Jag var nästan sjukligt smal – men vågen visade fetma

När Carolina var 13 år tyckte skolsköterskan att hon borde fundera på vad hon åt, för hon låg nära gränsen för övervikt.

– Jag tyckte det verkade konstigt. Jag tränade fotboll, hade magrutor och var en vältränad 13-åring. Jag åt det som lagades hemma och som serverades i skolan. Det är mitt första starka minne av att vikt är någonting som spelar roll, säger Carolina.

Efter det började tankarna på vikten följa henne. I tonåren började hon att jämföra sig med andra. Som 15-åring drabbades hon av bulimi och led av det i något år, men lyckades ta sig ur det på egen hand. Tre år senare fick hon panikångest och depression. Och när hon behandlades med antidepressiva läkemedel gick hon upp i vikt.

– Jag brydde mig nog inte så mycket om det då. Fokus var på att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. I nästan två år fick jag testa olika mediciner. Sedan gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök, som var nära att lyckas.

Jag hade väldigt låg självkänsla

Hon blev inlagd på psykiatrisk avdelning och behandlades med ECT, elbehandling, som hjälpte henne ur depressionen.

– Jag minns att jag gick en promenad bort till min gamla skola, lade mig på en sten och tittade upp på en björk som var precis ovanför stenen och jag vet att jag tänkte: Hur kunde jag vilja ge upp det här.

Efter det mådde hon bra, men fick ändå träffa en psykolog som fick henne att tänka på hur hon värderade sig som person. Tankarna på vikten försvann i takt med att hon fokuserade på sin identitet.

– Jag jobbade väldigt mycket med min självkänsla, som hade varit väldigt låg hela livet. Det blev väldigt mycket fokus på vem jag var som person. Jag tror att det tog fokuset från mitt yttre.

Alla pratade om graviditetskilona

Carolina träffade kärleken och de fick sitt första barn när Carolina var 23 år. Hon gick upp 12 kilo under graviditeten.

– Det var första gången på ungefär 3 år som vikten började spela roll igen, för då skulle man väga sig och det skulle följas kurvor hos barnmorskan och om man hade ett visst BMI skulle man bara gå upp si och så många kilon.

Hon märkte också att vikten var en central fråga i mammagrupper på Facebook. Många diskussioner handlade om att bli av med graviditetskilon.

– Det blev otroligt påtagligt hur viktigt vikten är för många kvinnor och hur många krav som finns kopplade till kvinnokroppen. Den allmänna synen verkar vara att det ska inte få synas att man har fött barn.

Hon gick ner 42 kilo på ett år

Hon hann aldrig gå ner graviditetskilona förrän hon var gravid igen och gick upp ännu mer. Efter andra barnet började tankarna började återigen att kretsa kring hennes kropp. Kilon skulle bort. Kroppen skulle trimmas. Carolina satte sig själv på en hård diet. Först uteslöt hon kolhydrater och därefter fett. På ett år gick hon ned 42 kilo. Hon fick många positiva kommentarer, men mådde ändå dåligt.

– Utåt ville jag visa att jag mådde bra, för man får mycket positivt från omgivningen när man gör en sådan viktnedgång.

Hon startade ett Instagram-konto, som skulle fungera som en motivation, för att inte ge upp utan hålla i träning och diet. Där visade hon en glad fasad.

– Men jag berättade inte baksidan av det. Som det hade blivit för mig.

Bantningen blev som en tvångshandling

För medan hon ville förmedla livsglädje var det allt annat än vad hon kände. Bantningen var som en tvångshandling för henne. Hon visste inte längre vad hon ville och vad som var samhällets krav på en sund vikt.

– Jag brydde mig inte så mycket kring hur jag såg ut egentligen, men det blev otroligt vikt-fixerat i mitt huvud. Jag gick ner i vikt och tyckte att jag såg nästan sjukligt smal ut, men vågen visade att jag fortfarande hade fetma. Bilden i mitt huvud var inte överens med bilden i spegeln. Jag fick en väldigt konstig kroppsuppfattning. Ångesten kom tillbaka för första gången sedan jag var 20.

Under samma period kämpade hon och hennes kille med att bli gravida igen. De ville ha ett tredje barn.

– Det hade gått väldigt enkelt med de första två, men i försöket med tredje blev det fyra missfall. Min menscykel som hade varit regelbunden i hela mitt liv var helt plötsligt oregelbunden. Jag kan inte veta säkert, men det är sannolikt att det berodde på den strikta kostförändringen.

Pojkvännens kommentar blev en väckarklocka

Vändpunkten kom efter en lunch på stan med familjen. Hon hade ätit en sallad och fick en panikångestattack, för att hon inte visste hur många kolhydrater salladen innehöll. Pojkvännen hade märkt hur bantningen påverkade henne negativt.

– Han har aldrig haft något fokus på hur jag ska se ut och har aldrig fått mig att tvivla på hans kärlek oavsett hur jag har mått eller sett ut, men till slut sa han: Du mår inte bra. Jag ser hellre att du går upp 20 kilo, mår bra och är glad än att du håller på så här.

För Carolina blev det en väckarklocka. Hon lyckades lämna fixeringen vid mat och vikt. Hon blev gravid igen och fick behålla barnet. Ändå var livet fyllt av stress – hon var gravid, pluggade heltid, jobbade halvtid, hade ett barn på förskola och ett barn hemma. Först pajade ryggen. Sedan gick hon in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression.

