Elin blev gravid mot alla odds – efter tuffa cancerbehandlingen

September 2014. Elin Nordgaard, 31, på Gotland föder sitt och maken Patrik Nordgaards andra barn. Det är en pojke som de kallar Jack. Redan på BB efter förlossningen märker Elin att amningen inte verkar gå lika lätt som den gjorde med äldsta sonen Billy. När familjen kommer hem igen blir det allt tydligare för Elin att något inte är som det ska – Jack tar bara höger bröst, det vänstra vägrar han.

– Jag trodde inte att jag var en så rabiat amningsförespråkare, men det var jag tydligen. Vi försökte med alla medel, men det gick inte, säger Elin i dag.

Läs också: 6 faktorer som påverkar din risk att få bröstcancer

Till slut blev hon inlagd, men svårigheterna avfärdades mest som mjölkstockning av vårdpersonalen. Till slut fick Jack dricka mjölkersättning via flaska, men en dag i duschen kände Elin knölar i vänster armhåla. Något var uppenbarligen fel.

– Jag ringde vårdcentralen, men där sa sjuksköterskan att ”det är bara svullna mjölkkörtlar, man får inte bröstcancer i din ålder”. Det är så konstigt hur man ändå kan känna instinktivt att något är fel.

Läs också: 7 sätt att minska risken för bröstcancer 

Elin tog kontakt med bröstmottagningen och fick en tid. Hon fick vänta en vecka på svaret.

”Som en golfboll”

Elin säger att hon knappt minns något från de dagarna. Lilla Jack hade hunnit bli två månader. Hemma fanns också storebror Billy, 2,5 år. Att få cancer som nybliven tvåbarnsmamma var otänkbart.

– Patrik var med mig hos läkaren och när vi hade satt oss ner i rummet bad de oss att byta plats, så att jag skulle sitta närmast läkaren. Då förstod jag att nu ska vi ha ett allvarligt samtal.

I ett slag förändrades Elins liv och tillvaro. Hon fick veta att det fanns en 6-9 centimeter stor tumör i hennes bröst.

Läs också: Cancer: Ny metod får cancerceller att dö

– Jag kände andra som fått cancer och som pratat om en tumör i storlek med en ärta. Det här var mer som en golfboll. Cancern hade dessutom spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan. Jag kunde inte ta in det.

Elin drabbades av dödsångest.

– Om jag skulle dö hoppades jag att Patrik skulle hitta en ny partner, och jag visste att barnen skulle bli matade med minnet av mig. Men jag visste inte hur jag själv skulle förhålla mig till det. Hur skulle jag förhålla mig till döden?

Aggressiv cancersort

Det visade sig att Elin drabbats av en cancersort som kallas HER2-positiv. Det är en aggressiv och snabbväxande sort som också innebär en större risk för spridning och återfall. Unga som drabbas av bröstcancer får ofta den här varianten.

– Det är en tuff sort, men samtidigt behöver inte prognosen vara sämre, eftersom en yngre kropp ofta klarar behandlingen bättre. Men det var en riktig käftsmäll, det blev fullt blås direkt, säger Elin.

Läs också: Cancer: 9 goda vanor som skyddar

Innan cellgiftsbehandlingen satte igång, fick Elin och Patrik frågan om de ville ha fler barn. Eftersom Elin med stor sannolikhet skulle bli infertil av behandlingen, kunde ägg plockas ut på förhand.

– Jag kände att jag ville ha fler barn, men hur skulle jag kunna veta med säkerhet när jag inte ens varit på efterkontroll efter min senaste förlossning? Jag kände mig också girig och otacksam för att jag ens funderade på ett till barn, men tanken på att bli infertil kändes som en dödsdom i sig, det var fruktansvärt.

Ändå bestämde hon sig för att strunta i äggplockningen.

– Om jag låg döende i sängen ville jag kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde allt för att dra i gång behandlingen så fort som möjligt. Jag ville inte att det skulle finnas några tvivel om att vi gjorde allt vi kunde. Jag fick ställa min längtan åt sidan, att leva var viktigare.

Läs också: Rasmus fru dog i cancer: ”Glad jag bad om hjälp”

”Bär fortfarande på en sorg”

Sedan gick allt snabbt. Behandlingen med cellgifter var i gång två veckor efter diagnosen. I början av april 2015 opererades hon. Hela vänstra bröstet togs bort.

– Vad jag grät och sörjde det. Det har varit svårt för mig att bli av med alla kvinnliga attribut, som håret och bröstet. Jag gick också upp mycket i vikt av allt kortison. Jag fick en riktig identitetskris. Vad finns liksom kvar i skalet om jag varken har hår, bröst eller fertilitet kvar?

I allt det här fanns också lilla Jack som bara var drygt två månader när hans mamma började sin behandling.

– Anknytningen till honom blev otroligt skadad. Jag bär fortfarande på en sorg över att jag inte kunde vara en så närvarande mamma som jag hade velat.

Läs också: Isabelle, 23: Jag försökte ta mitt liv

Även om situationen var otroligt tuff gick det knappast någon nöd på varken Jack eller Billy. När Elin berättar hur mycket både hennes föräldrar och svärmor ställde upp för familjen under den här perioden, stockar sig rösten. Utan stöd från familjen hade det aldrig gått.

