Jennie, 42: Jag fick en svår förlossningsskada

Det var en krispig oktoberdag, det började precis bli kallt, och jag var höggravid med mitt andra barn. Min man hade hunnit gå till jobbet så jag var ensam hemma med vårt stora barn när vattnet gick, poff! Och hon ropade:

– Mamma, mamma, pinkade du på dig?

Jag kände en sådan intensiv glädje – äntligen skulle det bli av! Jag hade blivit väldigt stor på slutet och var lite orolig för att det berodde på att min bebis var jättelik och inte skulle komma ut. Men innerst inne trodde jag inte att det var något problem – jag är en person som tror att man kan klara av det mesta.

Läs också: Hanna Hedlund om förlossningsskadorna

Framme på förlossningen gick allt fint. Jag tog ingen bedövning och det rullade på snabbt. Efter bara 2–3 timmar satte krystvärkarna in och det gick fantastiskt: Jag födde mitt barn som en urstark kvinna i hukställning. Först kom huvudet, precis som det skulle, sedan skulle jag bara göra den sista krystningen och få min belöning i famnen.

Då tog det stopp. Hon kom inte ut.

Jennies andra förlossning gick inte som planerat.

Hörde ett krasande ljud

Det blev som ett baksug, när jag försökte krysta sögs huvudet tillbaka lite grann. Hon hade fastnat med axlarna bakom mitt blygdben – och när bara huvudet är ute stryps syretillförseln. Sedan la värkarna av. Alla varningslampor tändes, rummet blev fullt med folk. Allt gick fort, fort, fort.

Annons

För mig är de åtta minuter som följde inte helt tydliga. Ett första försök att få ut min bebis misslyckades och jag kände redan då hur något i mig brast. Sedan fick jag byta position och läkaren förde in två händer för att bända loss barnet samtidigt som två personer hävde sig över min mage. Det hördes ett hemskt, krasande ljud och jag visste att det var jag som gick sönder. Jag tänkte: Nu bröts ryggraden – nu dör jag. Men jag dog inte, jag svimmade inte ens – och min bebis klarade sig utan bestående men!

Läs också: Varannan kvinna skadas av att föda barn

Efter tre dagar kom jag hem ihopsydd med massor av stygn. Mina förlossningsskador var värsta möjliga: Jag hade spruckit både bakåt, inåt och uppåt, allt var som ett öppet rum. För första gången i mitt liv klarade jag inte av att ordna upp allting själv. Jag, som alltid haft sådan koll och ordning, försökte hitta lösningar i vardagen, men var tvungen att be om hjälp för det var så mycket jag inte klarade: Att lyfta min bebis, att leka eller mysa med mitt stora barn, att laga mat, att ens stå eller sitta. Dessutom hade jag ett konstigt tryck inuti magen och så fort jag la bebisen där gjorde det enormt ont.

Annons

Jag hade förlorat kontrollen över min kropp och över mitt liv och när tacksamheten över att ha överlevt bleknade blev jag rädd. Skulle jag leva så här nu? Jag som dittills bara haft en kropp som jag inte tänkt särskilt mycket på blev plötsligt väldigt medveten om den. Hur den fungerade – om den fungerade. Jag kunde tänka: Vågar jag gå fortare uppför trappan, eller kommer alla stygn att gå upp och allt inuti att trilla ut?

Pruttade hela tiden

Samtidigt fanns det en tragikomik i det. Jag pruttade hela tiden för det sluter inte tätt med ihopsydd ringmuskel. Det kan pågå i upp till ett halvår tills ärret läkt. Det är ingen idé att försöka mörka det och behålla något slags värdighet. Så jag sa som det var: Jag pruttar rätt mycket eftersom jag har opererat min rumpa. Och när jag blev bajsnödig var jag tvungen att gapa på folk:

– Flytta på dig, jag måste in på toa annars skiter jag ner mig!

Det gick, för jag var tvungen. Jag är inte ett dugg stark, jag hade inget annat val. Vissa dagar var bedrövliga och då orkade jag varken vara det ena eller det andra, utan bara härdade ut, som något slags halvsjunkande skepp. Men när det första halvåret passerat och calzonen på magen inte drog ihop sig och jag hade ont i magen och svanken hela tiden började jag må mycket sämre. Då kom det ikapp, det jag varit med om. Jag tänkte att nu kommer jag snart att bryta ihop och då går det åt helvete med både kroppen och psyket. Jag isolerade mig och tog ut min rädsla på min familj genom att bli sur och slamrig.

