Författaren Åsa Hellberg: Därför har jag valt bort kärleken
Åsa Hellberg har alltid förknippat självständighet med frihet.
– Jag kommer ihåg när jag var 18 och äntligen hade flyttat hemifrån, och hur jag gick där på en gata och bara kände att; jag är fri! Det är den mest jublande känsla jag någonsin haft.
Förutom en gång, när Åsa var 20, har hon aldrig bott ihop med någon man, även om det inte alltid varit ett medvetet val.
– När jag har fått frågan om att flytta ihop har jag dragit ut på det. För det har inte känts rätt. De relationer jag haft har varit komplicerade. Jag har mått rätt bra i början, men efter hand har jag börjat göra avsteg från mig själv och anpassa mig för mycket till vad jag tror att den andra önskar. Jag tappar bort mig själv.
– Träffar jag en man som kör motorcykel dröjer det inte länge innan jag har köpt bikerjacka, träffar jag en man som spelar golf köper jag dyra klubbor, både åt mig själv och åt honom. Det är inte så att någon har krävt detta av mig. Jag har gjort det reflexmässigt.
Viljan att gå in för sin partners intressen och önskningar är nog vanligare för kvinnor, tror Åsa.
– Enligt mina erfarenheter ställer inte män lika mycket frågor, eller engagerar sig i samma grad i sin partner. Kvinnor uppfostras nog till att lyssna in andra mer än män gör.
Började i gruppterapi
2009 debuterade Åsa som författare, med den självbiografiska boken ”Casanovas kvinna”, där hon berättade om sina erfarenheter från att leva med en man som var notoriskt otrogen, och hur de kämpade för att hålla ihop sitt förhållande. Boken fick mycket uppmärksamhet i media och Åsa var även intervjuad i MåBra.
Det var i samband med att hon avslöjade hans ständiga otrohet, och den livskris som då utbröt, som hon började i gruppterapi med andra anhöriga till sexmissbrukare – och fick större insikt om sina egna beteenden.
– Precis som de andra i gruppen stannade jag kvar i relationen, efter att jag hade avslöjat honom. Jag såg mig själv som en stark person, som fixade allt. Samtidigt hade jag en generell bild av hur en kvinna som blev bedragen och ändå stannade kvar skulle vara. Jag trodde att de andra i anhöriggruppen skulle vara små nedtryckta möss, som jag inte skulle ha ett dugg gemensamt med. Men de var väldigt färgstarka personer. Jag kände mig som en i gänget. Precis som jag var de liksom; ”det där grejar jag”. De tog hand om andra, löste problem och gjorde karriär. I det sammanhanget, där jag kände igen mig, kunde jag också få syn på mig själv.
Successivt förstod Åsa hur hon tappat bort sina egna behov, och blivit medberoende.
– Allt handlade om honom. Jag pratade hela tiden om vad han ville och behövde göra, utan att jag var medveten om det. ”Men du då, vad behöver du?” frågade terapeuten. Det visste jag inte. Allt jag tänkte och gjorde, gjorde jag i relation till honom.
Åsas dåvarande partner gjorde ett allvarligt försök att bli av med sitt sexberoende, för att rädda deras relation.
– Vi hade ju mycket kärlek också mellan oss. Men det var svårt. Han blev frustrerad när han inte fick utlopp för sitt beroende. Och jag var fast i mitt medberoende; att det var jag som hade ansvaret för att han skulle klara det här. Jag minns till exempel en långhelg, när vi var på landet, och det bara regnade. Han var så missnöjd, och jag bad till Gud om att det skulle sluta regna, så att han skulle bli på lite bättre humör.
Kunde till sist lämna sin sexberoende partner
I takt med att Åsa fick större insikt om sig själv kombinerat med att hoppet om att han skulle förändras försvann – kunde hon till sist lämna honom.
– När mina tankar blev friskare, och jag blev allt mindre benägen att ge upp mina egna behov, så upphörde kärleken till honom. Jag kunde inte hjälpa honom, och det var inte heller min uppgift. Det enda jag kunde och skulle göra var att ta ansvar för mig själv och mitt mående. Det fanns ingen bitterhet. Jag var klar med vår relation, helt enkelt.
I terapin fick Åsa också större förståelse för hur hennes specifika bakgrund påverkat henne.
