CajsaStina Åkerström: Pappa gillade inte ljudet av barn

CajsaStina Åkerströms pappa, trubaduren Fred Åkerström, dog för 25 år sedan. Men än i dag har CajsaStina denna ständigt återkommande dröm:

Någon, hon vet inte vem, har berättat att pappan fortfarande lever. Är allt bara en chimär? frågar hon sig i drömmen. Har han hållit sig undan i alla dessa år, när hon trott att han varit död?

Hon har fått en lapp med hans telefonnummer. ”Varför?” frågar CajsaStina när pappan lyfter på luren. Sedan vaknar hon. Alltid. Hon får aldrig veta vad pappan svarar.

– Jag hann inte fråga pappa hur han tänkte alla gånger han svek mig. Det tror jag drömmen handlar om, att vi har något viktigt oavslutat mellan oss.

Kände knappt sin pappa

CajsaStinas föräldrar skilde sig när hon var sex år gammal. Plötsligt skulle hon bo halva tiden hos sin pappa, som hon knappt kände.

– Han hade ofta varit ute på turnéer, och när han väl var hemma fick jag alltid stränga tillsägelser att vara tyst. Han gillade nämligen inte ”ljudet av barn”.

CajsaStina minns pappans sparsamt möblerade etta i Majorna i Göteborg, som varken hade toalett, bad eller tv. Några leksaker fanns inte heller, eftersom det var ”kapitalistisk smörja”.

– Där satt jag i timtal på en stol vid köksbordet. Mittemot satt pappa, antingen knattrade han på sin skrivmaskin, bytte strängar på gitarren eller bara stirrade rakt framför sig. Och jag vågade inte gå från bordet, livrädd för att pappa skulle bli rasande om jag gjorde något ljud ifrån mig.

Alkoholen flödade

Om nätterna kunde CajsaStina vakna av vilda diskussioner utifrån köket, när pappan hade sina musikervänner på besök.

Alkoholen flödade. Det var en ständig cirkelgång av rus, baksmälla och återställare.

– Baksmällan var värst, då kunde pappa vara väldigt aggressiv. Och det gällde att hålla sig på avstånd så gott det gick, tills han hade fått i sig sina återställare.

När pappan skulle göra ärenden lämnade han kvar CajsaStina i lägenheten.

– Jag hade inget tidsbegrepp, 20 minuter var lika ogripbart som en evighet. Så jag satt där i ett hörn och väntade, och försökte hålla paniken i schack.

”Försökte undvika pappas utbrott…”

Pappan mäktade inte med att CajsaStina fanns där och behövde honom.

– Jag minns en gång när han kom hem och såg hur ledsen jag var. Han började hoppa upp och ner och skrek rakt ut, ett ångestfyllt primalskri. Efter det handlade allt om att försöka undvika hans utbrott…

”Du och jag, Cajsa”, kunde pappan säga. Och då skulle CajsaStina svara: ”Du och jag, farsan”, så där ledigt och kärleksfullt som drängen Alfred och Emil i Lönneberga brukade säga till varandra.

– Åh vad jag ville vara som pappa önskade. Jag försökte verkligen, men det gick inte. Jag hade en förlamande respekt för honom. Och jag märkte hur besviken han blev. Det blev som en ond spiral, för ju mer jag försökte göra mig osynlig desto mer provocerad blev han. Han hatade mitt undanglidande sätt och min viskande röst. Och då blev jag ännu räddare.

Slogs mot depressioner

Fred Åkerström slogs mot nattsvarta depressioner, och kände ofta att hela världen var emot honom.

– ”Det är hårt där ute ska du veta Cajsa, hårt som en stålnäve”, kunde han säga. Och när han berättade hur besviken han var på allt och alla så blev det som ett slags bakvänd tröst för mig. Ett bevis på att jag trots allt var hans förtrogna, att det var han och jag mot världen.

Efter hand, när CajsaStina blev tonåring, drog hon sig undan alltmer från pappan.

1985 hittades han död hemma i sin lägenhet. Orsaken var alkoholförgiftning kombinerat med en hjärtmuskelinflammation. Han blev 48 år gammal.

– I dag inser jag hur mycket han hade behövt få vara liten med någon. Och jag kan undra hur det hade blivit om jag hade varit den jag är i dag. Hade jag kunnat trösta honom? Jag tror det…

”Jag var rädd för män”

CajsaStina kände sig vilsen och förvirrad. Hon visste inte vad det innebar att ha en egen vilja, hon som alltid tänkt på andras behov. Hon hade ingen kontakt med sina känslor eller tankar, hon var ingen.

– Och jag var rädd för andra människor, särskilt män. De kändes opålitliga och oförutsägbara, precis som pappa. Jag var som en främling för mig själv, och jag visste inte hur jag skulle bete mig gentemot andra.