Efter operationen var det dags för det sista steget i behandlingen – strålningen. Hittills hade Elin fått all behandling hemma på Gotland, men nu var hon tvungen att resa till Stockholm. Hela familjen fick följa med.

– Vi bodde på hotell i fem veckor. Det var så absurt, men samtidigt en fin tid. Det var första gången sedan diagnosen som vi faktiskt kunde andas ordentligt.

Personlighetsförändrad efter cellgifterna

Trots att det nu gått snart tre år sedan Elin fick sin diagnos och trots att hon är färdigbehandlad, har cancern satt djupa spår i henne.

– Jag blev personlighetsförändrad av cellgifterna, mer aggressiv och mindre stresstålig. Och jag blev seg i hjärnan, om jag skulle skriva en inköpslista hade jag stora problem med att titta i lådorna vad vi hade hemma och lista ut vad som behövde köpas. Det har blivit bättre, men eftersom jag inte börjat jobba än, vet jag inte riktigt var jag står och vad jag klarar.

Också rent fysiskt sitter spåren av sjukdomen kvar.

Läs också: Johannes Brost ställer in – efter cancerbeskedet

– Nu har det gått 2,5 år sedan operationen, och det är förvånansvärt vad det stramar och gör ont i det opererade området och ut i armen och ryggen. Jag har domningar och försämrad känsel i armen. För att må bättre borde jag göra mina stretchövningar varje dag, men barnen och livet kommer emellan.

Blev gravid – mot alla odds

Barnen ja. Trots att Elin fick höra att hon troligtvis aldrig skulle kunna få barn efter cancerbehandlingen, finns det i dag tre barn i familjen. För nio månader sedan föddes lilla Lykke och hon är verkligen ett litet mirakel, säger hennes mamma.

– Ett år efter cytostatikabehandlingen får man börja försöka. Jag hade fått tillbaka min mens efter behandlingen, och det var ju en god indikation på att systemet fungerade men det fanns samtidigt ingen garanti. I april 2016 hade det gått ett år och även om min man inte var helt övertygad om ett barn till med tanke på vårt stökiga liv, var jag extremt målmedveten. Det hängde mycket ihop med min läkning och att återfå tron till min kropp.

Läs också: Födelsemärket på Karolinas hand var cancer

De diskuterade hur länge de skulle försöka innan det skulle bli en sorg i sig att inte få flera barn. Men farhågorna var obefogade – redan på första försöket blev Elin gravid.

– Då kom tankarna: Herregud, vad har vi gjort? Jag hade ju knappt kommit ut ur läkningsprocessen. Plus att vi kände att vi måste göra en stor livsförändring till. Vi bodde på en stor gård och med min fysik klarade vi inte av att sköta den längre.

”Hon betyder allt”

De bestämde sig för att sälja – och bygga nytt. Sagt och gjort, gården såldes och i väntan på att det nya huset skulle bli klart flyttade hela familjen in hos Elins föräldrar.

– Det var kanske korkat att sälja utan att ha ett nytt boende. Normalt gillar jag att planera långt i förväg, men att få cancer förändrar en. Vad är det värsta som kan hända liksom? Jag lever i alla fall, allt annat är underordnat.

Läs också: Lilla Emma höll på att dö på – grund av D-vitamindroppar

I december förra året föddes Lykke mitt i hela flytthärvan.

– Hon är bara så fin. Hon betyder allt, både för att hon har gett mig tillbaka min tilltro till kroppen och för att hon ger mig något annat att tänka på än cancern. Vi har inte haft en enda vaknatt med henne, hon bara äter och sover och skrattar, säger Elin nöjt.

Även om bebisbubblan är härlig, sticker Elin inte under stol med att de senaste åren har varit enormt tuffa. Att gå igenom en cancerbehandling, drabbas av dödsångest, föda barn och bygga hus inom loppet av tre år och samtidigt uppfostra de två äldre barnen har satt sina spår. Både hos Elin, men också i relationen mellan henne och Patrik.

Läs också: Luna, 2, fick blodcancer: ”Hon låg som en disktrasa i sängen”

– Det är inte alltid så jädra muntert, men vi har bestämt oss för att klara det här. Vi är medvetna om att livet gav oss taskiga förutsättningar, men vad ska man göra? Man bara måste fortsätta.

Livet går vidare

Inom en snar framtid ska Elin genomgå ytterligare en operation. Det vänstra bröstet ska rekonstrueras med hjälp av hud och fett från magen. Redan nu känner Elin att hon är starkare och piggare än tidigare. Hon slipper den konstanta smärtan och hon har börjat engagera sig i den lokala bröstcancerföreningen.

Hon ser framåt med tillförsikt.

– Mitt liv kommer alltid att vara besudlat av det här. Men nu, bara tre år senare, mår jag bättre än jag någonsin hade vågat tro. Livet tuffar på, även om det är sargat. Man sätter en fot framför den andra, vad ska man annars göra?

Artikeln publicerades först på Allas.se.

Cornelias huvudvärk var hjärninflammation 

Läs också: Cornelias huvudvärk var hjärninflammation