Caroline af Ugglas: Jag är ett gränslöst kontrollfreak
De senaste 20 åren har Caroline af Ugglas ofta frågat sig vem hon är.
– Tankarna har gått runt och ibland har jag varit rädd att jag håller på att bli galen. Visst har grubblerierna lett till insikter, men också mycket ångest, säger Caroline.
Hon ville veta om det går att ta reda på vem hon är – på riktigt. Resultatet blev boken med den passande titeln Hjälp, vem är jag? som bygger på terapisamtal med psykologen Ulf Karl Olov Nilsson, UKON.
– Hela syftet med boken är att hjälpa andra människor med depressioner eller tvångstankar. Jag vill visa att det går att lära sig leva med både ångest och konstiga tankar. Men det är läskigt också, för jag lämnar ut mig själv totalt i boken. Har gjort mycket i mitt liv som jag inte är särskilt stolt över.
– Usch, tycker du att jag är hemsk? frågar hon i nästa sekund och syftar på alla upptåg hon ställde till med som ung.
Ständigt berusad
För Caroline var i det närmaste gränslös. En period var hon jämt berusad. Och när pappan plikttroget kom och hämtade henne på stan sprang hon ut ur bilen i en rondell och skrek: ”Han våldtar mig!” En annan period gick hon in för att göra livet surt för en grannfamilj, målade hela källaren med färg och tjära och kastade in messmör och ägg genom fönstret så att de fick tapetsera om.
– Jag vill ge hopp till föräldrar med vilda barn. Det kan gå över, det är jag ett bevis på! Jag drevs av en enorm rastlöshet, som jag fortfarande har kvar. Men nu gör jag något positivt av det.
En röd tråd som går genom Carolines liv är att hitta sätt att försöka hantera all ångest på.
– När jag var i 20-årsåldern var jag uppe så sent jag orkade på nätterna för att kunna sova så länge det bara gick på dagarna. För när det var ljust ute och alla duktiga gick till sina jobb mådde jag som sämst. Jag hade ett ständigt tryck över bröstet, gjorde inget vettigt och kände mig värdelös.
Fick antidepressiv medicin
När Caroline sökte upp läkare fick hon genast antidepressiv medicin utskrivet.
– Med ens blev allt några nyanser ljusare, jag trodde att alla husfasader i hela stan var ommålade! Och all ångest försvann. Men jag var inte glad heller, speedad är nog rätt ord.
Två månader senare började ångesten komma tillbaka. Så Caroline fick en ännu högre dos Cipramil. Sedan var ångesten som bortblåst igen.
Men hon började inse att hon fick biverkningar.
– Jag hade ofta hjärtklappning. Och kände mig bortkopplad och avtrubbad. Var som i en bubbla.
När hennes mamma ordnade tid hos en psykiatriker fick Caroline hjälp att minska på medicinen.
– Först trappade jag ner för snabbt och då kom ångesten tillbaka igen med full kraft. Men andra gången gick det bättre. Vi sänkte dosen sakta sakta tills jag var nere på bara något milligram om dagen. Det var först då jag verkligen förstod hur frånvarande medicinen hade gjort mig. Nu kunde jag känna igen, och jag fick tillbaka empatin för andra människor.
”Är extremt känslig”
Caroline fick tillbaka en del av ångesten, men höll sig ändå över ytan.
– I dag vet jag hur extremt känslig jag är mot allt som påverkar signalsubstanserna. Jag tål knappt alkohol heller. Mer än ett och ett halvt glas vin och jag är rädd att tappa koncepten fullständigt.
När Caroline blev gravid med dottern Eddie-Lee för tio år sedan slutade hon helt med medicinen.
– Jag får fortfarande ångest lätt, men i dag vet jag hur jag måste leva för att hålla den i schack. Psykologen jag gick hos när jag gjorde boken kallar mig för ett gränslöst kontrollfreak, och det är nog ganska träffande, säger Caroline och ler stort.
Hon har satt upp strikta levnadsregler för att kunna fungera. Att sova och äta regelbundet är det viktigaste.
– Jag behöver åtta timmars sömn varje natt. Dessutom får jag inte lägga mig för sent, för då kan jag inte somna. Ligger bara och tänker på hur dåligt jag kommer att må dagen efter. Jag måste också räkna med i min planerade sovtid att jag alltid går upp och kissar 40 minuter efter att jag har lagt mig. Sedan kan jag slappna av och somna. Har försökt kissa innan jag går och lägger mig, men det går inte! Jag måste ändå upp på toa sedan igen.
Har tvångstankar
Och det får inte gå för länge mellan måltiderna.
– När jag får ångest frågar jag mig alltid när jag åt senast. För så fort blodsockret faller mår jag dåligt. Jag har en väldigt hög förbränning, så jag måste äta mycket. Har alltid med mig en banan och bröd i väskan utifall att, säger Caroline.
När hennes dotter var liten drabbades Caroline av tvångstankar för första gången.
– Jag började tänka på hur lätt det skulle vara att vrida nacken av henne, hon som var så liten och skyddslös. Det gjorde mig väldigt rädd. Trodde ärligt talat att jag höll på att bli sinnessjuk. Jag kan få tvångstankar än i dag om jag är väldigt trött och till exempel står i köket och skär upp bröd. Kan börja tänka på att jag ska sticka in kniven i magen på mig själv eller något sånt…
Caroline är ofta orolig för att hon ska bli galen. Men att oroa sig för att bli galen är förstås inte detsamma som att bli det.
– När jag har pratat med folk om tvångstankarna så är det många som känner igen sig. Det inger en viss tröst att veta det. Det kanske är helt normalt att ha sådana här tankar, men att de flesta inte pratar om det? Så tror alla att de är onormala…
”Känner mig rastlös”
Caroline drivs också av en ständig prestationsångest, som hon håller i schack genom att lura sig själv.
– Jag står inte ut med tanken på att inte ha gjort något vettigt på en hel dag. Lösningen är att jobba mycket, och att jag låtsas för mig själv att jag jobbar även när jag inte gör det. Är jag till exempel ute på stan och handlar kläder kan jag tänka att den där klänningen kan jag ju ha när jag uppträder, och då känns det lite effektivare och bättre.
En dag i veckan ser Caroline trots allt till att ha helt fri.
– På min lediga dag bakar jag bullar och badar med barnen, rider och gör roliga utflykter. Åh, vad jag kan längta efter de där dagarna, men sedan när jag väl är där kan jag känna mig väldigt rastlös. Samtidigt som jag vet att jag behöver ta det lugnare ibland för att inte köra slut på mig själv.
Men att slappa, att göra ingenting, det klarar hon inte av.
– Jag har försökt vara i ett sådant där dvalliknande tillstånd, men jag börjar bara tänka negativa tankar om att allt kommer att gå åt helvete. Att jag är sjuk, att jag aldrig mer kommer kunna skriva en låt… Så det funkar inte, jag måste aktivera mig, göra saker.
Ber aftonbön
Varje kväll ber Caroline en aftonbön, för att påminna sig själv om vad som är viktigt i livet.
– Jag kan tänka: fan, i dag har jag inte målat en enda tavla, jag har bara bakat bullar med barnen. Men när jag samlar mig inser jag ju att det är det viktigaste som finns att vara med barnen! Sådant påminner jag mig om, så att jag håller mig på rätt väg.
Caroline går från noll till hundra flera gånger per dag, men också det har hon lärt sig hantera.
– När jag är på noll känner jag mig urdeppig och ser ingen mening med någonting. Men det är som det är liksom, jag låter det bara vara. För jag vet att jag snart kommer att må bättre. Jag försöker också tänka på allt jag har att vara glad över, som min fina familj. Efter ett par timmar känner jag mig ofta jättelycklig igen, då är jag på hundra.
”Kan se vem jag var”
Caroline är de stora uttryckens kvinna. Men på senare år har hon lärt sig att uppskatta också de små tingen i vardagen, en god jordgubbspaj, ett skratt som känns ända ner i magen…
– I vårt sommartorp på Åland, som vi har ärvt efter min man Heinzs mormor, sitter en tavla i köket: ”Frälst för att tjäna och vänta” står det med prydligt broderade bokstäver. För mig står det för att man ska försöka njuta av det som är här och nu. För strävar man bara framåt missar man ju hela resan.
Hur gick det med psykoanalysen, vet du vem du är nu?
– Nej, innerst inne har jag nog alltid vetat att det är omöjligt att veta vem man är. Man utvecklas ju ständigt och hamnar i nya situationer. Däremot kan jag se vem jag var. Och hur det har påverkat mig att bli den jag är i dag. Det är lite payback time som jag ser det. I dag har jag en ständig dialog med mig själv där jag rannsakar mitt samvete, där jag frågar mig om jag gör tillräckligt med gott. Förut bad jag ofta i min aftonbön: Hjälp mig att må bättre. Nu har de orden bytts ut till: Tack för att jag mår så bra.
Av: Anna Carsall Foto: Susanne Hallman
Läs mer:
Caroline af Ugglas: Det finns bra ångest!
Nour El Refai: ”Träningen får mig att klara ångesten bättre”