CajsaStina började plugga arkeologi på Lunds universitet, och kastades in i en hård macho-miljö. Några killar på kursen började psyka henne, bland annat genom att förlöjliga allt hon sa under lektionerna. Och CajsaStina, som redan tvivlade på sitt eget värde, blev totalt nerbruten.

”När jag mådde dåligt åt jag kakor”

För att döva ångesten började hon äta.

– Så fort jag mådde dåligt stoppade jag i mig kakor, snask och kolhydratrik mat. Medan sockerruset varade kände jag mig lugnare…

CajsaStina gick upp i vikt i en rasande takt. Hon isolerade sig alltmer hemma, och försökte låtsas att det inte fanns en omvärld. Vem var hon? Varför var hon så fel, så ensam?

Perioderna med frosseri varvades med självsvält.

– När jag knappt åt någonting kände jag ett slags kontroll, mitt i allt kaos.

När CajsaStina var 25 år vägde hon 49 kilo till sin längd på 175 centimeter.

– Mamma kämpade som ett djur för att förmå mig att börja äta igen. Och jag insåg ju själv att jag hade drabbats av anorexi. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det. Eller hur jag skulle kunna passa in i den här världen över huvud taget. Och jag började fråga mig om livet var värt att leva…

”Frågade Gud om jag skulle dö eller leva”

Det var då, när CajsaStina stod hemma på gårdsplanen sent en oktobernatt och allvarligt funderade på att ta sitt liv, som vändpunkten kom. Hon beskriver det själv som ett gudomligt ingripande.

– Hela min själ ropade på hjälp, och jag ställde en fråga rakt ut till Gud hur jag skulle göra, om jag skulle dö eller leva. Och då var det som om en blixt slog ner i mig. Jag genomsyrades av en fullkomlig övertygelse om att jag skulle fortsätta leva…

Den själsliga smärtan fanns kvar, men nu vägrade CajsaStina låta sig styras av den.

– Jag hade stått i valet mellan döden och livet, i det perspektivet blev mycket av det som jag tidigare hade oroat mig för ganska betydelselöst. Framför allt insåg jag att jag var tvungen att jobba med mig själv för att få en inre trygghet och en självtillit.

Hon bestämde sig för att inte längre låta rädslan för andra människor styra henne.

– När jag kände mig osäker i olika situationer försökte jag bryta ner känslan. Jag frågade mig vad den egentligen handlade om, och om den var realistisk. Ofta kom jag fram till att det var mina egna tolkningar, min egen rädsla, som framkallade känslan av främlingskap. Jag gick i terapi en tid, men framför allt var mamma mitt stöd och bollplank.

Alltid varit särbo

CajsaStina jobbade också mycket med affirmationer.

– Jag lurade mig själv till exempel när jag skulle upp på scenen. Jag klarar det här galant, tänkte jag tyst för mig själv om och om igen tills jag själv trodde på det.

I takt med att CajsaStina kände ett allt större lugn inom sig försvann behovet av att svälta sig eller frossa i mat.

CajsaStina utmanade rädslan även för män. Men hon vill fortfarande ha en viss distans.

– Jag har alltid valt särboförhållanden. Jag vill inte bli för förälskad eller komma för nära någon. Då blir jag sårbar, rädd att förlora och svartsjuk. Jag tappar bort mig själv. Jag behöver en viss frihet för att känna mig i balans. Då kan jag tänka att om han säger att han är trogen så måste jag lita på det.

”Livet blir nattsvart utan medicin”

Tungsinnet och ångesten finns fortfarande kvar. I dag har CajsaStina accepterat att hon har kronisk brist på må bra-signalsubstanser. Sedan ett antal år tillbaka tar hon antidepressiv medicin för att kapa de värsta dalarna.

– Jag har provat att sluta, men det går inte. Livet blir nattsvart och meningslöst på en gång. I dag kan jag verkligen förstå vad pappa slogs mot, han hade ju också den där svärtan inom sig.

På senaste tiden har hon inte drömt om sin pappa lika ofta. Kanske är det tack vare hennes självbiografiska bok Du och jag, farsan.

– Efter hand som jag skrev boken förstod jag hur traumatiserad pappa var av sin egen uppväxt, som var fylld av hot och slag. Och utifrån det kunde jag ge svar på mina egna frågor. Han förmådde helt enkelt inte tänka på något annat än sin egen ångest och sina egna behov. I den förståelsen finns det ett slags försoning, ett slags avslut.

Av: Anna Carsall  Foto: Johnny Franzén

Läs mer:

Vinn CajsaStinas bok ”Du och jag, farsan” här

Sarah: ”Jag blev kär i en kopia av min pappa!”

”Jag ljög för min pappa innan han dog”