Efter uppväxten på polska barnhemmet – nu hjälper Natalia andra

Natalia Bosak Gomes, 32, har precis avslutat sitt nattpass på äldreboendet i Danmark där hon jobbar som mentalsköterska. Men den uppenbara sömnbristen verkar inte bekomma henne.

– Nu är jag ledig en vecka och måste ändå ställa om dygnet, så det är lika bra att jag är vaken, säger hon.

Hon börjar berätta om hur hennes liv ser ut i dag. Om jobbet där hon trivs som fisken i vatten, om familjen – hon gifte sig i somras, har två barn och en bonusdotter – och engagemanget i Donationer i Malmö som hon grundade 2013.

Läs också: Sabina Ddumba om uppväxten utan mamman: ”Grät sju gånger per dag”

Men livet har varit allt annat än en dans på rosor för Natalia. Uppväxten kantades av svåra missförhållanden.

Mamman var missbrukare

Hon föddes 1985 i Polen.

– Min riktiga mamma var missbrukare och pappa var fängelsekund. Det var jag som tog hand om mina småsyskon, och jag tror att någon granne till slut larmade socialen. Jag var sex år när vi omhändertogs.

Syskontrion – Natalia, hennes lillebror och lillasyster – placerades på ett barnhem där de skulle komma att bli kvar i flera år. Natalia har inga särskilt muntra minnen från barnhemstiden.

Läs också: Frun dog i cancer – snart kan dottern dö: ”Till dess ska vi ha roligt”

– Jag minns att det var väldigt fattigt och att personalen var Gestapo-liknande. En gång fick jag löss och då var jag tvungen att raka av allt håret, det var väldigt jobbigt för jag tyckte så mycket om mitt långa hår. Men i övrigt minns jag inte så mycket från den tiden, jag har nog förträngt mycket.

Efter ungefär två år på det polska barnhemmet fick syskonen kontakt med ett svenskt par. Strax innan Natalia skulle fylla nio år kom hon och syskonen till Skåne som adoptivbarn.

Gömde mat under sängen

Natalia tyckte att det nya hemlandet var spännande, hon blev snabbt kompis med en flicka på samma gata och lärde sig svenska. Efter ett år i förberedande klass fick hon börja skolan.

– I början, det första året eller så, hade vi det jättebra. Vi fick allt vi behövde.

Men snart började saker och ting förändras. Natalia beskriver hur hennes adoptivföräldrar fick allt svårare att hantera henne.

Läs också: Yogan hjälpte Pamela efter dödshoten: ”Vaknade varje natt och skrek”

– Jag började hamstra mat som jag gömde under sängen. Jag tog grejer från mina klasskompisar, som deras matsäck. Mycket handlade om mat. För att överleva i Polen var man tvungen att göra vad man kunde, och jag hade svårt att vänja mig av med det beteendet.

När Natalias beteende inte upphörde, blev föräldrarna utåtagerande. Enligt Natalia blev de frustrerande och började misshandla henne både fysiskt och verbalt. I tonåren började Natalia rymma hemifrån.

– Ibland var jag borta i flera veckor, jag kunde bara inte vara hemma. Jag skolkade mycket och mina betyg sjönk.

HVB-hemmet blev räddningen

Räddningen blev en kurator på skolan som Natalia fick kontakt med och som gjorde en anmälan till socialen. Natalia hamnade på ett HBV-hem.

– Där bodde jag tills jag blev 18 år. De lärde mig att laga mat och tvätta och hur en familj faktiskt fungerar. Även om jag gjorde misstag fick jag inte stryk. I stället satte sig personalen ner och pratade med mig och sedan var det bra med det.

HVB-hemmet hjälpte Natalia att komma på fötter. Hon flyttade till en egen lägenhet som 18-åring och pluggade till undersköterska. Livet tog en ny och mer positiv vändning, Natalie stadgade sig och fick barn. Samtidigt kände hon en längtan efter att göra mer för andra.

Läs också: Emmy, 11, fick en hjärnblödning: ”Vi hade förlorat allt hopp”

2013 startade hon Facebookgruppen Donationer i Malmö, DIM. Syftet är att hjälpa framför allt barnfamiljer som behöver akut hjälp med exempelvis mat, blöjor eller kläder. Till julen hjälper man till med julklappar till familjer som inte själva har råd.

– Till en början var vi en mellanhand mellan familjer och givare, men det tog så mycket tid att det blev ohållbart. Nu förmedlar vi kontakten och så får givarna ta kontakt med familjerna själva, säger Natalia.

Bildar en stiftelse

Hittills har DIM hjälpt närmare 400 familjer. Natalia berättar stolt att de som blivit hjälpta ofta tar kontakt med henne när de kommit på fötter, och meddelar att de vill återgälda tjänsten genom att hjälpa andra i samma situation.

Just nu är Natalia i full gång med att grunda en stiftelse. Genom stiftelsen blir det lättare att administrera DIM, och Natalia drömmer också om att utveckla verksamheten.

– Om man har en stiftelse kan man lättare söka bidrag. Jag skulle också vilja samarbeta med Malmö stad, och kanske ordna ett kollo för barn. Vi kan ha ett eget telefonnummer dit folk som vill skänka kan ringa. Det känns jättespännande.

Läs också: Sjukdomen fick Lilian att acceptera sig själv: ”Är samma person – med eller utan hår”

Men med stiftelsen kommer också en stor portion extra arbete. Flera styrelsemedlemmar ska värvas och en revisor ska anlitas. Men trots att Natalia arbetar helt ideellt, får hon mycket tillbaka.

– Det ger mig en enorm känsla av tacksamhet och lugn i själen när jag har kunnat hjälpa någon, åtminstone tillfälligt.  Jag är så glad att folk vågar ta steget att kontakta oss.

Bakgrunden har påverkat

Natalia är noga med att kontrollera alla som söker hjälp från DIM. Uppgifter om den familjens situation, inkomstnivå och kontaktinformation samlas in innan beslutet att hjälpa fattas.

Alla möten med utsatta familjer har gjort intryck på Natalia och vissa har blivit särskilt betydelsefulla.

– För två år sedan fick jag vara med på en förlossning. Det var en kvinna jag fått jättebra kontakt med, vi ordnade en massa grejer till henne. Eftersom pappan var frånvarande och hon inte kände särskilt många här, erbjöd jag mig att vara med när hon skulle föda. Så hon ringde en kväll och sa att vattnet hade gått. Det var en jättehäftig upplevelse, jag höll henne i handen genom hela förlossningen.

Läs också: Annelie bytte beroendet mot löpning: ”Jag drack för att glömma sorgen”

Natalia är övertygad om att hennes egen turbulenta bakgrund har bidragit till hennes engagemang.

– Jag tror det har påverkat väldigt mycket. Vi gick hungriga konstant på barnhemmet och det har gjort att jag värnar lite extra om barnen. Bara för att föräldrarna i vissa fall har tagit felaktiga beslut, ska inte barnen behöva lida av det.

Artikeln publicerades först på Allers.