Hillevi mobbades som barn: Jag skämdes över mig själv – även som vuxen

När Hillevi Nylander tittar på foton från när hon var 6 år ser hon en tjej med nyfikenhet i blicken.

– På bilder som är tagna senare är den där nyfikenheten borta, tycker jag.

Hon växte upp i en by i Norrland, lekte mycket med sina kusiner, och längtade efter att fylla sju – så att hon fick börja i skolan. Men strax före skolstarten flyttade familjen till en annan ort, 20 mil bort.

– Pappa och mina bröder hade fått jobb där. Plötsligt kände jag ingen.

Mobbningen började ganska direkt, efter första skoldagen.

– Barnen i min klass sa att jag hade konstiga kläder, att jag pratade konstigt och luktade illa. Efter ett tag fick jag öknamnet Stinkbomben. Alla undvek mig. I lunchmatsalen bytte de bord om jag satte mig nära. Och de flyttade sina väskor och kläder om jag hängde upp min jacka på kroken bredvid deras.

På rasterna blev hon jagad, och ibland slagen.

Mobbningen pågick under hela låg- och mellanstadiet, utan att någon vuxen på skolan reagerade.

Läs också: Jörgens ryggont var en stor tumör i ljumsken

Berättade du för någon?

– Nej, jag visste inte att man kunde göra det. Och mamma hade det så tufft redan, jag ville inte göra henne ledsen. Pappa var periodare, och hon hade sju barn att ta hand om. Och så skämdes jag över att bli så dåligt behandlad. Det är konstigt hur skam fungerar.

Kommer du ihåg några känslor från skoltiden?

– Jag var på helspänn jämt. Kände mig ensam och utsatt.

Fanns det någon plats där du kunde känna trygghet?

– Ja, lokstallet i byn där jag bodde som liten. Vi hälsade på mina kusiner regelbundet, som fortfarande bodde kvar där. Då gick jag alltid till järnvägen. Där kunde jag vara mig själv. Satt och funderade och drömde. När jag inte kunde gå dit tänkte jag på hur jag brukade sitta där. Då kände jag mig lite lugnare. Och så skrev jag dagbok. Det var skönt att sätta ord på allt.

Högstadiet låg i en annan större skola, en bit bort. När Hillevi började sjuan upphörde mobbningen, lika hastigt som den börjat.

– Plötsligt blev jag tillfrågad och fick vara med. Kan det vara så här att gå i skolan? minns jag att jag tänkte. Det var en ny upplevelse. Samtidigt hade jag svårt att lita på att jag var omtyckt.

Hillevi ville bara gå vidare och lägga åren av mobbning bakom sig. Först när hon var 40, och blev sjukskriven för utmattningssyndrom, insåg hon hur utsattheten och förnedringen hon upplevt som barn fortfarande påverkade henne. Det blev början till vändpunkten för många år av självförnekelse.

– Jag började förstå hur självkänslan och självförtroendet tagit skada. Jag hade till exempel varit så rädd för att bli mobbad igen att jag valde bort att plugga vidare på gymnasiet. Och jag litade inte på att andra kunde tycka om mig som jag var. Därför pressade jag mig själv alldeles för hårt – både på jobbet och i relationer.

Hon började också fundera över varför hon inte hade berättat om mobbningen för sin man.

Läs också: Christine Meltzer om cancern: ”livet är ett helvete”

– Det var då jag insåg att skammen fortfarande fanns kvar.

När hon förstod vilka djupa spår trakasserierna satt kom en massa ilska.

– Nu var jag ju vuxen. Jag förstod att det inte var jag som skulle skämmas. Jag hade inte gjort något fel! Så jag tog mod till mig och började berätta för min man, pö om pö. Och han fanns där. Han tog mig på allvar, blev förbannad på dem som mobbat och på alla vuxna som inte brytt sig. Det är konstigt med skam, för när man berättar för någon som kan ta emot det så är det som om den försvinner.

Den första tiden under sjukskrivningen sov Hillevi mest. Successivt orkade hon gå korta promenader och började för första gången i sitt liv tänka på vad hon behövde.

