Jag opererade min kropp för att göra min man nöjd
Stina har dukat i köket. Det är favoritplatsen i huset, ombonat och inrett i varma färger. Just nu har hon och hennes nye man fullt upp med volontärarbete i kyrkan och ska starta en förskola för barn till asylsökande.
–De bor ofta på ställen där det inte finns mycket för barn att sysselsätta sig med. På förskolan finns leksaker, kamrater och även tillgång till diakon. Många av barnen bär mycket inom sig och då kan det vara bra med någon som kan lyssna, säger Stina.
Men själv har hon inte alltid varit den levnadsglada person hon är i dag. Hennes före detta man Jan var en riktig diktator.
–Jag förlorade mig själv, säger hon om tiden med mannen som bröt ner henne mentalt under många års tid.
De träffades på vårdcentralen, där han arbetade som allmänläkare och hon som sjuksköterska. Hon föll med en gång för hans charm och lite kaxiga manlighet.
–Dessutom tyckte jag att han var väldigt stilig, säger Stina.
Flitig uppvaktning
Jan uppvaktade flitigt med presenter och blommor, bjöd på weekendresor och fina middagar. Han bjöd hem henne och lät henne snabbt känna sig hemmastadd med egen hylla i badrummet och egen garderob. Han lagade gärna mat och tog ofta med sig matlådor till jobbet som de delade på.
–Han var väldigt öppen med sin kärlek. Kramade mig inför kollegerna och tog min hand när vi gick i korridorerna.
Successivt visade Jan sig vara ganska dominant. Ville han ha lax till middag så blev det lax, även om Stina kände för något annat. Och det var alltid han som bestämde kvällens tv-tittande. Vid ett tillfälle var Stina bortbjuden till en väninna.
–Jag ville ha på mig min röda skjorta med pärlbroderier på kragen, som jag tyckte mycket om. Till min förvåning hängde den inte i garderoben, och trots att jag visste att den inte låg i tvätten letade jag där också.
Nästa dag berättade Stina om mysteriet för Jan. Då skrattade han och beklagade – han hade kastat skjortan så fort han fick tillfälle. ”Du såg ju anskrämlig ut i den”, tyckte han.
–Jag blev både arg och ledsen. Men på kvällen kom han hem med rosor och en ursäkt, och sa att skjortan inte gjort min vackra figur rättvisa.
Stina himlar med ögonen – tänk så naiv man kan vara!
–Så här i efterhand ser jag ju att det redan från början fanns varningstecken, men när man är nykär väljer man ju tyvärr ofta att blunda, säger hon.
En tid senare blev det giftermål. Vid något tillfälle fick Stina kalla fötter eftersom Jan ville bestämma allt, men hon följde aldrig sin magkänsla.
–Jag ville ha rökt ren till förrätt, han ville ha kall avokadosoppa. Så det blev soppa. Jag ville ha dubbelmarinerad fläskfilé till varmrätt, men det blev bæuf bourguignon. Då sparkade jag bakut.
Jan blidkade en arg Stina med att låta henne bestämma dessert och tårta. Stina valde marängsviss och tårtan skulle vara en härligt dekadent chokladskapelse med körsbär och ljuvlig kolafrosting.
Vigseln var vacker och stämningsfull. Stina visar bilder där hon och Jan poserar framför kyrkan. Bröllopsfesten var lyckad, men när det blev dags för tårta fick Stina en chock.
–Jan hade ringt konditoriet och ändrat min beställning! Det blev schwarzwaldtårta i stället.
Det var bara ett i raden av alla övertramp från Jans sida. Men snart fick Stina annat att tänka på. Strax efter smekmånaden drabbades hennes pappa av en aggressiv form av Alzheimers sjukdom.
–Det var fruktansvärt. Mamma hade dött i cancer tio år tidigare och, även om det var väldigt tufft, så ledde den krisen till att min och pappas relation fördjupades. Och nu skulle jag förlora honom också.
De psykologiska lekarna tärde
Men prövningarna slutade inte där. Under samma period dog också hennes barndomsvän i en bilolycka.
–Hon var systern jag aldrig fick. Jag tänker att om jag inte drabbats så hårt av all sorg hade jag kanske varit mer klarsynt och haft ork och förstånd att ta ut skilsmässa, säger Stina.
Hon kände hur hennes gnista falnade. Jans kritiska kommentarer och psykologiska hjärnlekar tärde på hennes självförtroende.
–Jag hade alltid varit nöjd med mitt utseende. Visst, jag var väl ingen Marilyn Monroe, men jag var långt ifrån någon Pomperipossa. Jag dög, helt enkelt.
Men detta skulle Jan snart ändra på. Det började med en överraskning till födelsedagen. Han gav henne ett presentkort till en plastikkirurg.
–Jag blev alldeles stum! Han tyckte att mina bröst blivit lite ”ledsna” och skulle må bra av lite professionell behandling. Och några kupstorlekar större vore inte heller fel.
Efter de smärtsamma personliga förlusterna hade Stina gått in i en depression. Hon isolerade sig från sina vänner och kvar fanns Jan att luta sig mot.
Hans födelsedagspresent till henne blev startskottet på en lång process av ingrepp och behandlingar.
