Gatuhunden Arthurs kämpade sig från Sydamerika till Sverige
Mikael Lindnord vet inte vilken ras Arthur är, hur gammal han är eller vad han heter från början. Det spelar mindre roll. Sedan 2014 är han i alla fall en medlem av familjen Lindnord och har blivit föremål för både böcker och en dokumentär på sportkanalen ESPN som är Emmy-nominerad.
Mikael Lindnord har haft med hunden till mängder av TV-soffor där han bland annat fått svara på frågan ”Hur känns det att vara husse till en hund som är mer känd än dig?”.
– Och då brukar jag svara att det känns fantastiskt, säger Mikael Lindnord som är på miniturné i Skåne för att än en gång berätta sagan om Arthur.
Husse är helt anonym i keps och solglasögon men en kvinna i parken känner uppenbarligen igen Arthur och går fram för att hälsa.
– Jag följde honom hela vägen från det att man hörde om honom första gången. Det är en fantastisk historia. Det är inte alla människor som kan fixa det du har gjort, säger kvinnan och kliar Arthur bakom örat.
Ett öra som är klippt. Mikael Lindnord förklarar att det är så vissa gatuhundar tas om hand i Ecuador. Man åker in i byn, klipper pungen och märker örat. Inga konstigheter.
Okänd ras som gillar kyla
Annars är det inte mycket som skvallrar om att Arthur är samma raggiga och slagna hund som multisportlaget från Sverige stötte på under en rast i VM-tävlingarna i Ecuador 2014. De blodiga såren på ryggen har läkt och tänderna, som gjorde att veterinären uppskattade hans ålder till åtta år, har blivit fixade. Numera lever hunden Svenssonliv i Övik. Han älskar kycklingfiléer direkt från grillen och ställer tålmodigt upp som stöd när minstingen Thor försöker lära sig gå.
– Jag har ju fortfarande ingen aning om vilken ras han är men jag träffade en kvinna från Ecuador när vi var i London för att prata om boken (Arthur-Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem, Forum, 2016) . Hon menade att hon kände igen den här sorten och att det är en ras som inte gillar värme. Och han är lite sån. Så fort det är kallt och snö ute så tycker han det är toppen.
Hängde på genom regnskogen
Även om husse är mindre känd än Arthur så har deras liv tvinnats ihop. Då, när de träffades första gången uppe i Anderna, var Mikael aktiv multisportare i det svenska VM-laget. Tävlingarna, som innebar 710 kilometers blandad cykling, paddling, klättring och vandring genom 13 olika klimatzoner, var tuffa.
Under en rast fick han syn på den luggslitna hunden och bjöd på några köttbullar. Mikael Lindnord är, enligt egen utsago, ingen hundmänniska men här skedde något speciellt. När de svenska laget kämpade vidare i tävlingen hängde hunden med i regn och rusk, bland lera och lianer.
Men det var mer som att hunden valde honom än tvärtom.
– Alla val är hans aktiva val, säger Mikael Lindnord.
Hoppade i och simmade efter
Det tydligaste valet kom nere vid ett mangroveträsk där de tävlande skulle ta sig vidare med kajak. Tävlingsledningen menade att svenskarna fick lämna kvar hunden på stranden för att kunna ta sig vidare. Men när kajaken precis lagt ut i vattnet hoppade Arthur efter, simmade ut och blev uppdragen i Mikael Lindnords knä.
Hunden bar tydliga spår av misshandel och vanskötsel men satsade allt på att hänga med killen med köttbullarna. Då kunde Mikael Lindnord inte vara sämre.
– Det blev under såna extrema former han följde med. Jag kunde inte bara lämna honom, vi hade ju blivit polare.
På vägen mot mål hittade Mikael på ett namn till lagets nye vän. Han testade lite olika varianter men fastnade för Kung Arthur eftersom hunden, trots sitt raggiga yttre, hade någon sorts värdig pondus som Michael kände igen. Inte från historieböckerna men väl från filmen ”King Arthur”
– Han var så där ståtlig även om han hade sår på ryggen. När vi kom till byar där han inte varit förut, kom andra hundar fram och skulle attackera, så stod han bara där helt still, säger Mikael Lindnord.
– Han är intelligent, streetsmart, det är det som är det stora med Arthur.
Vill belysa hundarnas situation
När det svenska laget gick i mål hade de ingen aning om att historien om hunden redan börjat spridas i världen. Innan tävlingen hade laget, som var rankade sexa i världen, siktat på en plats överst på pallen.
Nu var det sekundärt.
– Det var först senare under arbetet med ESPN:s dokumentär som jag fick reda på vad vi slutade som. Vi kom 12:a, säger Mikael Lindnord.
Om VM-tävlingen var tuff så var pappersexcersisen för att med sig Arthur till Sverige ännu en prövning för alla inblandade. Mikael hade ringt hem till sin fru Helena och förklarat att han inte kunde tänka sig att lämna sin nye kompis bakom sig.
– Hon stöttade till hundra procent.
Men historien om Arthur fick i alla fall ett lyckligt slut och Lindnords i Örnsköldsvik blev en familjemedlem rikare. Historien om Arthur har också bidragit till att frågan om hur djur, eller åtminstone herrelösa hundar behandlas, har kommit upp på dagordningen i Ecuador. Och på ett sätt bidrar Arthur genom stiftelsen som skapats i hans namn. Det är pengar som bland annat går till dog shelters i byarna där hundarna kan få vatten och där veterinärer kollar upp dom då och då.
– Men det är tufft klimat i Ecuador. I ena stunden ser man att det är ett problem och ger dom mat och i andra säger dom ”ah, vi skjuter dom”. Det finns båda läger och det tycker jag är fruktansvärt.
– Här har man ett tillfälle att belysa det. Jag ser det som ett ansvar att föra det vidare, att berätta historien, säger Mikael Lindnord.
La av med sporten
När Arthur undersöktes av veterinär i Sverige konstaterades grav misskötsel. Bland annat fanns det spår av insekter i såren på ryggen. Och de hade funnits där i månader. Trots de grava skadorna har flera personer trätt fram efteråt och hävdat att de är Arthurs rättmätiga ägare.
En man ställde till och med upp och sa det inför TV-kameror.
– Jag fattar inte hur man kan vara så dum. Grejen handlade ju om att Arthur blev så illa behandlad att han ville fly därifrån. Hur tänker man då? säger Mikael Lindnord.
Stiftelsen anordnar loppet Arthur Charity Run i Sverige och Ecuador i vår. Jag glömmer att fråga om Mikael Lindnord ska springa men får reda på att han i alla fall lagt ner den aktiva tävlingskarriären. Det blev 20 år med multisport.
Spelade Arthur någon roll i att du la av?
– Absolut, men sporten är extremt farlig också. Det var en enorm process att sluta. Man spenderade ju varenda vaken timme med att tänka på träning och sedan fick man tänka om från den ena dagen till den andra. Jag snittade strax under 800 timmars träning per år. Jag saknar det jättemycket men känner mig samtidigt väldigt klar med det.
Vad är det i berättelsen om Arthur som griper tag?
– Hela historien handlar om hopp brukar jag säga. Så fort vi drar upp datorn och bläddrar i tidningen så är det ganska mycket elände. Sedan kommer en sån här positiv händelse som är mer en saga än någonting annat. Jag tror folk är svältfödda på det.