– Det var enkla grejer, som att känna efter att jag var sugen på en kopp te och en skorpa och göra det åt mig själv. Tända ett ljus, även när jag var själv. Det var otroligt viktigt för självkänslan. Och eftersom jag ändå hade börjat jobba med mig själv var det lika bra att göra upp med mobbningen också, tänkte jag. Ville bara bli av med all gammal dynga, var så trött på den!

Hon behövde ett slags avslut kände hon. Och började skriva den självbiografiska boken ”Sprickor i själen”, som handlar om hennes skoltid.

– Som jag grät. Samtidigt förändrades känslorna, under skrivprocessen. Jag uppmärksammade att ”så kände jag då”. ”Så var det.” Det var som om jag gav mig själv tröst. Och det blev så tydligt att det inte är så längre. Jag har ett jättebra liv nu. Jag fick distans.

I samband med att Hillevi skrev boken drömde hon regelbundet mardrömmar om mobbarna.

– Ibland väckte jag mig själv av att jag skrek i sömnen. Det var som om jag behövde gå igenom allt igen, i mitt omedvetna.

Hillevi har alltid varit konstnärlig. Nu började hon göra tygtavlor, som ett sätt att bearbeta drömmarna och alla känslor som kom.

Hon skrev också brev till många av dem som mobbat henne.

Läs också: Lenas pappa förgrep sig på henne: ”Minns varje övergrepp”

– Vissa hörde av sig och bad om ursäkt. Andra hörde jag inget alls ifrån. Det viktiga för mig var inte hur de reagerade utan att jag fick tala om för dem att de gjort fel. Jag stod upp för mig själv.

Åren gick. Hillevi kände att hon kommit en bit på väg men att det fanns kvar sorg och spänningar i kroppen, som inte gick att komma åt via samtal. Bland annat tog det sig uttryck i värk.

Hon fick tips om en kroppsterapeut som skulle vara duktig. Den avslappnande musiken, terapeutens lugna sätt och den taktila beröringen hjälpte successivt Hillevis muskler att slappna av.

– När hon strök över fötterna var det som om kroppen öppnade upp för all sorg som jag härbärgerat, alla tårar som jag behövde gråta. Dagarna efter pirrade det i huden, ända ner på cellnivå – kändes det som.

Med jämna mellanrum gick Hillevi på massagen. Efter hand mildrades värken och hon kunde känna ett nytt lugn inom sig.

– Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att jag började finnas för mig själv. Tänk vad spänningar i kroppen påverkar hur man mår och känner sig. Och jag hade ju gått runt så i nästan hela mitt liv.

Vem är du i dag?

– Jag är grundad på ett helt annat sätt, för jag blandar inte längre ihop min självbild med det som mobbarna sa åt mig under så många år. Jag trivs med mig själv, och i mig själv. Jag älskar att ta selfies och lägga upp på Instagram. Blir glad när jag ser mig i spegeln: ”Vem är den där snyggingen?” kan jag tänka, säger Hillevi och skrattar.

Läs också: Linda är dyslektiker: Trodde aldrig mina texter skulle få folk att gråta

Hur känner du i dag för dem som mobbade dig?

– Inget särskilt. Däremot känner jag så för den där lilla tjejen som såg fram emot att börja skolan, men fick sin självkänsla krossad av omogna, ovetande barn. Och som inte fick hjälp av någon vuxen. Samtidigt är det dåtid. I dag är jag själv vuxen, och det känns meningsfullt att mina upplevelser, som jag skrivit om i boken, kanske kan hjälpa andra. Jag har också verkligen funnits där för mina barn, på ett väldigt medvetet sätt.

I dag är Hillevi arbetslös, något som hon förut skulle ha känt skam inför.

– Men inte nu. Jag jobbar inte just nu, det stämmer. Men jag är samma person, oavsett. Och jag gör en massa bra saker. Jag brukar säga att jag är på väg till mitt drömjobb, för det stämmer bättre in på hur jag ser det – än ordet ”arbetslös”.

Foto: Leif Wikberg

Anna: ”Jag sålde min kropp och förlorade lite av min själ”

Läs också: Anna: ”Jag sålde min kropp och förlorade lite av min själ”