han fick hudproblem. Och sedan blev han arbetslös.
– Han drack för mycket också, det var förstås ett sätt att försöka stå ut. Jag har verkligen sett vad arbetslöshet gör med människor…
”Jag var som en turbomotor som aldrig slogs av.”
Men Börje vägrade låta pappans hopplöshet göra honom handlingsförlamad. Istället föddes en enorm revanschlust.
– Jag var som en turbomotor som aldrig slogs av. Jag skulle bli bäst! Måste bli bäst! Den där starka känslan av att vara av en lägre klass sätter sig som en kil inombords. Jag kan fortfarande tänka på när mamma skurade trapporna i hyreshuset vi bodde i. Och de andra hyresgästerna bara klev över henne utan att hälsa, som om hon inte fanns. Jag ville så gärna visa mamma och pappa att jag kunde bryta mig loss, att det skulle gå bra för mig!
Så kom han in på Dramatens elevskola, med pompösa guldinfattade pelare, blankpolerade skulpturer och tjocka vinröda sammetsdraperier.
– Jag kände mig lite som en rebell som vägrade bli imponerad av de fina salongerna.
Berättandet, att kunna gestalta på ett trovärdigt sätt, så att publiken får med sig en eftertanke, en känsla, och kanske en insikt om sitt eget liv, blev nästan en fråga om liv eller död för Börje.
– Teatern har alltid varit blodigt allvar för mig. Men när jag började på Dramatens elevskola upptäckte jag hur lärarna försökte göra om oss och stöpa oss i något slags mall. Jag ville utgå från den jag var, och tolka rollerna på mitt sätt!
I nio månader satt Börje på ett kafé och rökte och vägrade delta i lektionerna.
– Jag var livrädd för att bli relegerad, för hur skulle jag berätta för mamma och pappa att jag hade blivit utsparkad? Men samtidigt kunde jag inte vara med på de där fejk-lektionerna…
”Hade inget att förlora”
Börje drömde om att få jobba med demonregissören Ingmar Bergman. Eftersom Börje inte var med i någon elevpjäs fick han citera en dikt i stället, som ett slags redovisning. Och han fick göra det i pausen. Kvar i salongen satt Ingmar Bergman – han brukade göra det för att inte komma ur stämning.
– Jag var fruktansvärt nervös, men jag hade ju inget att förlora!
”Vem fan var det som kom in i pausen?” hade Ingmar Bergman frågat. Och fick till svar: ”Han heter Börje Ahlstedt och sitter på ett kafé och letar efter sig själv.” ”Men ge honom en roll då”, hade Bergman sagt.
– Och då kände jag hur jag var på väg upp! Jag skulle jävlar visa alla och hela världen!
Har finaste logen
Nu, 50 år senare, sitter vi i Börjes loge på Dramaten. I det stora fönstret mot Nybrogatan hänger mattgula tunga draperier, på bordet ligger stora högar med fullklottrade manus och på en vägghylla står Börjes alla priser han fått genom åren.
– Det här är den finaste logen på Dramaten, och jag har inte ändrat på någonting sedan jag ärvde den efter Jarl Kulle, säger han med stolthet i rösten.
Det råder ingen tvekan om att logen är väldigt viktig för Börje. Som ett bevis på att han verkligen har gjort revansch.
Men allt har ett pris. Börje jobbade jämt och stenhårt för att göra karriär. Något han ångrar i dag.
– Det här åtagandet att berätta är som en livsuppgift, jag bara måste göra det. Men det är en plåga också. Det har funnits många gånger när jag sitter här i min loge och har ångest för att min familj behöver mig där hemma. Min fru Birgitta är som tur är förstående, men det är klart att jag skulle ha varit mer med min familj. Som när min son Klas blev mobbad i skolan och var så himla ensam… Han hade behövt sin pappa då…
”Du var aldrig hemma när jag var liten, sa min son”
För några år sedan när Börje och sonen Klas var på en resa i Florens, sa Klas plötsligt, helt utan förvarning:
”Du var aldrig hemma när jag var liten. Du bara jobbade.”
– Och jag blev alldeles kall i hjärtat…
Numera försöker Börje kompensera sin familj för alla åren han var så frånvarande.
– Jag driver till exempel Odenteatern tillsammans med Klas, och jag försöker träffa hela familjen mer, jag vill verkligen finnas där för dem.
”Vi har aldrig tagit varandra för givet”
Börje och Birgitta har varit gifta i många år. Enligt Börje är det i mångt och mycket tack vare att de inte setts så mycket som de fortfarande är tillsammans.
– Hon har haft sitt egna jobb som tandsköterska att fokusera på. Jag tror aldrig det hade funkat om hon hade gått hemma och väntat på mig hela dagarna. Då hade vi slitit ut varandra. Och vi har verkligen lyssnat på varandra när den andra haft det svårt. Det tror jag är viktigt: att man ser och känner sig sedd. Jag har sett mycket otrohet bland mina kolleger, den där rastlösheten att hela tiden söka efter förnyelse. Jag och Birgitta har hittat förnyelse tillsammans i stället, genom att fortsätta vara nyfikna och intresserade av varandra som människor. Vi har aldrig tagit varandra för givna.
Det finns vissa händelser i livet som förändrar en på djupet, där ingenting blir sig likt efteråt. Börje var med om en sådan händelse när han besökte sin pappa, som då var intagen på mentalsjukhuset Beckomberga.
– Han hade fått en stroke och blivit i det närmaste sinnessjuk. Och det är konstigt, men i hans galenskap fanns också så mycket klokskap. Jag har alltid varit förtjust i snygga armbandsur, och när pappa bad att få hålla i min klocka lät jag honom förstås göra det. Jag trodde att han skulle beundra den. I stället gick han bort till toaletten och spolade ner den! ”Skit i tiden, Börje”, sa han.
”Jag blev chockad och tagen över lidandet och ensamheten”
Först blev Börje både arg och förtvivlad. Men efter hand landade budskapet. ”Skit i tiden, Börje”…
– Jag började på allvar tänka efter vad som är viktigt i livet. Och det är varken revansch eller karriär, utan ärliga riktiga möten mellan människor. Där man lyssnar och talar om livet och döden. Vi är så fixerade vid att det ska vara så kul och trevligt hela tiden. Låt oss prata om det som berör oss i själen också!
Börje har fortfarande en stark drivkraft i det han gör, men revanschlustan har helt ersatts av en vilja att ge av sig själv.
– Jag låg på sjukhus i flera månader efter en höftoperation. Och jag blev så chockad och tagen över lidandet och ensamheten. Många fick inte ett enda besök, och de bara låg där och kämpade med sina smärtor och sin ångest. Det påverkade mig väldigt mycket. Om jag kan ge ett ögonblicks lindring till dem som behöver, så är det värt allt.
Inte rädd för att dö
Varje måndag besöker han sjukhus och äldreboenden ideellt. Ofta står läkarna med armarna i kors, och väntar på att han ska dra fram dragspelet.
– Nu kommer clownen, tänker de. Så citerar jag i stället en dikt om döden av Pär Lagerkvist. De blir förstås helt paffa. ”Hur kan du komma hit och prata om döden?” kan de fråga, nästan aggressivt. Men jag är inte där för att underhålla. Jag slänger klockan, och lyssnar. I det mötet finns en magisk energi.
Själv är Börje inte rädd för att dö. För han är säker på att döden inte är slutet.
– Jag tror förstås inte att jag kommer att återfödas som Börje, men min energi kommer att finnas kvar i någon form.
”Jag trodde att pappa hade mördat mamma”
Det var när han var 18 år gammal, och bodde hos sin mormor på landet över sommaren, som han började tro på Gud.
– Jag skulle åka till affären för att handla, men när jag kom fram och såg rubriken på dagstidningens löpsedel blev jag livrädd: ”Kvinna mördad på Lilla Essingen”, stod det. Och jag var helt övertygad om att det var mamma som var död! Och att det var pappa som hade mördat henne… Att det hade slagit slint för honom till slut…
Börje tog sig hem till mormodern, och dråsade ner på utdragssoffan. Han var som paralyserad av ångest.
– Och jag sa för mig själv om och om igen: ”Gud låt det inte vara mamma”, ”låt det inte vara mamma”…
Morbror med helande kraft
Börje delade rum med sin morbror Anders, som hade Downs syndrom.
– Han kunde inte prata, men nu hörde jag hur han började nynna ett slags entonig melodi utifrån mina ord. Och plötsligt var det som att hela rummet fylldes av körsång, av röster och toner. Det var helt magiskt. Och jag blev alldeles lugn… I det ögonblicket bara visste jag att det inte var min mamma som hade mördats…
Långt senare förstod Börje att morbror Anders hade en speciell helande kraft.
– Jag har tänkt mycket på honom genom åren. Och det är så förunderligt att han som inte klarade att ta hand om sig själv hade den här förmågan att komma i kontakt med en andlig dimension. Jag är så glad att jag fick lära känna honom. Och jag tror verkligen att alla människor har sin unika begåvning, om vi får möjlighet att utveckla den.
”Tankens Kraft är oändlig”
Sedan den där dagen för många år sedan är Börje starkt övertygad om att det finns en absolut närvarande gudomlig kraft.
– Jag vet att det finns oerhört starka och ljusa krafter där ute, bara man öppnar upp sig kan man verkligen känna dem.
Börje berättar att hans syster precis dött, och att han kan förnimma hennes närvaro.
– Hennes ton, energi och tanke finns kvar. Jag tror att tankens kraft är oändlig, till och med efter döden. Den tar bara en annan form, går upp i något annat.
Börje har starka minnesbilder av att ha levt tidigare.
– Det är som ett minne ur mitt eget liv, så tydligt är det. Jag är fiskare i Spanien, och det sista som händer i det livet är när jag fastnar i nätet och dras ner i vattnet. I nästa bild fylls mina lungor med vatten och jag drunknar… Jag kan fortfarande känna mig rädd för havet, samtidigt som jag är djupt fascinerad av det.
Döden skrämmer inte, däremot åldrandet.
– Jag märker ju hur jag förlorar kraft, att jag inte orkar bära upp båten på land längre, att jag har svårare att lära mig nya repliker och att jag har börjat upprepa mig, säger samma saker hela tiden. Och det känns sorgligt, men jag måste förstås acceptera det. För samtidigt är det ju en ynnest att få bli gammal.
Fotnot: En vecka efter intervjun lämnade Börje Ahlstedt Dramaten, för att jobba med sin son Klas på Odenteatern.
Av: Anna Carsall
Bild: Susanne Hallman