Elin fick sepsis – tvingades amputera ben och fingrar
Elin Rantatalos liv förändrades dramatiskt tidigare i år när hon tillsammans med sin familj var på en semesterresa på Gran Canaria. Redan tredje dagen drabbades hon av en blodförgiftning som ledde till en septisk chock.
Förgiftningen orsakades av mördarbakterien, streptokock A, som slog ut hennes inre organ och i flera dygn svävade hon mellan liv och död.
Mirakulöst överlevde hon trots att läkarna flera gånger var nära att ge upp hoppet om att kunna rädda henne, men hon tvingades amputera båda underbenen och nio fingrar.
– Det är värre att ha amputerat fingrarna än benen. När man inte har fingrar längre märker man hur beroende man är av dem. För mig innebär det att jag inte kan fortsätta arbeta som frisör, säger hon när vi slår oss ner i den nybyggda och toppmoderna funkisvillan i Vetlanda.
Det svartmålade huset har varit Elins och hennes man Olles och deras båda barn Cornelis, 4, och Stellas, 6, hem de senaste tre åren. Här försöker hon nu anpassa sig till ett nytt liv som bland annat innebär att de ska sätta in en hiss till övervåningen.
Lärt sig gå igen
Men egentligen tycker hon inte det behövs någon hiss. Hon är fast besluten att leva ett normalt liv och trots att det bara har gått några månader sedan hon tvingades amputera sina underben har hon lärt sig gå med proteserna.
– Det var inte så svårt som jag trodde. Det skaver lite i början, men det känns inte alls som att gå på styltor som jag trodde att det skulle göra, säger hon samtidigt som hon skjuter fatet med bullarna till sina barn som gjort oss sällskap vid matbordet.
Även hennes man Olle slår sig ner vid bordet efter att ha hämtat kaffe. Vissa saker som kräver att man greppar saker klarar inte Elin längre, men när Olle, som nu, är hemma och ledig från jobbet som lokförare är det inga problem. Då gör han det.
– Olle och våra barn har varit fantastiska. Barn i den åldern accepterar snabbt en ny situation. Vi har också haft stort stöd och hjälp av våra föräldrar.
Fick sepsis på familjeresan
Elin drabbades av mördarbakterien som orsakade den allvarliga blodförgiftningen i slutet av mars i år när hon och Olle och deras barn var på semester på Gran Canaria.
– Det var andra gången vi var där och meningen var att vi skulle stanna en vecka. Vi trivs bra på Gran Canaria. Där är 20–25 grader varmt i mars och människorna är trevliga, berättar hon.
Elin hade sett fram mot resan länge. Eftersom hon jobbar som egen företagare som frisör med salong hemma i villan i Vetlanda kan hon inte ta semester mitt i sommaren som vanliga löntagare.
– I stället försöker vi åka bort på semester två gånger om året, en gång på våren och en på hösten. Det går bra eftersom Olle jobbar långa pass när han är i Norge och är ledig en vecka däremellan.
Den här gången hann de i stort sett inte mer än komma fram till hotellet på Gran Canaria förrän Elin kände att hon hade värk i ena armen.
– Men jag trodde att det berodde på att jag dragit på väskorna på flygplatsen.
Drabbades av outhärdlig smärta
Men smärtan blev bara värre och värre och Elin började misstänka att hon dragit på sig en muskelinflammation. Det gjorde mest ont i hennes ena sida.
– Till slut kände jag att jag hade så ont att jag inte ville vara kvar på hotellet längre. Jag bad Olle att kontakta en läkare.
Hotellet visade sig samarbeta med en norsk läkarklinik alldeles i närheten och en norsk sjuksköterska kom upp på Elins och Olles rum tillsammans med en spansktalande läkare och undersökte henne. Han tyckte att det var bäst att hon följde med dem tillbaka till kliniken så att de kunde ta prover på henne.
– Men jag hade så ont att jag knappt kunde gå ner till bilen som körde mig till kliniken, berättar Elin.
På läkarkliniken fick Elin dropp samtidigt som man tog prover på henne. Efter en stund kom läkaren tillbaka med ett recept på antibiotika som hon skulle ta i tio dagar.
– Vi skulle just lämna kliniken och väntade på att det sista av droppen skulle rinna igenom när vårdpersonalen kom springande och berättade att de fått svar på de sista proverna. De visade att mina infektionsvärden var skyhöga och vårdpersonalen hade ringt efter en ambulans som skulle köra mig till sjukhuset i San Augustin.
Betalade ambulansen – sen blev det svart
Elins minnesbilder av vad som sedan hände är bitvis diffusa.
– Jag minns själva ambulansfärden. Jag ville först att de skulle köra mig till ett sjukhus i Las Palmas, men sjukhuset i San Augustin låg närmast och de hade skandinaviska tolkar där.
Elin hade då fruktansvärt ont.
– Jag hade smärta från insidan av högerarmen ner längs höger sida och det kändes tjockt runt midjan. Jag hade inte en aning om vad som drabbat mig,
Det sista hon minns är att hon var tvungen att betala för själva ambulansfärden.
– Det kostade 360 euro, över 3 600 kronor. Jag minns att jag ringde Olle som var kvar med barnen på kliniken, men han sa att det inte var något att bekymra sig för, att det skulle gå på försäkringen. Sedan minns jag att jag stoppade ner kreditkortet. Därefter blev allt svart.
