Elin har ADHD: "Jag var alltid för mycket – för glad och intensiv"

Elin Reiz är strålande glad när vi träffas på gården Bubbetorp, strax utanför Karlskrona. Här har hon varit på arbetsrehabilitering i två år. Och nu har hon fått jobb – i kommunens parkförvaltning.

– Det är så stort för mig! Provjobbade i tre veckor först och var övertygad om att de skulle säga att jag hade gjort bort mig. När jag fick veta att jag får förlängt trodde jag först att jag hört fel!

Elin har kämpat för det här i många år: Att få ett vanligt liv, som hon kallar det.

På Bubbetorp har hon lärt sig odla och beskära träd. Men viktigast av allt: Hon har fått insikt i hur hon kan samspela och samarbeta med andra.

– Jag har min handledare Malin att tacka för så mycket. I början när jag kom hit fick jag arbeta ensam, eftersom jag blev så frustrerad på de andra som arbetstränade. Jag tyckte att de var så långsamma, säger hon och ler.

Läs också: ADHD: Bevisade hjärnavvikelser i ny studie

Elin beskriver sig själv som en person med bestämda åsikter om vad som är rätt och fel, och om hur saker och ting ska göras.

– Nu vet jag att jag får tänka vad jag vill, men att det ibland är bäst att inte säga något. Att det kan såra andra. Och att man kan göra saker på olika sätt.

Hon har också fått hjälp att strukturera sin vardag.

– Jag behöver rutiner och förutsägbarhet, som bestämda tider och att folk ringer när de ska. Annars blir jag orolig, det blir lite kaos.

Hon fick diagnosen ADHD för fyra år sedan. Då var hon 32 år.

– Först blev jag otroligt ledsen. Varför skulle jag drabbas av detta också? Så här i efterhand tror jag att min reaktion berodde på att jag hade varit konstant stressad så länge. Mitt självförtroende var i botten och jag hade negativa förväntningar på det mesta – det var allt jag kände till.

”Passade inte in”

Stora delar av livet har handlat om att bita ihop och ta nya tag. Det många andra tar för givet, som att kunna koncentrera sig, prestera på prov, fungera socialt och ha vänner har Elin slitit för – ofta förgäves.

– Jag kan känna enorm längtan efter sådant jag tycker att man borde ha i min ålder: Som arbete, hus och egen familj. Det känns sorgligt när jag tänker på det. Därför är det också så otroligt positivt för mig att ha fått det här jobbet. Som en öppning till ett riktigt liv.

På 1980-talet, när Elin växte upp, hade få hört talas om ADHD.

– Jag passade inte in. Men fattade inte varför. Minns att jag försökte få kompisar, men ingen ville vara med mig. De tyckte att jag var för mycket, på en massa olika sätt. Jag var för glad, för pratig och intensiv, för efterhängsen, för barnslig. När det var kalas blev alla bjudna, utom jag. Utåt fortsatte jag att vara glad, men det var bara ett spel. Inuti kände jag mig väldigt ledsen och ensam.

Läs också: Testa dig själv: Har du vuxen-ADHD?

Så långt tillbaka hon kan minnas har hon haft förväntningar på sig att prestera ”som alla andra”.

– Och det kunde jag ju inte. Hur mycket jag än försökte kändes det otillräckligt. Jag lärde mig till exempel cykla när jag var tio. Och när vi hade prov i skolan pluggade jag mest av alla, ändå blev det fel. Jag blandade ihop allt.

”Du får aldrig ge upp, fortsätt kämpa” fick Elin höra om och om igen, framför allt från sin pappa. Han jobbade som lärare, och hade själv haft det svårt i skolan som barn.

– Han kände nog igen sig i mig, och ville inte att jag skulle få det lika jobbigt som han haft. Så han pushade mig att plugga, och hjälpte mig med allt. Jag förstår att han gjorde det för att skydda mig. Samtidigt var han för hård. Som jag minns det satt jag jämt hemma med mina skolböcker. Fick inte ha en egen vilja.

I dag misstänker hon att hennes pappa också hade ADHD.

Avund, en längtan efter det andra hade, präglade hela uppväxten.

– Jag tyckte att min lillasyster hade fått allt jag saknade: Hon såg bra ut, hade lätt för sig i skolan och var populär både bland kompisar och killar. I dag har vi en fin relation. Men när vi var barn var det svårt.

Fått lära sig om missförstånd

Elin blev dömande mot sig själv: Varför kunde inte hon vara populär som sin syster?

– Som jag önskade att allt hade varit på ett annat sätt. Vet inte hur många gånger jag ältat det här, det kändes så himla orättvist.

Företeelsen att älta är något hon jobbar hårt med att bryta i dag.

