Charlotta är högkänslig: "Jag har alltid skämts för min känslighet"

Jag var ett klängigt barn. Jag ville gärna vara nära: sitta i mammas knä och hålla pappa i handen. Men samtidigt kunde jag inte vara stilla, utan gjorde hoppsasteg så att pappas arm svängde och slingrade mig i mammas knä – och då var jag ju till besvär.

Men det var inte bara det som var jobbigt.

Känslan av vissa tyger och äckliga crèmer mot huden, när kläder satt åt. Det fanns många saker som jag reagerade på. Våra kräppade lakan var till exempel helt vidriga. Jag behöver ha mjuka, söndertvättade lakan mot huden. Och när jag inte fick det kunde jag freaka ut och bli helt galen. På den tiden existerade ingen curlinguppfostran, så man kunde inte påverka sådant. Det var ingen som sa: men älskling vill du inte ha det kräppade lakanet, jag hämtar ett annat till dig!

Jag var för det mesta glad, men hade lätt för att gråta. Och det var ingen stillsam, diskret gråt, utan det var Niagarafallen. Det är det förresten fortfarande, jag önskar verkligen att jag inte var som Helena Bergström på skolavslutningarna. Men jag kan inte fingråta. Så jag grät mycket och tog på mig andras känslor, bar mycket tungt inom mig.

Och det var inte okej i mitt hem, man skulle inte visa alla känslor. Jag lärde mig väldigt tidigt att man skulle hålla för ögon och öron och sluta sin mun. Ofta fick jag höra ”men var inte så känslig” eller ”med dig måste man alltid väga orden på silvervåg”.

Så jag tänkte att det måste vara något fel på mig, eftersom jag reagerade starkare än andra. Jag skämdes för min känslighet, min sårbarhet och försökte dölja det – och då blev det ju sju resor värre.

Läs också: Testa dig: Är du en högkänslig person?

När jag blev äldre kunde jag känna det i min relation till killar. Jag ville ha mycket kärlek. Det kändes som en sked med socker som det bara rann igenom, hur mycket jag än fick. Men om man inte är grundad i sig själv, och har självkänslan, spelar det ingen roll. Då kan man få höra den andra säga ”jag älskar dig” tusen gånger, utan att det får någon effekt.

Så då kände jag mig också klängig. Jag var nog inte det, men det var min upplevelse. Snarare tror jag att mina vänner och pojkvänner uppskattade att jag var så närvarande. Jag har alltid varit bra på att lyssna och haft lätt att få vänner. Även under de perioder när jag mått dåligt har jag varit extrovert och rolig utåt. Varit en kul kompis och en duktig flicka.

Jag har alltid velat skriva, ända sedan jag var liten. Men jag tyckte inte det var realistiskt. Jag? Författare? Alltså utbildade jag mig till beteendevetare och började med socialt arbete. Det är rätt typiskt att man vill jobba med andras problem när man har egna. I stället för att ta tag i dem så flyr man. Jag var väldigt inkännande och bra på jobbet, men jag bar allas problem och tog med mig dem hem.

Först när jag träffade min man landade jag. Då var jag 29 år. Han sa att han älskade mig precis som jag är och jag trodde honom. Och plötsligt läckte inte sockerskeden lika mycket längre.

Jag började få rätsida på livet, men skulle först tvingas ta mig förbi den värsta motgången. Det började med att jag fick ett fantastiskt jobb. Jag skulle arbeta med rekrytering av människor från andra länder. Jag höll i coachning och kontakt med olika arbetsplatser. Det var perfekt: kreativt, utvecklande och med mycket kontakt med människor.

Att det var en superfyrkantig arbetsplats reagerade jag inte på då. Visst, mina kollegor kunde vara lite nedlåtande – kommentera mina kläder, ”varför har du pärlörhängen?” och min gravidmage, ”lilla mamma har visst ätit mycket pannkakor i dag”, men jag var van vid att komma bra överens med alla och tänkte inte så mycket på det.

Läs också: 8 vanliga missuppfattningar om högkänsliga personer

Det kan låta som jag är löjligt naiv, men jag förstod inte vad som höll på att hända.

Så, efter min föräldraledighet, kom jag tillbaka till en ny position på jobbet. Jag skulle arbeta med precis de personer som behandlat mig nedlåtande redan tidigare. Vi jobbade med stökiga ungdomar i ett av de tyngsta områdena i Göteborg. Ett samtal skulle ta en kvart, men när du möter människor som är drogpåverkade, kriminella, räcker inte det. Och det fick jag höra. Jag var för långsam. Och inte bara det. Jag var hemma för mycket med sjuka barn. När jag inte kom tillbaka fort nog ringde de och hetsade mig. Jag hade för flummiga idéer. På våra möten suckade de och himlade med ögonen. På morgnarna hälsade de inte. Så jag började göra en övning då jag sa ”hej” och när jag inte fick svar upprepade jag det igen. Sedan sa jag ”hej” med namn och då var de tvungna att svara.

Jag mådde så psykiskt dåligt att jag fick torrsprickor i händerna som blev till köttsår. Det såg förfärligt ut. Jag satt med vita handskar på jobbet och arbetade undan de växande högarna, samtidigt som jag tittade ut genom fönstret och låtsades att jag kunde flyga ut genom det. Precis som en fånge ser ut från sin cell.

Vi satt i ett öppet kontorslandskap, där man inte hade ett uns privat utrymme. Det gick inte att ha privata samtal, inte att få sitta ifred. Alla mina sinnen överfölls av ljudet varje dag när jag kom till jobbet. Den enda platsen där jag kunde gå undan var toaletten. Så där satt jag och grät.

Till slut hamnade jag hos en läkare som sa:

–Du är farlig på sådana fyrkantiga arbetsplatser. Där kan kreativa människor som tänker utanför boxen råka väldigt illa ut.

Sedan sjukskrev han mig några veckor för att jag skulle få vila och tänka över mitt liv. När jag kom tillbaka hade inget förändrats. Min chef reste sig och gick när jag kom in i matsalen, ingen hälsade. Efter en tid föll jag igenom totalt och blev sjukskriven för utmattning.

Jag började läsa på och förstod att jag är högkänslig. Många som är det har en låg självkänsla eftersom de fått höra att de är konstiga sedan de var små, precis som jag. Den defekta känslan går ju inte ur mig, men det är skönt att ha fått ett namn på det och att det i stället för överkänslig kallas högkänslig. Det har uppgraderat betydelsen av personlighetsdraget.

Nu förstår jag varför jag agerar som jag gör och då blir det mindre skamligt. Det är ju lätt att skämmas när människor raljerar om det: ”Vad du är känslig och gör en stor grej av det här.”

Jag har fortfarande en oerhört elak, inre kritiker. Om jag skulle banda min inre dialog skulle det bli katastrof. Och folk speglar ju det. Mina gamla kollegor visste att jag skulle bli osäker och darrig när de sa ”kom inte med något flummigt nu igen”. Men jag övar på självmedkänsla varje dag och ser allt fler av mina positiva sidor: min kreativitet, min lyhördhet, att jag är bra i samtal.

Nu arbetar jag som författare, på riktigt! Och jag använder det jag varit med om i mina böcker. Jag har bland annat skapat Popcorn-mannen, en figur som lär barn om känslor och just nu är jag aktuell med andra boken i en trilogi om en högkänslig person, Fjärilsdrömmar.

Jag har varit nere i avgrunden och vänt och är inte samma människa som förut. Jag har min skörhet som jag måste ta hänsyn till varje dag. Men jag tror att jag är en bättre och lyckligare människa. I dag har jag bättre självkänsla och utmanar mig själv att göra saker som jag tycker är läskiga, som att föreläsa. Jag har vuxit som människa.

Charlotta Lagerberg-Thunes, 45

Familj: Mannen Lars och

barnen Saga, 12, och Adam, 9.

Bor i: Göteborg.

Yrke: Författare, föresläsare och beteendevetare.

Aktuell: Med boken Fjärilsdrömmar som kommer i början av september.

Det här är högkänslighet

Högkänsliga personer, eller Highly Sensitive Persons (HSP), påverkas extra mycket av sin omgivning och upplever saker mer intensivt än andra. Därför behöver de mer energi för att smälta intryck. Draget är medfött och man tror att 15–20 procent av befolkningen har det. Begreppet lanserades av den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron i boken

”Den högkänsliga människan”.

Berättat för Anki Sydegård
Foto: Ann-Charlotte Fägerlind