Annons

Läs också: Efter larmen: Nu kräver kvinnor förlossningsgaranti

Lyckligtvis är min man den stadigaste klippan ever.

– Nu är du ledsen och behöver gråta, brukade han säga.

Han har hela tiden lyssnat och bekräftat mig när jag mått dåligt. Och han tycker aldrig något är konstigt och det har betytt mycket.

– Kommer det slem ur rumpan? Jaha, vill du att jag ska kolla?

Det svåraste är att inte kunna lita på sig kropp, tycker Jennie.

När vändningen kom

Det kräver en stark kärnkärlek när ens partner plötsligt är som en säck med hö. Man blir ju förändrad, när man inte mår bra är man inte samma person som partnern blev kär i. Det har tärt på oss mycket, men vår relation har klarat det.

Så livet harvade på och mycket gick framåt. Men jag hade fortfarande ont och kunde inte hålla tätt vid ansträngning, trots att jag börjat träna och blivit starkare.

Annons

Vändningen kom en dag när min tränare erbjöd sig att känna efter om några av oss i gruppen hade diastas – delad magmuskel – efter att ha fött barn. När hon kände på min mage blev hon alldeles tyst. Sedan förklarade hon att jag hade så stor diastas att den troligtvis inte skulle gå att träna bort.

Läs också: Diastas – så vet du om magmusklerna separerat

Det var därför jag hade så ont, mina magmuskler klarade varken av att hålla uppe min kropp eller hålla mitt inre på plats. Det var förmodligen också därför bäckenbotten fortfarande var så svag – Trycket uppifrån var så starkt att de hade fullt upp med att hålla emot.

Mitt i allt elände hade jag ändå tur. Vårdapparaten fungerade som den skulle och jag fick remiss till operation. Ett och ett halvt år efter att min kropp gått sönder syddes mina magmuskler ihop. Så fort jag vaknade efter operationen kände jag att alla besvär var borta. Allt det konstiga försvann, känslan av att allt simmade runt löst inuti mig, smärtan i svanken och tarmarna. Nu har det gått över ett år sedan jag opererades och kroppen börjar kännas normal igen även om min ork inte är vad den har varit. Jag kan träna bäckenbotten, hålla urin och avföring, har inga magkramper och ryggen är skör, men smärtfri.

Annons

Men jag är inte riktigt samma person som förut.

Är mer tillåtande

När kroppen inte fungerar, när du inte kan röra dig som du vill, inte hålla tätt och inte ha sex, blir allt annat oviktigt. Det enda du bryr dig om är att kroppen ska bli som vanligt. Allt annat än hälsan kommer på andra plats. Och det har präglat mig.

Jag har blivit mer tillåtande och erkänner för mig själv när jag inte mår bra. Världen går inte under bara för att jag är hemma och är förkyld i några dagar – eller för att allt inte går enligt mina noggrant uttänkta planer.

Jag har också insett att det inte är farligt att be om hjälp. Från början var jag tvungen att göra det. Men jag har fortsatt att delegera mer, även sådant som jag innerst inne vill göra. Det är ganska skönt. Jag tillåter mig också att bryta ihop och säga nej till saker. Det har jag haft svårt för tidigare.

Läs också: Margaux Dietz filmade hela sin förlossning

Annons

Samtidigt är jag lite kluven. Jag vet att det är bra, men sörjer också att jag inte längre kan vara samma effektiva person som förut – och att jag blivit räddare. Om jag får en smärta jag inte känner igen i magen, underlivet eller rumpan får jag direkt ångest. För då tänker jag ”helvete, nu är det något som har gått upp, jag har fått en fistel, nej, nu är det ett framfall”. Det är en negativ förändring: att jag är rädd för kroppens signaler. Men mest är jag glad att kroppen börjar fungera igen. Jag kan dansa, jag kan unna mig saker som är roliga.

När jag väl började prata med andra personer om det jag varit med om insåg jag att jag inte var ensam. Snarare tvärtom. Det finns mängder med andra därute med liknande historier att berätta. Många av dem har gått med liknande besvär som jag i årtionden – och det kan leda till livslånga handikapp. Diastas kan till exempel ge diskbråck.

Därför har jag startat ett Instagram-konto där jag peppar alla att knipa, stärka sin kropp och bäckenbotten och vara nöjda med sig själva. Genom att berätta känner man sig mindre ensam och tillsammans blir vi starka och hela igen.