Deras kärlek överlevde den svåra kalkugnsolyckan

Den 1 november 2011 vid lunchtid vaknade Gustaf av ringsignalen. Han låg och sov efter sitt nattskift när arbetsledaren ringde.

”Kan du komma in och arbeta i natt, jag vet att du egentligen är ledig, men vi behöver extrapersonal.”

Gustaf ställde upp, ovetande om att hans liv skulle komma att förändras för alltid den natten.

Läs också: Caroline, 25: ”Folk tror att han är min pappa!”

Innan han åkte skrev han ett sms till sin kärlek, 18-åriga flickvännen Pernilla. Vi ses om några timmar. Sov gott älskling.

Men han kom aldrig hem till Pernilla den natten.

Gustaf Seppelin Solli var 19 år och arbetade åt ett företag som var inhyrda på stålverket SSAB:s anläggning i Luleå. Arbetsuppgiften bestod i att spruta vatten på en kalkklump i en kalkugn för att den skulle lösas upp.

Fast i skållhet ånga

Men något gick fel och plötsligt inträffade en explosion. Ut strömmade skållhet ånga och frätande kalk. Allt blev vitt. Totalt var de sju kollegor i lokalen som alla panikslaget började springa runt och kämpa för att ta sig ut. Men Gustaf hann inte, han blev fast i rummet med 200-gradig, vit kalkånga. Ingen vet hur länge han låg därinne.

–  Jag försökte skydda mig genom att dra tröjan över mun och hålla andan. Efter ett tag svällde tungan. Jag gick ner på alla fyra och började krypa på golvet för att hitta luft. Jag kände paniken stiga i kroppen. Sedan minns jag inget mer.

Till slut förlorade han medvetandet på grund av syrebrist. Ambulansen som kom till olycksplatsen fick inte köra in i området direkt, eftersom kalken låg kvar i luften.

–  Den är giftig och farlig att andas in. En av mina kollegor klarade sig inte. Han dog sex veckor efter olyckan. Kalken frätte sönder hans lungor.

Läs också: Lena minns alla pappans övergrepp

Gustafs pappa, Arvid, som jobbar på samma arbetsplats, fick direkt höra talas om olyckan.

–  När Arvid mötte upp sin son på sjukhuset insåg han allvaret och ringde till mig och sa: ”Du måste komma på en gång, Pernilla.”

Hon åkte direkt in till Sunderby sjukhus och fick veta att han hade livshotande skador. Hans kropp var svårt sargad av de giftiga kalkångorna och branden. När Pernilla kom fram till sjukhuset och såg pojkvännen ligga i sjukhussängen, inlindad i bandage och med respirator, fick hon panik.

–  Jag kunde inte tänka klart och blev hysterisk.

Gustaf blev samma dag flyttad till Uppsala med ambulansflyg för att få specialistvård.

I respirator

Fram till den 24 december 2011 var han inte vid medvetande. Det var respiratorn och starka mediciner som höll honom vid liv. Då och då provade de att koppla bort respiratorn, för att se om Gustaf klarade av att andas själv, men det gick inte.

–  På julafton kvicknade jag till och låg vaken i respiratorn. Jag andades med hjälp av en track. I januari kunde jag lämna respiratorn helt, berättar Gustaf.

Pernilla vek inte från hans sida under en hel månad. Därefter provade hon att åka hem, men kom tillbaka efter några dagar. Hon kunde inte koncentrera sig hemma. Hon ville vara hos sin Gustaf.

Läs också: Trebarnspappan Tim dog av vanlig penicillinkur

–  Jag pluggade till undersköterska och kunde sköta studierna från sjukhuset. Jag var så rädd för att något skulle hända honom när jag inte var där.

I februari fick Gustaf åka tillbaka till Sunderby sjukhus. Då längtade han hem. Men musklerna var försvagade, han kunde knappt gå, hade ingen balans, ingen syn och svår värk. Pernilla bestämde sig för att ta hand om honom.

–  Vi bodde i en etta och det var en kamp för honom att promenera från köket till toaletten, berättar hon.