– Från att ha känt sig väldigt pigg, energisk och lyckats fixa både plugg och barn tog det bara stopp. Jag ville gråta bara av tanken på att behöva ställa in någonting i diskmaskinen.

Bröllopet väckte vikttankarna igen

Ännu en gång fick Carolina sätta sig själv under lupp och försöka att lappa ihop sig. Hon började i samtalsterapi, där hon försökte bena ut vad som vad rimliga krav att ha på sig själv.

– Vad är lagom att göra och att hitta tillbaka till, vem jag är när jag suddar bort alla krav jag tror att andra har på mig.

Hon skalade bort en massa måsten, men när hon och pojkvännen planerade för bröllop kom viktnojjan tillbaka. Samtidigt var hennes äldsta i en ålder när hon börjat jämföra sig med andra. Det fick Carolina att reflektera över vem hon ville vara som vuxen förebild.

– Jag började tänka att jag vill inte att mina barn ska minnas en mamma som alltid äter specialmat, eller som hela tiden står och mäter sig eller väger sig. När det inte är så viktigt för mig personligen hur jag ser ut, är det då värt att jag eventuellt ska ge mina barn ångest för att jag ska se hälsosam ut i andras ögon?

Carolina började tänka kroppspositivt

Funderingarna fick Carolina att sluta jaga kalorier och i stället att njuta av tillvaron. Instagram-kontot som en gång hade varit en motivation för viktnedgång förvandlades till ett konto om kroppspositivism.

– Jag började köpa kläder i min storlek, i stället för att ha på mig de gamla mamma-kläderna och vänta på att jag skulle bli smal nog för mina gamla kläder. Det blev kroppspositivt, för jag fokuserade mer på mitt liv och släppte de samhälleliga normerna på att smal är målet.

Carolina fick positiva kommentarer från sina följare och hon fortsätter att peppa med tänkvärda ord om kroppsideal.

– Det är en otroligt fin känsla när jag jag får respons på att det jag skriver eller gör påverkar någon annans syn på sig själv, att den kan känna sig liter mer vågad eller stärkt. Jag försöker sprida att alla är fina, hur man än är. Samtidigt är det viktigt för mig att vara en bra förebild i att ta hand om sig själv, oavsett vad det är man behöver just den dagen.

Carolina tror att en vanlig fördom är att en överviktig person lever osunt. Det vill hon slå hål på.

– Man blir inte lycklig bara för att man blir smal och man blir inte olycklig bara för att man blir tjock. Du vet inte om den smala röker eller vad det än är som innebär risker för hälsan på lång sikt, och du vet inte om den tjocka möjligtvis har en del underhudsfett, men samtidigt har rejäla muskler.

Nu accepterar hon sin kropp som den är

I dag är Carolina fyrabarnsmamma som studerar till beteendevetare. Carolina tänker på vad hon äter, men kilona stannar kvar.

– Sannolikt på grund av att det har varit mycket stress. Jag har fyra småbarn, vara ett av barnen har en autismdiagnos.

I stället för att skjuta upp livet tills hon gått ned graviditetskilon accepterar hon kroppen som den är. Hon äter det hon vill, gör det hon vill och klär sig hur hon vill. Hon tänker mycket på att hitta en balans i livet, mellan prestation och krav.

– Jag vill göra ett yogapass eller ett hemmaträning med barnen, för att det är roligt och rörelseglädje, inte som straff för att jag åt efterrätt dagen innan. Jag vill kunna lita på att när jag äter mat som de flesta andra äter, som tacos på fredag, gör jag sunda val, även om det yttre kanske kan lura det.

Kvällspromenader med vänner och aktiviteter med familjen får henne att må bra.

– Jag mår bra av att vara ute i naturen och jag tror att många mår bra av att få en skärmpaus, komma ut i naturen och vara i nuet. Det är egentligen märkligt hur vi i dag behöver lägga till mindfulness eller meditation, som egentligen borde vara en ganska grundläggande del av vårt liv och som har varit det historiskt sett.

Vikten får inte bli det viktigaste i livet

Carolina märker att vikt kan hämma människor, att de undviker situationer med farhågor om att andra ska ha åsikter om deras kroppar. Hon hoppas kunna påverka andra i positiv riktning.

– Om man känner att man har en för hängig mage för att ha badkläder, är rädd för att människor ska stirra och stannar hemma istället för att åka och bada ens den varmaste sommardagen, begränsar man livet. Jag tycker inte man ska begränsa sig själv utifrån sitt yttre, utan ta de stegen som eventuellt kan ta dig närmare målet du har antingen för stunden, den här veckan eller i livet i stort.

Sedan Carolina gått igenom viktras, viktuppgång och psykisk ohälsa är hon mån om att tycka om sin kropp.

– Det kan inte vara det viktigaste i livet att veta om jag har gått upp eller gått ner två hekto sedan igår. Det kan inte få ta mitt fokus, det måste vara andra delar i livet som är viktigare. Jag slänger undan vågen och lever i stället, säger hon.

Av: Anna Smedberg Foto: Kristina Wirén

Läs mer:

Ayse, 43 hade en stalker: Trodde aldrig att jag kände honom

Carina förlorade två söner på två år: Så smärtsamt att jag knappt orkat leva

Elin Härkönen om olyckan: Utan den hade jag inte varit så stark