– Jag grubblar över sådant andra sagt och gjort. Tankarna fastnar liksom i en loop, jag kommer inte vidare. Och så tänker jag att ”jag hatar den och den”. Men jag har lärt mig olika metoder som funkar. Jag säger helt enkelt ”stopp” till mig själv, det brukar faktiskt hjälpa. Det blir så tydligt vad jag håller på med, att jag ältar igen. Jag har också fått lära mig här på Bubbetorp att många konflikter handlar om missförstånd. Att det jag uppfattar att någon säger kanske inte är vad personen menade. Att man kan lösa mycket genom att fråga, och förklara hur man reagerade på olika saker – i stället för att utgå ifrån att andra vill en illa och är dumma i huvudet. Min värld har blivit mindre svart/vit. Och jag har förstått att det finns många som vill mig väl.

Läs också: Caroline Giertz: Min energi var adhd! 

Under åren har Elin påbörjat flera olika utbildningar och jobb.

– Inget funkade någon längre tid. Jag hade mycket energi, jobbade tio timmar om dagen och sov fem per natt. Samtidigt klarade jag inte av att ta in instruktioner. Och jag hamnade i konflikter, utan att förstå varför.

Hon kände sig alltmer utmattad, samtidigt som tusen tankar snurrade runt i huvudet.

– Jag gick på ständigt högvarv. Kunde inte vila. Alla intryck gick rakt in, det fanns inget filter. Jag påverkades fysiskt också, hade till exempel högt blodtryck.

Så dog hennes pappa plötsligt i en trafikolycka när Elin var 27 år.

– Han var min stöttepelare. Jag litade mer på hans omdöme än mitt eget. Frågade alltid vad han tyckte om saker och ting, och vad jag skulle göra. Inte kunde han dö! Vad skulle jag ta mig till utan honom?

”Ville göra honom nöjd”

I dag är det nio år sedan. Elin har känt enorm sorg och saknad, men också lättnad.

– Pappa pressade och peppade mig att göra en massa saker, som jag kanske aldrig gjort annars, som att flytta till Stockholm under en tid. Det var bra. Samtidigt blev jag alldeles för osjälvständig. Var fixerad vid att göra honom nöjd – inte mig själv.

Hon önskar att han hade kunnat se henne i dag; hur mycket hon mognat och utvecklats.

– Men han tittar nog ner på mig ändå på något sätt, från himlen. Och jag är säker på att han känner sig väldigt stolt. Jag är stolt över mig själv! Har kommit fram till att jag behöver fokusera på att leva ett liv som är bra för mig, efter mina förutsättningar. Som att ha ett jobb där jag får vara utomhus och använda kroppen, med tydliga uppgifter och rutiner. Jag ska inte jobba med människor inom vården eller på förskola, som jag har försökt göra förut.

Läs också: Barn med ADHD: 6 sätt att hjälpa

Elin tog ADHD-medicin under ett år, men har slutat nu.

– Det var skönt att känna sig lugnare, men för mig tog också medicinen bort allt bra: Jag kunde inte känna mig glad längre. Det var som att stänga av en lampa. För mig har det viktiga varit att få verktyg för hur jag ska bete mig i samspel med andra. Och att förstå mig själv mer.

I dag har hon vänner, en bra relation med sin syster och sin mamma, lägenhet – och ett jobb hon trivs med.

– Det känns som om jag har fått upprättelse. Samtidigt kan jag fundera över hur jag hade haft det nu om jag hade fått rätt hjälp tidigare. Allt hade varit så mycket lättare.

FOTO: Ewa Stackelberg

Elin Reiz

Ålder: 36

Familj: Singel

Bor: Karlskrona

Gör: Jobbar inom parkförvaltningen

Det här är adhd

Många kända personer har gått ut och berättat att de har adhd – och hur det påverkar deras liv. Både positivt, som mycket energi och snabba tankekedjor, och negativt, som koncentrationsproblem. Adhd, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, drabbar runt 5 procent av alla svenska barn. Typiska kärnsymtom är:

1. Koncentrationsproblem, svårt att organisera tillvaron (slarvighet), glömska och lättstördhet.

2. Överaktivitet, man kan till exempel ha svårt att varva ner, känna sig rastlös och ha svårt att sova – varvat med utmattning och passivitet.

3. Låg impulskontroll som kan ta sig uttryck i känsloutbrott, oförmåga att lyssna på andra och svårigheter att hantera situationer som kräver eftertanke och reflektion.

Det är också vanligt med inlärnings- svårigheter, och läs- och skrivsvårigheter.

Källa: Riksförbundet Attention

Fler barn än väntat får ADHD-mediciner

Läs också: Fler barn än väntat får ADHD-mediciner