Felicia förlorade benen i trafikolyckan – idag är hon proffsryttare
I dag är det elva år sedan Felicia vaknade upp och fick beskedet att hennes ben hade blivit amputerade. Hon hade då varit nersövd ett par dagar, fått mycket smärtstillande och varit så illa däran att hon till och med varit död i femton minuter. Dessutom hade hon stora skador över hela kroppen, många frakturer och skadade lungor efter den allvarliga trafikolyckan.
– Just då var jag i chock och jag kände att något var väldigt fel. Det gick inte heller riktigt in, vad som hade hänt. Det tog ett par dagar innan allt började sjunka in och då kom det väldigt mycket känslor på en gång. Det var mycket frustration och ilska. Varför jag liksom? Varför hände det här mig?
Projektledare, föreläsare och pararyttare
I dag är Felicia 28 år och mycket har hunnit hända. Hon har blivit vuxen, föreläser om sin olycka och hur man går vidare efter en traumatisk händelse. Hon har dessutom uppfyllt en av sina drömmar – att satsa på ridsporten. I dag är hon en av Sveriges främsta pararyttare med sikte på Paralympics år 2024. Att man kan göra många häftiga saker, trots att man saknar ben, är något som Felicia hade velat veta den där dagen i juni på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Felicia Grimmenhag
...
Ålder: 27
Bor: Bålsta.
Yrke: Arbetar som projektledare på Parasport Sverige men är också själv pararyttare och föreläsare.
– Jag har fått leva mina drömmar och uppleva mycket som jag kanske inte hade fått göra om jag hade haft kvar mina ben. Även om jag också kan känna att det hade varit mycket enklare om jag hade haft kvar dem, säger hon.
Att plötsligt behöva ständig hjälp
Tiden efter olyckan visste Felicia inte vad hon hade att vänta sig. Hon, som precis hade gått klart första året i gymnasiet, skulle nu få sitta i rullstol. Hon hade själv inte träffat så många i liknande situation som henne och det hon såg framför sig var ett liv där hon behövde ständig hjälp. Hon beskriver att hon hade många förutfattade meningar om vad hon inte skulle kunna göra.
– Jag sörjde en del saker som jag förstod att jag inte skulle kunna göra. Att jag inte skulle kunna gå ut och dansa på krogen på samma sätt som alla andra i min ålder eller att gå till stranden utan att det skulle vara världens projekt.
Men Felicia, som alltid varit en viljestark och envis person, satte redan på sjukhuset upp flera mål för sig själv. Hon skulle börja skolan igen, hon skulle gå igen och hon skulle börja rida igen. Som barn hade Felicia hållit på med hästar och ridit på ridskola, men slutat när hon kom upp i tonåren. Nu, när hon låg på sjukhuset och blivit av med båda benen, ville hon inget hellre än att komma upp på hästryggen igen.
Föräldrarna: ”Hur ska du lösa det här?”
Felicia tror att hennes tankesätt och starka vilja, att hitta lösningar i stället för problem, har hjälpt henne mycket under resans gång.
– Mina föräldrar har alltid utmanat mig och ställt mig frågan ”hur ska du lösa det här?” när man har satt sig i olika situationer. Det är så jag tacklar mycket i mitt liv. Att försöka vara lösningsorienterad och inte låsa sig vid att det inte går. Det har varit en stor del till varför jag har klarat mig så bra, berättar Felicia Grimmenhag.
Se också: Stanna upp och fånga lyckan – lär dig vara här och nu
Hon lyckades dessutom uppnå sina mål. Att gå igen gjorde hon efter fyra månader. Efter tio veckor hade hon börjat skolan. Dessutom hade satt sig på en häst igen, och den första ridningen nio veckor efter olyckan minns hon fortfarande väl.
– Alla runtomkring mig var jättenervösa och livrädda för att jag skulle göra illa mig och det var ju jag också. Det var lite läskigt att sätta mig på hästen eftersom jag hade legat på sjukhuset hela sommaren och hade ingen balans eller muskler kvar i kroppen. Men så fort jag kom upp på hästen så kände jag att: “Wow, jag sitter på en häst igen.” Det var en väldigt stark känsla.
Ridningen gav lycka – tills hon kraschade
Ridningen gav henne mersmak, och fritiden spenderade hon i stallet. Men det var inte förrän ett par år efteråt som satsningen som pararyttare satte fart ordentligt. Det första året efter olyckan orkade hon inte så mycket, hon gick till skolan och sen hem för att sova, samtidigt som hon försökte komma tillbaka till sina vanliga rutiner. Men ett år efter olyckan kraschade hon.
– Jag tänkte att det skulle ta ett par månader att komma tillbaka men det tar mycket längre tid än så att läka efter ett trauma. Det var ju inte bara benen jag amputerade utan alla benbrott och andra skador som skulle läka, säger hon och fortsätter:
– Det kom mycket tankar. Man sörjer sina ben och man sörjer alla saker som man inte kan göra. Det ligger mycket sorg i att förlora kroppsdelar.
När hon hade gått ut gymnasiet började hon jobba och spenderade ännu mer tid i stallet. Då fick hon hem en foderhäst som hon hade som sin egen, Felicia började tävla och fick blodad tand. Hennes kompis mamma, som hon träffade redan på sjukhuset, har varit till stor hjälp i sin elitsatsning.
– Hon är en riktig eldsjäl och har hjälpt mig mycket. Väldigt fort fick jag många som trodde på mig, både sponsorer och privatpersoner, som ville stötta mig i min satsning. Sedan var cirkusen i gång och det var häftigt att så många ville hjälpa mig.
Hästarna en otrolig rehabilitering
Sedan dess har hon haft uppvisningar på bland annat Falsterbo, SIHS och Elmia. Hon har tävlat i SM, NM, EM och rider nu på internationell nivå. I framtiden vill hon satsa på de stora internationella tävlingarna, men även jobba med hästar samt fysisk och psykisk ohälsa.
– För mig är hästarna en otrolig rehabilitering fortfarande. Man vet ju att många främjas av kontakten med djur, så jag skulle gärna jobba med det.
När Felicia ser tillbaka på olyckan och tiden efteråt är det mycket som hon har lärt sig. Framför allt har hon en annan syn på livet än innan.
– Jag har lärt mig att jag är starkare och viktigare än vad jag tror, och att jag klarar mycket själv. Jag har också lärt mig hur viktigt det är att göra det man mår bra av och att inte låta andras uppfattningar om dig definiera den du är. I slutändan spelar det ingen roll, det viktiga är vad du tycker och tror om dig själv, avslutar hon.