Elsie Johansson: Jag har aldrig varit så nöjd med min kropp som nu!

Elsie Johansson blev ständig bedragen, och självkänslan som kvinna var körd i botten. När hon till slut skilde sig upptäckte hon att det visst finns andra män som vill ha henne.

Folkkära författaren Elsie Johansson, 80 år,  har fullt upp. I mitten av oktober premiärvisades hennes livs första pjäs, Hjärterhus på Uppsala stadsteater. Och nyligen kom hon ut med dikt- och tankeboken Då nu är jag. Där finns också flera kärleksförklaringar till mannen hon träffade för drygt tre år sedan.

Elsie och Thore, som han heter, bodde i samma område, han var nybliven änkling och Elsie hade varit skolkamrat med hans fru, för länge sedan. Det fanns många gemensamma beröringspunkter, och undan för undan upptäckte de hur bra de trivdes ihop.

– Han är en underbar man. Vi lever i en trygg, varm och omhuldande kärlek. Den där stormande passionen kanske inte når upp till samma höjder när man blir äldre, men det vi har tillsammans är så mycket djupare och starkare. Det är porlande, sinnligt och sensuellt. Vi kan vara fullkomligt naturliga mot varandra, prata om stort och smått och bryr oss verkligen om varandras bästa.

Elsie berättar uppspelt att de har satt in en annons i tidningen. Hon är noga med att förklara att det inte handlar om någon förlovning, däremot har de trolovat sig.

– Vi kände att vi ville visa vår omgivning vad vi betyder för varandra. Vi planerar ju inte att gifta oss eller att flytta ihop, så förlovning kändes inte aktuellt. Men trolovning låter väldigt fint, säger hon och ler stort.

2008 kom Elsie ut med sin prisbelönta bok Sin ensamma kropp, som handlar om en 72-årig kvinna som innerligt längtar efter kärlek, närhet och sex, samtidigt som hon inte riktigt tycker sig ha rätt till det.

Det pratas nästan inte om sexualitet när man är äldre, är det tabubelagt?

– Ja, det är väl en följd av ungdomskulten som råder i vårt samhälle. Erotik kopplas nästan uteslutande ihop med unga vackra kroppar, och det anses inte riktigt passande att äldre kan vara förälskade och uppleva stor lust. Många yngre verkar tycka att det är oanständigt, ja till och med motbjudande. Vi i vår upplysta tid borde vara mogna att avfärda den där inskränkta åldersfixeringen tycker jag! Sexualiteten har vi ju med oss hela livet, även om den förändras. Och det behöver inte bli till det sämre.

18-årig oskuld – och nygift

– Allt var så inriktat på själva samlaget, vare sig för- eller efterspel var särskilt prioriterat. Och jag anpassade mig till det, trodde att det skulle vara så. Tyvärr blev följden att jag ofta ”ställde upp” utan att jag egentligen ville.  Men nu, med min nya kärlek, känner jag en sådan innerlig och kravlös lust. Vi frossar i att utväxla blickar, beröringar, pussar i förbifarten och innerliga kyssar däremellan. Vi tar vara på de möjligheter som finns, och kan skratta åt våra ofullkomligheter. Och jag kan ärligt säga att jag aldrig känt mig så nöjd med min kropp som jag gör nu!

Elsie var 73 år när hon skilde sig från sin förra man, som tills dess hade varit hennes första och enda kärlek i livet. Då hade han under många år haft kärleksaffärer vid sidan om, och Elsie hade själv avslöjat honom vid ett antal tillfällen.

– Första gången trodde jag att det skulle ta knäcken på mig. Men han var utom sig av ånger och sa att han inte skulle klara sig utan mig. Så jag förlät honom. Jag trodde och hoppades så att det inte skulle hända igen. Men det gjorde det tyvärr.

Kanske vare det hennes styrka han inte klarade av? Han led av återkommande depressioner, och Elsie gjorde allt för att vara duktig, stötta och uppmuntra.

