Från "småfet partypingla" till triathlonfantast - Susanne, 42, gör sin femte Ironman

För första gången kan Susanne Dalsätt, 42, andas lugnt innan triathlontävlingen ”Ironman Kalmar”. Det har tagit henne många år av löpning, träning och fyra tidigare Ironman att komma dit hon är i dag. Inte förrän nu har hon kunnat känna sig helt trygg och tillfreds bland tusentals människor i våtdräkt, cykelskor och löparsug i blicken.

– Jag har varit van att vara sämst, så jag är väldigt prestigelös. Mitt liv hänger inte på det hur det går i tävlingarna. Jag vill alltid bara ha en behaglig resa och en rolig upplevelse. Det är inte så gravallvarligt, säger Susanne Dalsätt och skrattar.

Läs också: Så laddar du bäst inför milloppet

Det kan låta som galenskap för en vardagsmotionär, att Susannes definition av en rolig upplevelse är att simma nära fyra kilometer, cykla 18 mil och sen springa ett marathon – men hon viker inte en tum. Ironman gör ont – fysiskt och mentalt – men hon vill inget annat i världen än att stå på startlinjen igen.

I dag är träning faktiskt glädje för Susanne Dalsätt från Visingsö. Det är vad hon föreläser om som hälsocoach och inspiratör runt om i landet. Men just de orden, att träning är glädje, tyckte hon länge var en löjlig och omöjlig lögn.

Läs också: Bli av med depressioner genom att träna mer

Riskerade diabetes

Fram till för drygt femton år sedan var alla former av idrott främmande och förknippade med misslyckande för Susanne. Halva sitt liv tillbringade hon på det omtalade sofflocket. Hon hatade att röra på sig och åt nästan bara snabbmat, limpmackor och drack oboy.

– Jag satt ständigt på avbytarbänken och var kass på all idrott. Jag var helt beroende av socker, jag åt en godispåse om dagen. Jag var konstigt nog inte en enormt överviktig människa, men jag hade en usel hälsa på insidan.

Läs också: Diabetes botas med ny diet: ”Den räddade mitt liv!”

När de avgörande orden kom från en läkare hade hon redan misstänkt det. Hon hade ont i sina leder, ofta ont i magen och huvudet, alltid utan ork och ville mest vara för sig själv. Susanne, då 23 år gammal, var en tickande hälsobomb. På en hälsoundersökning fick hon reda på att hennes onyttiga livsstil hade gett henne högt blodtryck och höga blodfetter och hon riskerade att få typ 2-diabetes.

– Det hade gnagt i mig länge och när jag lämnade den läkarmottagningen tänkte jag: ”this is it”. Jag måste förändra mig. Men då började jag med att begå ett stort, stort misstag, säger Susanne.

”Jag kunde inte ens banta!”

Det Susanne då förknippade med att vara hälsosam, var att vara smal. Därför gav hon sig ut i bantningdjungel efter mirakeldieter. Den ena avlöste den andra; dieter med banan, kålsoppa, pulverdrycker och lågt kaloriintag. Men ingenting funkade under flera år.

– Jag kände mig så otroligt misslyckad, jag kunde inte ens banta! Jag blev deprimerad och tänkte att jag skiter i det här nu.

Läs också: Nya antidiet-dieten: Rasa i vikt utan att banta!

Då gav Susannes farmor henne ett revolutionerande råd; att bara köpa mat utan innehållsförteckning. Susanne greppade den sista livlinan och i matkassarna dagen efter fanns bara rotfrukter, bär, grönsaker, rena mejeriprodukter, kött, fisk fågel och så vidare.

– Nu har jag jobbat som kostcoach en massa år och det är fortfarande det jag lever efter. Ren och hel mat, lagad från grunden. Jag köper inte mat om jag inte fattar vad som står på innehållsförteckningen, då är det troligen inte bra för mig, säger Susanne.

Ville bli löpartjej

Nästa steg var träning. Länge kämpade Susanne med gymkort och olika gruppträningspass, men hon tyckte det var så tråkigt att hon knappt kunde titta på träningsväskan.

– Det krävdes så mycket kraft och ansträngning att bara ta mig dit. Varje dag ville jag skjuta upp träningen till nästa eller så tänkte jag att jag kanske hade lite ont i halsen.

Läs också: Tio tips när du ska börja träna

Den här gången var det inte farmor, utan en god vän som uttalade de avgörande orden. Susanne fick höra att hon aldrig skulle få en träningsrutin om hon inte tog reda på vad hon tyckte om för träning. Det var uppenbarligen inte gruppträning på gym.

Sagt och gjort – Susanne började tänka att hon alltid hade velat bli en löpartjej: En sån som bara kliver i löparskorna med vippande hästsvans och som får allt att se så lätt ut. Problemet var att hon hittills i sitt liv aldrig hade sprungit en enda kilometer.

Läs också: Springprogram: 10 km på 10 veckor!

– Då bara bestämde jag mig – inte för att jag var tvungen, utan för att jag verkligen ville. Jag anmälde mig till Stockholm Marathon och hittade ett träningsprogram på 27 veckor som säger att om jag följer det till punkt och pricka så kommer jag runt banan.