Läs också: Kattis dog i lågorna – sprang rakt in i elden

Varje dag åkte de till rehabavdelningen på sjukhuset för att träna. De kämpade och vägrade att ge upp. Under denna tuffa period växte de samman och deras kärlek blev allt starkare. Båda beskriver det som att ingen ens skänkte en tanke på att lämna den andre. Även om läkarna sa att det inte är vanligt att en relation håller efter en svår olycka som denna.

–  Varför då? Gustaf är samma person nu som den jag blev kär i. Hans yttre ser annorlunda ut, men inte hans inre, säger Pernilla.

–  Nej, vi tänkte aldrig på det. Det var mer omgivningen som hade funderingar på det, säger Gustaf.

Livet har förändrats

Nu har det gått fem år. I dag är de inre organen friska. Men Gustaf har fortfarande problem med synen, han har fått amputera åtta fingrar och ena foten måste han dra efter sig. Han har gjort cirka 100 operationer och fler kommer det att bli.

Livet har förändrats, men olyckan har inte begränsat dem. Gustafs stora intresse för motorcyklar och bilar har däremot fått ge vika. Eftersom han ser dåligt kan han inte längre köra. Men han ältar inte tragedin, han har valt att se framåt.

–  Vi bestämde oss för att köra på. Det fanns inget jag kunde ha gjort annorlunda. Det var inte mitt fel. Jag blickar framåt och tänker positivt, säger Gustaf.

–  Det enda som oroar oss är hur det kommer bli med hans syn. Ingen vet, men han ska opereras igen, säger Pernilla.

I dag föreläser Gustaf om arbetsmiljö.

Läs också: Födelsemärket på Karolinas hand var cancer

–  Jag åker runt och agerar dåligt exempel på hur illa det kan gå och hoppas att det väcker tankeställare och förbättrad säkerhet på arbetsplatser.

Båda är livsbejakare och Pernilla förklarar att det gäller att flyta med och ta en sak i taget.

Gustaf citerar Djungelbokens Baloo:”Var nöjd med allt som livet ger, glöm bort bekymmer sorger och besvär.”

–  Jag är uppvuxen med det tänket, och det har hjälpt mig.

De båda bor tillsammans med boxern Harry i ett vackert hus i Mörön, utanför Luleå och Pernilla har börjat plugga sociologi på universitetet.

Nystart i livet

2014 bestämde sig paret för att gifta sig. För dem blev det ett bokslut och början på ett nytt kapitel. De ville samla vänner, familj och släktingar för att fira kärleken. Det var inte bara Pernilla och Gustaf som haft det jobbigt med olyckan.

–  För alla runtomkring oss har det varit några tunga år som präglats av oro och ovisshet, berättar Pernilla.

Bröllopet ägde rum i Svartöstan i Luleå, där Gustaf växte upp som barn. Han berättar att det var ett bröllop med mycket kärlek, skratt och lycka. En nystart i livet. Festligheterna varade i två dagar och totalt var 100 gäster bjudna.

Läs också: Yvonnes ex tände eld på henne och sonen

–  Kärleken övervinner allt. Det ville vi fira med våra nära och kära. Vi lade olyckan bakom oss och festen blev ett avstamp för framtiden, förklarar Pernilla.

I dag lever de i nuet och tar vara på varje minut som ges. Pernilla skrattar och säger att hon har lärt sig att vara mer spontan och att allting inte kan planeras så noggrant. Gustaf har alltid levt för stunden, men ännu tydligare i dag.

–  Jag ser till att göra det jag kan och att vara tacksam för det vi har. Livet kan förändras på en sekund.

De båda hoppas på att bilda familj i framtiden.

–  Ja, den önskan finns, såklart. Men just nu tar vi en dag i taget och ser vad framtiden har att ge oss.

TEXT: ANNA OLOFSSON     FOTO: SUSANNE LINDHOLM

Artikeln publicerades först på Hemmets.

Cornelias huvudvärk var hjärninflammation

Läs också: Cornelias huvudvärk var hjärninflammation