Kopplad till respirator
Omedelbart efter att Olle fått veta att hans hustru blivit inlagd på sjukhuset åkte han till San Augustin tillsammans med barnen.
– I början trodde läkarna att jag hade fått bältros eller att det var någon reumatisk sjukdom som brutit ut. Olle och barnen var hos mig på kvällen, men det har jag inget minne av.
Den andra april försämrades Elins tillstånd dramatiskt och på kvällen beslutade läkarna att hon skulle sövas ner och kopplas till en respirator eftersom hon inte kunde andas själv.
– De ringde mig från sjukhuset morgonen därpå och berättade att de var tvungna att operera Elin, men att de samtidigt inte var säkra på om hon skulle överleva operationen, berättar Olle.
Så snabbt som möjligt åkte han med barnen tillbaka till San Agustin. Där fick han hjälp av Svenska kyrkan som tog hand om Cornelis och Stella samtidigt som en präst följde med honom till sjukhuset.
– Läkarna ville egentligen köra Elin till universitetssjukhuset i Las Palmas, men hon var så svag att de inte trodde att hon skulle överleva transporten, säger Olle.
Dagen därpå opererades Elin medan Olle oroligt väntade på hotellrummet tillsammans med Elins pappa som rest ner till Gran Canaria för att hjälpa till med barnen.
– Efter några timmar ringde de från sjukhuset och sa att operationen gått bra, men att Elins tillstånd fortfarande var kritiskt, berättar Olle.
Sakta förbättrades hennes tillstånd sedan dag för dag.
Elins pappa åkte tillbaka till Sverige med deras barn medan Olle var kvar på Gran Canaria och satt vid Elins sida så ofta han fick och kunde.
– I stället hade min pappa kommit för att stötta mig.
Drastisk försämring
Men på lördagen den sjätte april hände något som gjorde att Elins tillstånd snabbt försämrades. Hennes njurar hade slutat fungera och hennes lungsäckar fylldes med vätska. Samtidigt började hon få blodproppar i fingrarna och tårna på grund av den dåliga blodcirkulationen.
– Vi fick beskedet att Elin inte skulle överleva natten och vi rekommenderades att komma till sjukhuset för att ta farväl av henne, berättar Olle samtidigt som orden stockar sig i halsen på honom.
Elin torkar bort en tår och lägger handen i Olles knä medan han fortsätter:
– Läkarna sa att det inte fanns något mer de kunde göra, men jag sa att de måste prova något, att de måste göra något mer. Jag ville inte att Elin skulle dö.
Olle föreslog själv för läkarna att de kunde prova att lägga Elin på magen, vilket en dansk läkare på SOS International rekommenderat som en sista utväg. Genom att ligga på magen skulle hon kunna andas med översta delen av lungorna.
Men läkarna på sjukhuset i San Augustin trodde inte ens Elin skulle överleva att man vände på henne. Till slut gjorde man i alla fall det.
– Ingen trodde att hon skulle leva fram till morgonen och vi fick komma in och ta farväl av henne.
Men Elin trotsade läkarnas dystra prognoser och överlevde natten. Det blev vändpunkten och hon blev sedan lite starkare för varje dag som gick.
– Lördagen därpå gjordes de första försöken att väcka henne ur narkosen eftersom hon börjat röra på ögonlocken. Då fick jag för första gången sedan du lades in på sjukhus ögonkontakt med dig, berättar Olle och lägger armen om sin hustru.
Skonsamt nog har Elin själv inga minnesbilder från de traumatiska dygnen.
– Jag minns när du berättade för mig att jag skulle få resa hem till Sverige. Då trodde jag att det bara gått ett dygn sedan jag blev inlagd på sjukhuset. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen.
Den 18 april bedömdes Elin tillräckligt stark för att flygas hem till Sverige.
Drabbar henne yrkesmässigt
Hon fick först komma till sjukhuset i Eksjö, men transporterades några dagar senare vidare till Linköping där hud transplanterades från låren till hennes skadade delar på höger sida.
– Bakterien hade ätit sig ner i huden och orsakat vävnadsdöd, nekros. Jag var livrädd för att den även hade angripit mitt ansikte och det var först sedan Olle tagit en bild med mobiltelefonen på mig som jag blev lugn.
Men när hon såg sina svarta fingrar och tår förstod hon vad som väntade.
– Min farmor tvingades amputera ena benet förra hösten och mina tår såg likadana ut som hennes hade gjort. Men jag accepterade det och tänkte med en gång på att det finns bra proteser.
I två steg amputerades båda hennes underben strax nedanför knäna och nio av fingrarna.
– Jag är ändå så glad och tacksam för att jag har livet i behåll. Jag har så mycket att leva för, säger Elin och tittar kärleksfullt på sina barn som precis mumsat i sig bullarna och på sin man, sitt stora stöd i livet.
– Men det har drabbat mig yrkesmässigt. Frisöryrket är en del av min identitet. Nu under hösten ska jag prova om jag kan färga hår och börja med mina nära och kära. Men annars vill jag i framtiden på något sätt arbeta med att stötta andra som tvingas till amputationer på grund av sjukdomar eller olyckor.
Än i dag vet inte Elin vad som orsakade blodförgiftningen. Hon hade inga ytliga sår som förklarar hur mördarbakterien kommit in i hennes kropp och läkarna har inte kunnat hitta något svar på frågan.
Av Per-Ola Ohlsson Foto: Kai Rehn, Privat
…
Läs mer:
Hostan var sepsis – Birgitta hade timmar kvar att leva