– Jag tror att han kände sig i underläge. Dels så var jag den starkaste av oss, och dels så hade jag tagit realexamen, läste mycket och var väl den mest intellektuella av oss också. Och han kände nog att han behövde hävda sig på det sättet han kunde, som ett slags revansch. Han var vacker och charmig, så kvinnor kunde han slå an. Där fick han bekräftelse och kunde känna sig överlägsen gentemot mig.

Elsie jobbade på posten, och hon var 48 år när hon debuterade som författare, med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Med tiden började hon få in pengar på sitt skrivande.

– Så här i efterhand kan jag se att vårt äktenskap tog mer och mer stryk allt eftersom jag började få framgångar med mina böcker. Obalansen blev ännu större.

Maken fortsatte att vara otrogen, och Elsie att förlåta honom.

– Jag hade ju lovat honom för länge sedan att jag aldrig skulle överge honom. Det löftet satt som fastgjutet.

Älskade du honom?

– Ja, jag tror det. Jag kände en stor ömhet. Och så tyckte jag synd om honom, trodde verkligen inte att han skulle klara sig utan mig.

2004 skrev Elsie romanen Näckrosträdet, som handlar om en kvinna som under många år stått ut med sin makes otrohetsaffärer och hans vacklande mentala hälsa.

Precis som kvinnan i boken var Elsie rädd att möta någon av älskarinnorna när hon var ute på stan, och tänk om han hade haft många fler än dem hon visste om?

Funderade du aldrig på hur det här påverkade dig?

– Nej, jag kunde inte se mig själv utifrån. Jag var fokuserad på att kämpa, att vi skulle fortsätta tillsammans och klara av det här.

”Jag kände mig så ful. Det tar på självkänslan att aldrig få uppskattning”

Men hur tänkte du om dig själv?

– Det tar hårt på självkänslan att hela tiden bli satt i andra hand, och att aldrig få någon uppskattning. Jag kände mig så oattraktiv som kvinna, fet, med för stora bröst och utan humor. Jag undvek speglar, och visade mig aldrig naken. Att någon annan man skulle vilja ha mig, den tanken fanns inte ens i min fantasi! Nu när jag tittar på foton från den tiden ser jag att jag var riktigt söt. Och så kände jag mig så ful, det blir så när man är nedtryckt.

Vad var det som gjorde att du skilde dig till slut?
– Vi började i parterapi, som en sista utväg. Då hade han pendlat mellan mig och en annan kvinna i sju år! Han hade ångrat sig, bönat och bett om förlåtelse, och lovat att stanna för gott, och så vips stack han iväg igen. Jag hatade åsynen av den stora gröna bagen som packades i och ur hela tiden. Det var ju ohållbart att fortsätta som det var, det insåg jag. Vi måste ha hjälp.

Och där, med varsam handledning av familjerådgivaren, fick Elsie för första gången lära sig vad det innebär att utgå från sig själv. Att också hon, Elsie, hade behov, känslor och rättigheter, och att det inte alls är dåligt och egoistiskt att bejaka sig själv.

– Jag fick en helt ny självbild, där jag var viktig för mig själv. Vem var jag? Vad ville jag med mitt liv?

”Du bryts ner, du kommer att bli sjuk du också”, sa terapeuten.

– Och då, när hon sa det så rakt ut, insåg jag att det var sant.

Flyttade ut efter 55 år

Efter 55 års äktenskap flyttade Elsie in i sin allra första egna bostad, en fräsch nybyggd lägenhet med ljusinsläpp från tre håll.

– Det är det bästa jag gjort. Det var en sådan skön ensamhet, och jag njöt så av att få vara fri. Jag älskar Holken som jag kallar lägenheten, eftersom den ligger högst upp i huset. Och varje gång jag sätter nyckeln i min egen dörr när jag kommer hem från en resa känner jag mig så glad. Tack gode Gud att jag får bo här, brukar jag mumla för mig själv.