Tre minuters promenad och så en minut löpning – i ”slow motion”. En minuts promenad och så två minuter löpning. Sakta började Susanne komma igång.

”Knöt näven och sprang”

Hemligheten ligger i att se träningspasset som vilket viktigt möte som helst, att det ska bokas in precis som tandläkaren, menar Susanne. När klockan ringde på morgonen knöt hon näven, struntade i att det snöade och tänkte på att hon ville, verkligen ville, springa Stockholm Marathon.

Läs också: Kom igång med löpningen – här är ditt startprogram!

– Känslan när jag går i mål är en av de starkaste någonsin. Det gav mig en sån enorm lycka. Jag hade ju alltid varit sämst och kass innan, men det här jobbet gjorde jag helt själv – och för mig själv, säger Susanne segervisst.

Susanne fortsatte springa och satte upp större mål och mindre mål. Hon hade blivit den där löpartjej med vippande hästsvans som får allt att se så lätt ut.

Nosade på triathlon

Ironman kom hon inte i kontakt med förrän hon fick sin livs största träningssvacka efter sin stillasittande ungdomstid. Hon hade fött tvillingflickorna Moa och Melina och motivationen hade flytt till en då onåbar plats.

Läs också: Löpning 100 dagar i rad – det här är en ”runstreak”

Då följde hon med en kompis till Kalmar och fick se triathleterna som kämpade sig runt banan; i vattnet, på cykeln och de 4,2 milen med löpardojorna på.

– Det högg till i magen. Det här ville jag också göra! Men kunde jag, jag var ju bara en trött småbarnsmamma med tantcykel?! Simma kunde jag heller inte.

Men Susanne gjorde precis som förra gången. Hon satte upp sitt mål, smed en plan på hur hon skulle ta sig dit och lovade sig själv att se till att hon hade roligt vägen. Träning är ju glädje.

– Jag hade en jävla vilja rent ut sagt och så hade jag blivit expert på planering. All träning måste ju funka med familjen och då och då får jag zooma ut och hitta luckorna mellan alla aktiviteter. Och det gick, jag klarade det, säger Susanne.

Är Ironman-mamman

Under hösten och vintern tränar Susanne runt åtta timmar i veckan. Under våren och sommaren blir det betydligt mer. Att hennes man Anders har stöttat henne hela tiden och tränar själv har varit en förutsättning, annars hade hon haft kroniskt dåligt samvete. Hon försöker var realist i sitt planerande av träningspass. Ibland blir det trångt i kalender med föräldramöte, eget företag, familjen och träningen.

Läs också: Enklaste knepet: Så behåller du din träningsmotivation

– Jag kan ju se det som att jag aldrig lyckas uppnå all träning, för det finns ingen gräns för hur mycket man kan träna till en Ironman. Men istället tänker jag bara att, ja, så blev det denna veckan och det är bra nog. Att känna sig misslyckad sänker bara motivationen.

Laddar för femte loppet

Nu är Susanne tillbaka i Kalmar för en ny Ironman. Hon är i sin livs form och vet precis vad som väntar, var hon ska hålla ut i kanten under simningen, hur stolpiga benen kan kännas efter 18 mil på cykel och hur huvudet behöver vara med henne för att inte fastna i negativa tankespiraler. För trots att hon ler på de flesta av tävlingsbilderna, så är det såklart att det inte bara en skrattfest.

– Det är ingen behaglig resa. När det börjar göra ont, vilket det gör för precis alla, så skiljs agnarna från vetet – de som orkar och de som inte gör det. Då får man inte tappa huvudet. Jag har gjort båda, velat ge upp och high five:at under loppen, säger Susanne.

Läs också: Nytt: Här är träningen som boostar motivationen

Efter den här tävlingen vet hon inte om hon kommer göra fler – det vet hon aldrig. Kanske gör hon andra saker; som att simma från Visingsö till Gränna, cykla till Göteborg och sen springa Midnattsloppet. Det har hon redan gjort en gång.

Allt beror på om hon får den där goa känslan i magen, att hon verkligen, verkligen vill.

– Jag är 42 år kommer hålla på så länge det känns så här kul. Så länge allt i mig skriker: ”JAG MÅSTE VARA DÄR”, så fortsätter jag. När jag känner: ”njaaaa”, då struntar jag i det. Jag är ju helt glädjestyrd, säger Susanne Dalsätt och skrattar.

Susannes bäst tips för att lyckas

• Ha ett tydligt mål – ett mål som känns i magen. Släpp sen inte tanken på att du vill nå målet.
• Ha en tydlig plan för hur du ska nå målet. Boka in träningspass precis som andra möten.
• Jämför dig inte med andra och andras träning.
• Stressa inte över all träning du borde ha gjort. Gör det bästa av den du gör och ha en hög lägstanivå.
• Det viktiga är att du vill genomföra en tävling, inte att du vill ha genomfört den.
• Ha riktigt roligt på vägen.

Text: Cecilia Ahle  Bild: Privat

Artikeln publicerades först på Allas.se.

Ny studie: Så påverkar löpning ditt skelett

Läs också: Ny studie: Så påverkar löpning ditt skelett