Caroline, 41: "Mamma valde alltid männen före mig"

När Caroline Cederquist föds har hennes mamma redan tre barn från ett tidigare förhållande och hennes pappa har två. Hon är sladdisen som ska binda samman det nya paret.

Redan från början är det kaos i familjen. Pappan dricker för mycket och mammans liv kretsar kring en person: henne själv. Hennes behov av bekräftelse är oändligt. Ingen av dem ser sin minsting.

– Mitt tidigaste minne var nog att jag cyklade och att jag slog mig så att knäna blödde, men att jag kände att jag inte fick tröst hemma. Den känslan satt kvar i mig, att ingen hade tid med det eller att se det. Mamma och pappa var inte riktigt närvarande, de sa bara ”ja, ja, vi tar det snart”.

– Jag kände mig ensam och det är en känsla som jag nästan alltid haft i mig, för det fanns ingen där.

Det är hennes halvsyster som står för tryggheten, fast hon själv bara är ett barn. Mamman verkar mest se Caroline som en person som okritiskt kan beundra och ge kärlek.

– Hon använde mig för att få bekräftelse, jag skulle bekräfta henne. Det var snarare så att hon fick kärlek genom mig, än att hon gav mig kärlek.

Mamman talar om sin egen skönhet, om att männen vill ha henne och hur viktigt det är att få deras uppmärksamhet. Caroline tycker att hon är underbar.

– Jag tyckte hon var jättevacker, jättefantastisk. Det var så fantastiskt med hur allt skulle matcha: nagellacket, håret – allt skulle passas ihop. Hon kunde gå in i ett rum och få allas blickar för att hon hade utstrålning och charm. Hon pratade jättemycket, alla lyssnade på henne.

Fick flytta från vänner och skola ofta

När Caroline är 6 år skiljer föräldrarna sig och då blir situationen ännu värre. Pappan dricker allt mer och försvinner ut ur bilden. Mamman söker bekräftelse hos nya män. Män som inte alltid vill ha ett litet barn på halsen.

Ändå känner Caroline att mamman väljer dem framför henne. Om och om igen. För relationerna håller sällan länge och präglas av problem. Fortfarande är det ingen som bryr sig om hur den lilla flickan har det – alla sätter sig själva främst.

– När jag var åtta år blev mamma ihop med Hasse. De brukade skicka mig ensam till Folkparken i Malmö när de ville ha sex. Sedan blev hon ihop med Ingvar som var brutal, fast han slog mig veterligt bara mamma en gång. Men han var brutal i ord, kroppsspråk och hotade. Jag var jätterädd för honom.

Caroline får vara med om fester, supande och bråk. Att hennes mamma rycker upp henne från kompisar och skola för att hon träffat någon ny och vill flytta till honom. Men hon tycker inte det är konstigt. Det är så livet ser ut. Ändå är det något som gnager i henne.

– Jag såg tidigt att jag inte fick vara delaktig på det sättet som jag såg i vanliga familjer med mamma, pappa, barn, berättar Caroline.

– Och när jag började gå hem till kompisar såg jag att andras liv inte var som mitt: de åt familjemiddagar, det var inte slagsmål, skrik och bråk och trasiga fönster.

När hon försöker prata med sin mamma om problemen blir hon bortsjasad. Det är ingenting som är fel: alla har det bara bra och de är mycket lyckliga. Något annat vill mamman inte höra talas om.

– Jag blev frustrerad i och med att jag inte fick svar. För att hon valde män som var dåliga både för henne och för mig. Jag förstod inte hur hon kunde göra de valen, och det förstår jag fortfarande inte. Så det växte en ilska inom mig.

Eftersom hennes mamma vägrar erkänna att något är galet tror Caroline att det är henne det är fel på.

– Vad jag än gjorde så var det fel: ställde jag frågor var det fel, mådde jag dåligt var det fel. Man skulle bara leva med någon slags lycklig fasad. Det var jag som skulle anpassa mig till de våldsamma och brutala männen, skärpa mig och sluta bråka.

Jobbar fortfarande med skuldkänslor

Inom Caroline växer en känsla av skuld. Både för att hon får höra att det är hon som ställer till det och för att hon skuldbelägger sig själv.

– Eftersom jag inte fick stöd trodde jag att det var fel på mig och på mitt sätt att reagera. Jag är så ledsen över att hon gav mig så mycket skuldkänslor. Det är något jag fortfarande jobbar med: att förstå att jag gör så gott jag kan och att jag gjorde det redan då.

Caroline börjar tidigt leta efter stabilitet och kärlek utanför hemmet. Hon söker kontakt med människor, trots att hon inte riktigt vet hur hon ska göra. När hon får kompisar vill hon nästan krama ihjäl dem och absolut inte dela dem med någon annan. Rädslan och osäkerheten gör henne svartsjuk på alla.

När tonåren närmar sig hittar hon ett nytt sätt att få bekräftelse: killar.

– Jag blev som mamma. För jag ville ju ha kärlek och trygghet. Det satt så fast i mig att jag behövde en man. Jag hörde mammas ord om hur jag inte klarade mig utan kärlek från en man. Jag fick aldrig höra att jag hade ett eget värde, att jag var bra som jag är.

– Det hade jag sett också. Hon hade ju bara lutat sig på män. Så jag letade efter pojkvänner och drömde om den stora, stora kärleken som skulle rädda mig från allt. Och blev nog ganska självupptagen i det och såg mig själv och sökandet efter killar som det allra viktigaste.

Under den här perioden sker gradvis en skiftning i förhållandet till mamman. De blir mer som kompisar. Mamman bjuder Caroline på cigaretter och vin och de spanar på killar tillsammans.

– Det var häftigt, dels att jag fick vara kompis med mamma, att vi kunde skratta åt män och titta på män tillsammans. Hon kunde skuffa mig i sidan och säga: ”Han då, tycker du inte han är snygg?” Och jag blev jättesmickrad av att ha hennes uppmärksamhet.

Problemet är att Caroline bara är 13–14 år, fortfarande ett barn. Men det bekymrar inte mamman. När de gör en resa till Paris tillsammans och en äldre man flirtar med Caroline blir mamman glad och uppmuntrar det. Att hennes dotter får en mans uppmärksamhet är ett tecken på framgång. Det är jättehäftigt, tycker både mor och dotter.

– Hon hade inga gränser och det gör att jag inte heller hade några gränser. Jag skulle aldrig acceptera att min dotter som 13-åring ville flirta med en 35-åring, säger Caroline i dag.

Gränslösheten gör också att Caroline inte vet när hon får säga nej, eller om hon överhuvudtaget kan göra det. Under åren som tonåring och ung vuxen fastnar hon i en ond cirkel av flirtar, kärleksförhållanden – och övergrepp. Ibland vet hon inte var det ena börjar och det andra tar vid. Ingen har gett henne de verktygen.

Till slut är hon som en vandrande krutdurk, med alla känslor och destruktiva erfarenheter lagrade inom sig.

– Jag mådde dåligt, men begravde allt. Jag ville inte reagera och reflektera. Jag hade fått lära mig att man inte skulle ställa frågor, man ska bara gå vidare. Så det försökte jag stenhårt.

Var otrogen och blev gravid

När hon är 22 år exploderar hon.

– Jag var tillsammans med en man som var jättesnäll, men jag hade det här oerhörda behovet att bli sedd så jag var otrogen mot honom och blev gravid. Och jag visste inte vem som var pappan.

– Inte förrän jag var tvungen att göra abort och berätta sanningen för min pojkvän rasade jag ihop. Jag insåg vad var det jag hade gjort mot människorna i min närhet, att jag bara sett mig själv och rusat på och i princip blivit som min mamma. Den insikten gjorde fruktansvärt ont. Jag ville inte leva. Jag såg inget värde i mig själv överhuvudtaget.

Kraschen är total, hon hamnar på psykakuten och börjar gå i terapi. Men den blir också början på ett nytt liv. Ett liv som också innebär att hon börjar ta avstånd från sin mamma.

– Det har varit en lång process. Rent emotionellt bröt jag när jag började gå i terapi, men i omgivningens ögon ska man ha kontakt med sin mamma. Så vi hade kontakt i flera år, men jag höll henne på avstånd.

Men till slut klipper hon banden för gott.

– Det var en sådan lättnad att bryta, total lättnad. När jag inte har det som suger energi känner jag mig så mycket lugnare.

Numer lever Caroline ett bra liv, tillsammans med sin 10-åriga dotter. I dagarna kommer hennes debutbok ut, den självbiografiska Jag andas, alltså finns jag.

– Jag väljer att skriva boken för att stå upp för mig själv, för den jag var som barn. Det känns viktigt.

Hon tycker att vi måste öppna ögonen och se att även mammor kan vara dåliga föräldrar, inte bara pappor.

– Jag kan se nu när jag själv fått barn: Hur kunde hon? Jag ser ju på mitt barn och fylls av den här enorma kärleken och vill skydda henne till 1 000 procent och så har jag min mamma som inte gjorde det. Jag förstår inte. Och det gör ont. Vi behöver prata om mammorna. Jag tycker vi pratar för lite om dem.

Foto: Caroline Andersson

…

Caroline Cederquist

Ålder: 41

Yrke: Journalist och kommunikatör.

Familj: 10-årig dotter.

Bor i: Bromma.

Aktuell: Med självbiografiska boken Jag andas, alltså finns jag.

…

Läs mer:

Hur kan jag hantera min elaka mamma? Psykologen svarar

Vid den här åldern börjar du bli som din mamma

Dags att göra slut med din mamma? Så gör du