Hypokondrikern Isabelles största skräck besannades – fick cancer
En hypokondrikers största rädsla är att få en dödlig sjukdom – det hände Isabelle Monfrini, som har levt med hypokondri hela livet. Isabelle har nyligen blivit diagnostiserad med sarkom och tillbringar nu majoriteten av sin vakna tid på sjukhus.
– Som hypokondriker är det ett samtal man har väntat på i hela sitt liv, säger hon.
Isabelle Monfrini har levt med sin hypokondri så länge hon kan minnas. Efter 2009 blev den dock värre än någonsin.
– Jag hittade en knöl i mitt bröst. Därefter följde en lång väntan under tiden för ultraljud, mammografi och biopsi. Det här gjorde att min hypokondri sköt i höjden, berättar Isabelle Monfrini.
Tumören visade sig vara godartad men hos Isabelle hade en rädsla större än någonsin triggats igång. Under den här tiden bodde hon i Los Angeles med sin man och små barn.
– Att jag hade små barn gjorde rädslan värre, jag trivs inte med att vara behövd. Då tänker jag på vad som händer om jag blir sjuk och på barnen som behöver mig, säger hon.
Hur känns det att leva med hypokondri?
– Hypokondrin för mig är som en ständig oro som finns där. Den gör att hjärnan okontrollerat lever sitt eget liv. Jag kan till exempel känna att jag har ont i tummen och tro att det är cancer. Hypokondrin gör att man tappar fotfästet.
Isabelles största skräck som hypokondriker har alltid varit att få cancer. I mars 2021 besannades skräcken. Hon fick beskedet att hon har sarkom, en typ av cancer som sätter sig i skelett, brosk och bindväv.
I september 2020 blev Isabelle diagnostiserad med Bakerscysta, en ofarlig svullnad vid knävecket, efter att ha upptäckt en knöl vid sitt knä. Eftersom att hon kände sig tveksam på diagnosen fick hon även en second opinion som bekräftade att det var Bakerscysta.
– Jag firade genom att öppna champagnen. Sedan gick det en till två veckor och jag började tvivla igen...
Isabelle valde att bli undersökt av en tredje läkare och fick då beskedet att hon troligtvis inte alls hade Bakerscysta. Därefter gick allt snabbt. Hon skickades på magnetröntgen och hela processen “rullade på som ett X 2000-tåg”, som hon själv beskriver det. I början av mars fick hon veta att det var en elakartad tumör.
– Plötsligt kommer det samtalet som man som hypokondriker både väntat och inte väntat på, säger hon.
Isabelle berättar hur oerhört dränerande väntan på ett besked och själva beskedet är. Hon berättar om hur nedbruten man är, om all gråt och alla panikångestattacker. Hon berättar också om det oväntade som hände med hennes hypokondri precis när hon fick cancerbeskedet.
– Precis när jag fick beskedet var det som att min hypokondri försvann, för nu är jag ju sjuk på riktigt. Det var egentligen först då som jag förstod hur mycket den har skadat mig och hur mycket energi den ständigt tar, säger Isabelle.
Det tog dock inte lång tid innan hypokondrin var tillbaka. Ett tag efter beskedet att Isabelle har en elakartad tumör fick hon lyckobeskedet att tumören inte hade spridit sig.
– Det samtalet var fantastiskt. Sedan gick det några dagar och jag började ifrågasätta svaret… då förstod jag att hypokondrin var tillbaka, berättar Isabelle.
För Isabelle är det just nu ett heltidsjobb att få behandling för sin cancer. Först är det cellgifter och strålning och i juni ska hon opereras. Isabelle upplever att livet fortsätter för andra människor men att för henne, som är på sjukhuset hela tiden, har tiden stannat.
– Jag vet inte vem jag är längre. Jag är en jättekapabel person i vanliga fall och nu är jag en sjuk person, säger hon.
Isabelle pratar om sin sjukdom öppet på både sin Instagram och i sin podcast This is 40 som hon har tillsammans med sin vän Karin Bastin. Isabelle som tappar minnet av behandlingen är glad över att hon längre fram kommer kunna lyssna tillbaka på sin sjukdomstid.
– Det känns som att podden är lite av en räddning som jag kommer att kunna lyssna på när jag är frisk sedan, säger hon.