Men uppbrottet bjöd också på en stor överraskning: Det fanns visst andra män som ville ha Elsie.

– Jag som alltid trott att jag inte dög, det var ju inte sant. Jag hade några uppiffande affärer, och jag har aldrig känt mig så bekräftad och sedd som kvinna!

Kan du inte känna en viss bitterhet över att du fick den här insikten så sent i livet?

– Nej, det finns ingen sådan surdeg i mig. Sådant ska man akta sig för, för det fräter inifrån. Jag är inte bitter gentemot min förra man heller.

”Han ville nog leva med mig. Men han klarade inte av det”

Vid ett tillfälle, innan han blev sjuk och dog, tog Elsie upp en fråga hon länge hade velat ställa: Hon sa: ”Dö ska vi ju alla. När den dagen kommer, hur vill du ha det? Om inte jag lever då så måste vår son veta. Var vill du bli begravd?”

– Då såg han på mig som om jag hade ställt en ovanligt korkad fråga. ”Men vaddå? Jag ska väl ligga där du ligger?” svarade han.  Jag blev rörd till tårar, att han fortfarande kände att det var vi. Samhörigheten fanns kvar. Han ville nog leva med mig, det tror jag. Han klarade bara inte av det.

Elsie kan se hur formad hon var av sin uppväxt i Vendels socken i Uppland. Skillnaden mellan de självägande bönerna och de egendomslösa arbetarna, som hennes pappa tillhörde, var tydlig och hårt markerad.

– Jantelagen låg som en tjock kvävande yllefilt över hustaken.

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur det där outtalade förtrycket kväser människor. Allt genomsyrades av att man inte skulle ”göra sig märkvärdig”. Man skulle veta sin plats. Jag minns så tydligt den där känslan av skam, att inte duga, att det var fult att tänka på sina egna behov, särskilt om man var kvinna.

Elsie lärde sig tidigt att ta ansvar. När hon var 13 år fick familjen besked om att de skulle vräkas från stugan de bodde i. Timret skulle säljas som ved. De ägde ingenting, vart skulle de ta vägen?

”Mamma fick nervsammanbrott”

– Mamma fick ett nervsammanbrott den där dagen gubbarna kom och skulle riva. ”Vi börjar väl med taket” sa dom. Då fick jag gripa in, jag beordrade dem att vänta ute i trädgården medan jag cyklade till fjärdingsman. Och jag fick faktiskt hjälp, allt ordnade sig till slut. Men det som hände den dagen präglade mig väldigt mycket, på både gott och ont. Det är inte fel att känna att man ska klara av saker och ting, men barn ska inte tvingas att bli vuxna för tidigt.

Elsies stora genombrott, trilogin Glasfåglarna, Mosippan och Nancy, handlar just om bondehierarkin och den förhärskande jantelagen under hennes uppväxt, men också om den egna drivkraften som fanns där hela tiden.

Finns det något val i ditt liv som du ångrar?

– Nej, jag ångrar ingenting. Levnadskonst är att kunna använda sig av det man gått igenom på ett konstruktivt sätt. Och det känner jag verkligen att jag har gjort, genom mitt skrivande. Jag tänker inte så mycket på det som har varit, jag refererar till det, använder det som underlag i mitt skapande. Och kanske var det trots allt så att jag var rustad på ett sådant sätt att jag klarade av de här kvävande passagerna, som gjorde att jag kunde utveckla mitt rätta jag? funderar Elsie.

I dag kan hon känna en enorm tacksamhet gentemot livet.

– Jag tycker att det är bra att jag har så mycket erfarenheter. Jag har fått en stor empati för andra, jag vet hur svårt livet kan vara och jag skulle aldrig döma någon. Den insikten skulle jag aldrig vilja vara utan.

AV: Anna Carsall

BILD: Anna-Lena Ahlström