"Jag fick en kris efter smal-operationen"

Namn: Kicki Randmael

Ålder: 45 år
Bor: I Spånga
Familj: Mannen Tormod (vi firade nyligen silverbröllop) och barnen Charlotte, 23, och Axel, 19 år, samt shih tzun Trassel.
Gör: Är sjukpensionär och arbetstränar

Kicki Randmael pendlade mellan att gå ner i vikt och att tröstäta, och successivt blev hon allt tyngre.

– Det var en skam. Jag kände att jag tog för stor plats, att jag var klumpig och fel. Så jag försökte kompensera med att göra så lite väsen av mig som möjligt. Var alltid den som lyssnade och brydde mig om andra, och stod i stugan och lagade mat på fjällsemestern.

Det var inte många som visste hur Kicki tänkte om sig själv.

– Jag orkade inte ens tänka på hur jag mådde, det blev för jobbigt. I stället fick jag ett enormt sug efter mat och sötsaker.

Kicki drömde om att gå ner i vikt, att bli smal. Hon målade upp fantasibilder där hon var klädd i snygga välsittande dräkter, alltid i farten, viktig och trygg i sig själv. Det var också en dröm som kändes helt onåbar.

– Men om jag hittade ett kall i livet, då skulle jag få något annat än min vikt att fokusera på, resonerade jag, och kanske må lite bättre inombords. Jag har gudstro, är social och empatisk, kanske skulle jag passa som diakon?

Kicki gjorde slag i saken och gick kyrkans grundkurs. Det var många givande samtal om allas lika värde inför Gud. För att bli antagen till diakonutbildningen skulle man medverka i djupintervjuer under tre dagar, där det ingick ett samtal med biskopen.

– Jag var övertygad om att det skulle gå bra, att det bara var något slags formalitet.

”Jag fick veta att jag var för tjock för att bli diakon…”

Men det första biskopen sa var: ”Jag kommer inte att godkänna dig till utbildningen.”

– Jag blev alldeles chockad, men fick ändå fram ett varför. Du är för tjock, svarade hon. Och fortsatte att prata om att kyrkan inte kunde ta rehabiliteringsansvar för mig. Det var som att få ett slag i ansiktet, så ont gjorde det. Jag visste inte vad jag skulle säga, fick inte fram ett ord…

Skammen som Kicki känt så länge känt vällde fram, hon var förkrossad.

– Det var som ett bevis på att jag inte dög, inte ens i kyrkan! Jag ville bara skita i Gud och alltihop, det här hade ju varit mitt hopp till en förändring, det jag hade hängt upp min lycka på…

Men så här i efterhand kan Kicki ändå se att det förde något gott med sig: Hon kom till en punkt där hon tvingades inse allvaret med fetman: Att hon riskerade olika följdsjukdomar och en död i förtid.

– Jag ville få finnas kvar för min familj, jag ville bli mormor och farmor…

Kicki fick också kraft att lyfta blicken och se allt hon faktiskt hade: En fin man som älskade och stöttade henne, två härliga barn, ett bra liv.

– Och det var då jag bestämde mig, jag skulle inte nöja mig med att väga 140 kilo resten av livet!

I samma veva tittade hon på ett tv-inslag om gastric bypass-operationer, och med ens var det glasklart: Hon skulle operera sig.

– Jag hade provat allt, inget hade funkat, men det här var något nytt, ett sista halmstrå. Medvetet läste jag inte på något om operationen, för jag ville inte riskera att få kalla fötter.

Kicki ställde sig i landstingets kö, och 2006 var det dags.

Hur tänkte du att det skulle bli efter operationen?

– Drömbilden av mig själv, som jag hade haft i så många år, där jag var ”smal och snygg”, chic, lyckad och lycklig kändes plötsligt inom räckhåll.

Men uppvaknandet efter operationen blev en chock. Kicki låg ensam i en sal och det enda hon kunde få i sig var små portioner soppa. Verkligheten kom i kapp med en smäll.

– Jag trodde ju på något sätt att jag skulle vakna upp som en ny person. Men där låg samma gamla jag och hade ångest, och jag kände mig inte ett dugg lycklig. Är det så här det ska vara nu? Tänkte jag. Min drömbild hade varit så stark, hade inte alls förberett mig på det här…

”Det var smärtsamt att möta min egen spegelbild”

Kicki gick i terapi för att få hjälp att bygga upp sin självkänsla, och efter hand började hon inse att hon aldrig haft någon egentlig kroppsuppfattning. I hela sitt vuxna liv hade hon försökt låtsas att hon var i det närmaste kroppslös.

– Det blev en identitetskris, jag hade alltid bara fokuserat på håret och ansiktet, var alltid sminkad och nyfriserad. Men under halsen var det som att det inte fanns någonting. Jag tittade aldrig på min kropp i spegeln, smorde aldrig in mig med lotion.

Nu när Kicki mötte sin spegelbild fick hon ett tufft uppvaknande.

– Det var så smärtsamt, var det så här jag såg ut? Var det så här stor jag faktiskt var? Det hade jag inte riktigt insett förut.

Kicki började rasa i vikt. ”Vad smal och snygg du börjar bli”, sa folk i bekantskapskretsen.

– Det var förstås menat som något positivt. Men jag blev mest ledsen, för vad hade jag varit innan då? Tjock och ful? Det blev så tydligt att jag började duga nu, när jag var smalare. Att det var villkorat. Och jag hade ju tänkt likadant om mig under väldigt lång tid…

”Uppmärksamheten jag får nu är både härlig och hemsk”

Nu är det sex år sedan operationen, och hittills har Kicki tappat 55 kilo. I dag gör hon allt det hon tidigare inte vågade.

– Jag har blivit mer säker på mig själv, jag tänker inte så mycket på hur jag ser ut längre och det är oerhört skönt. Förut var mitt långa hår ett måste, men nu har jag klippt mig och jag sminkar mig knappt alls. Jag är fortfarande bra på att lyssna och tänka på andra, men jag ser till att få utrymme själv också. Dessutom kan jag flyga nu, det var ju omöjligt förut eftersom jag inte fick plats i flygplansstolen. Har till och med börjat sportdyka.

Kicki har märkt att människor i hennes omgivning behandlar henne annorlunda nu. Och det är både stärkande och deprimerande.

– Jag är sjuksköterska, och förut var det ingen som verkade höra vad jag sa när vi gick ronden. Men nu får jag ett helt annat gensvar av läkarna. Om de känner större respekt nu för att jag är smalare, eller för att jag utstrålar större självsäkerhet vet jag inte. Det är förstås härligt att få uppmärksamhet, men samtidigt blir jag arg och sorgsen när jag tänker på att det kanske beror på att jag inte är så tjock längre…

Kicki jobbar fortfarande med sin självbild, även om den successivt blir allt bättre.

– Jag vet än i dag inte riktigt hur jag ser ut, om jag är stor eller smal eller vad jag är. Och det känns lite som att jag är i ett mellanskikt, i ett slags väntrum, nu också. I början gick jag ner så snabbt, de sista kilona är mycket segare. Och det är jobbigt att det tar sådan tid.  Bilden av att mitt liv ska bli perfekt finns nog kvar till viss del. Men nu är jag medveten om det. Och det gör att jag kan hålla viss distans.

En sak är ändå Kicki väldigt nöjd med: Risken för följdsjukdomar är borta.

– Och det var ju egentligen därför jag opererade mig från första början, säger hon och ler.

AV: ANNA CARSALL

FOTO: TORMOD HALVORSEN