–Jag kände mig så ensam och utsatt, och var livrädd att förlora honom också, säger Stina.
Hon gjorde allt för att vara sin make till lags. Hon städade, tvättade, dammsög och dammade hela huset varje dag. Hon lagade den mat Jan hade skrivit upp under ”Dagens meny” på en lapp på kylskåpet. Hon strök allt, till och med hans strumpor, och däremellan skulle hon hinna träna.
–Jag var besatt av min vikt och han kommenterade alltid mina valkar. Jag har alltid varit kurvig och det var något som Jan tyckte om hos mig när vi började träffas. Men sedan lät det annorlunda.
Stina joggade och trampade sig svettig på motionscykeln hon fått i julklapp. Hon späkte sig och åt inte mer än ett par morötter vissa dagar, för att nästa dag närapå hetsäta. Hon förlorade kontrollen.
En dag klagade Jan på hennes läppar och hon bokade tid för läppförstoring. Vid det laget gick hon regelbundet och injicerade botox för att få slät hy, och hon hade lyft både lår och stuss.
–Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag kände inte igen mig själv och då menar jag inte enbart spegelbilden. Jag hade förlorat min själ.
Började i kör
Tillvaron började förändras när Stina en dag bestämde sig för att börja sjunga i kör igen. Hon hade sjungit som ung och hade ofta tänkt börja igen. Snart hittade hon en passande kyrkokör. Jan blev i vanlig ordning irriterad så fort hon tog egna initiativ, men för en gångs skull stod hon på sig. Och han gav med sig.
Stina trivdes direkt i kören. Alla var snälla och trevliga, och gemenskapen i gruppen var stark.
–Vissa kvällar drog pausfikat ut på tiden så pass att det inte blev någon mer övning. Samtalen kändes viktiga och jag var inte den enda som bar på sorger och bekymmer. Det kändes trösterikt.
En dag kom Jan hem från jobbet. Men i stället för att gå sin vanliga kontrollrunda i hemmet – som vanligtvis avslutades med en bedömning av Stinas utseende – gick han ner i källaren.
–Jag stod i köket och stekte köttbullar. Jag var lite orolig eftersom jag inte hade köpt den färs Jan föredrog, minns Stina.
Men han visade inget intresse för vare sig maten eller Stina. När han kom upp ur källaren med sina resväskor i händerna blev Stina nervös.
–Jag frågade vad han höll på med, men han svarade inte. Han bara hånlog mot mig och gick upp på övervåningen.
Stina, som inte riktigt visste vad hon skulle göra, fortsatte med maten. Hon dukade, tände ljus och kallade på Jan, men fick inget svar. Plötsligt hörde hon ytterdörren stängas och när hon tittade ut genom fönstret såg hon Jan slänga in väskorna i bilen och köra iväg.
–Så här i efterhand kan man ju tycka att jag borde ha konfronterat honom där och då. Men jag var rädd för honom och hans sårande ord. Så jag bara stod där och stirrade på den tomma garageuppfarten.
Nästa dag ringde Jan och berättade att han träffat en annan kvinna och att Stina snart skulle höra av hans advokat. Ryktesvägen fick hon senare veta att Jan träffat sin nya flickvän via en dejtingsajt på internet.
–Jag sörjde faktiskt inte över att ha förlorat Jan. Däremot var jag orolig för vad som nu skulle hända – skulle han kasta ut mig ur huset? Hur skulle det bli på jobbet och hur skulle jag ta hand om räkningarna? Ta bussen i stället för att åka bil… Han hade ju helt styrt mitt liv, jag fick nästan panik.
Men Stina lyckades samla sig och försökte vara rationell. En kväll efter körsången hade hon sällskap med Bosse, en av tenorerna, hem, som bodde åt samma håll.
–När jag inte hade bil kändes det tryggt med lite sällskap i höstmörkret, säger Stina.
Bosse berättade att han också gått igenom en tuff skilsmässa och han jobbade själv som advokat.
–Vi bestämde att han skulle komma hem till mig dagen därpå och hjälpa mig med alla papper som skulle läsas och begripas.
Fjärilar i magen
Nästa dag bakade hon sin godaste äppelpaj och minns att hon hade fjärilar i magen. När Bosse kom hade han med sig en begagnad cykel som han tänkte att Stina kunde ha nytta av. Sedan hjälptes de åt att gå igenom alla dokument.
När allt var klart och det var dags att skiljas åt blev de stående i dörren.
–Det slutade med att Bosse kom in igen. Jag bjöd på middag och sedan pratade vi hela natten, ler Stina.
I dag är de gifta. De bor i ett radhus med katten Skrutt och den strävhåriga taxen Hubert. Stina har fått sitt självförtroende tillbaka.
–Och Bosse är en fantastisk man som älskar mig precis som jag är, säger Stina.
Hon vet att Jan flyttade utomlands för ett par år sedan. Hon tänker ibland på hur hon kunde slösa bort tolv år av sitt liv på honom. Senaste påminnelsen om Jan var när hon nyligen bokade tid hos en plastikkirurg.
–Jag har bestämt att det är dags för bröstimplantaten att flyga och fara. Jag duger precis som jag är.
Av: Sara Martéus Foto: TT
…