– Jag har alltid haft en rädsla för att inte räcka till för den jag är. Jag visste inte ens vem jag var, utan lämnade över det till andra. Via terapin kunde jag se saker från min barndom som präglat mig. Jag växte upp hos mormor och morfar, eftersom mamma jobbade på annan ort. Pappa har jag aldrig träffat. Och jag och mamma sågs väldigt sällan. Det fanns hela tiden en underliggande känsla av övergivenhet, att inte duga som den jag var. Jag upplevde att jag behövde förtjäna kärlek och trygghet genom att inte vara ”besvärlig och krävande”.
Men nu räcker det med terapi, känner hon.
– Jag behöver inte försöka lösa upp fler knutar, utan jag känner det jag känner och det är så det får vara. Jag mår bäst när jag är själv. Punkt.
Har valt att leva ensam
Sedan debuten 2009 har Åsa släppt en bok om året. Nu är hon aktuell med den första delen i en romanserie, med titeln ”Välkommen till Flanagans”. Den kan beskrivas som feelgood med en allvarlig underton. Handlingen utspelar sig i London under tidigt 1960-tal och berör livsviktiga teman, som kvinnors rätt till sin egen kropp och rätten att få leva som man vill; högst aktuella ämnen än i dag.
På ett plan har Åsa likheter med bokens huvudkaraktär, Linda. De har båda valt att leva ensamma.
– Självvald ensamhet är viktigt att vi börjar prata mer om, tycker jag. Som det är nu tycker många att det är lite konstigt. Normen är ju fortfarande att man ska vilja vara två. Och så kan det ju vara för många. Men det ska vara lika normalt att leva ensam. Man ska inte behöva bli ifrågasatt för det, säger Åsa.
Hon är relativt nyinflyttad i sin lägenhet i södra Stockholm, som även fungerar som skrivarlya. Det enda som syns utanför fönstren är träd.
– Jag känner mig fri här. Kan till och med gå runt naken hemma utan att någon ser mig. Jag har haft extremt utåtriktade jobb förut, på marknads avdelningar och sådant, och har sett mig som en extrovert person. Men min energi har jag alltid fyllt på i ensamhet. Nu, när jag försörjer mig på att skriva och jobbar hemma, har jag insett att jag har en stark introvert sida. Jag och jag trivs bra ihop, brukar jag säga. För jag känner mig inte ensam.
Ibland får Åsa frågan om hon saknar sex, eller vad som händer om hon skulle råka bli kär.
– Då brukar jag svara att fem procent av mig saknar sex, och 95 procent mår bäst av att leva ensam. Jag skulle i och för sig kunna ha ett one night stand med någon schyst karl, men ingen regelrätt älskare – då skulle jag nog bli för upptagen av honom. Och visst, jag kan bli kär. Men jag behöver ju inte agera på känslan. För det är just det förälskelse är; en känsla. Och känslor förändras.
Är tillfreds med tillvaron nu
Samtidigt kan hon uppleva ett visst vemod i att ha valt bort tvåsamhet.
– Jag kan känna sorg över att aldrig ha känt mig fullkomligt älskad av en man. Visserligen upplevde jag det stundtals med mitt ex, han som jag till slut lämnade. Samtidigt fanns där alltid någon otrohet i bakgrunden. Men det får vara som det är. Jag är tillfreds med tillvaron nu, skriver om dagarna, lagar mat, ser på bra tv-serier, reser och har upptäckt hur underbart det är att umgås med kvinnor på vänskapsnivå.
Hon går gärna på tjejmiddagar, där man kan sitta i timtals och prata om allt, men tackar oftast nej till mingelfester och bokreleaser.
– Sedan min son flyttade hemifrån och min katt dog för ett tag sedan har jag inte någon alls att ta hand om. Och jag har fått tillbaka den där frihetskänslan som jag hade när jag var 18. Jag gör det jag har lust med, inget annat.
Vem är författaren Åsa Hellberg?
- Namn: Åsa Hellberg.
- Ålder: 57.
- Familj: Sonen Jonathan, 25.
- Bor: Södra Stockholm.
- Gör: Författare, föreläsare.
- Aktuell med: ”Välkommen till Flanagans” samt ungdomsromanen ”Sexstrejken”.
Text: Anna Carsall Foto: Anna-Lena Ahlström
Läs mer: