Jenny Larsson, 29, är tvåbarnsmamma och lever med en CP-skada

När Jenny föddes drabbades hon av syrebrist, vilket ledde till en skada i hjärnan. Hon diagnosticerades med cerebral pares, en form som kallas för dyskinetisk CP. Det innebär att hon har ofrivilliga rörelser i kroppen och att den spänner sig på ett sätt hon inte alltid önskar.

– Det är svårt att säga hur min funktionsnedsättning har påverkat mig och mitt liv, jag har ju inget att jämföra med. Men jag vill ändå tro att den bidragit till att jag fått ett mer ”jävlaranamma” än om jag inte haft den, säger Jenny när MåBra träffar henne.

Se också: Att vara mamma med en CP-diagnos: Möt tvåbarnsmamman Jenny

Efter reklamen: Att vara mamma med en CP-diagnos: Möt tvåbarnsmamman Jenny

Använder det arbetsterapeutiska tänket i sin vardag

Jenny bor i Karlskoga tillsammans med barnen Astrid, 2, Lillebror (som föddes i somras och i skrivande stund ännu inte fått något namn) och sambon Robert.

– Vi lever ett rätt så vanligt ”Svensson-liv”, skulle jag säga. Vi bor i ett radhus som vi renoverar, och så pysslar vi mycket i trädgården. Mitt stora intresse är att inreda och fixa fint hemma.

Jenny är utbildad arbetsterapeut och arbetar på en barn- och ungdomshabilitering. Hon får dagligen träffa barn och ungdomar som liksom hon har en funktionsnedsättning. Jenny menar att det är en styrka att hon själv har en diagnos och berättar att hon använder mycket av det arbetsterapeutiska tänket i sin vardag.

Hon beskriver sig själv som en tjej med stor vilja och drivkraft. Hon har lärt sig att leva med sin funktionsnedsättning och anpassat sitt liv efter att vardagen ska fungera så optimalt som möjligt, så pass att hon för tillfället inte har några assistenter. Under det senaste året har hon dock insett att det nog vore bra med hjälp, inte minst nu när hon har två små. Allra mest handlar det om att hon under eftermiddagen blir väldigt trött mentalt.

– Min energi tar slut och jag är tvungen att vila. Jag har tyvärr inte blivit beviljad stöd och hjälp från samhällets håll eftersom min funktionsnedsättning inte ses som tillräckligt stor. Mina svårigheter syns inte alltid eftersom jag är så van att få saker att fungera genom att jag anpassar mig.

Jenny Larsson
-

Ålder: 29.

Familj: Sambo Robert, dotter Astrid, 2, och ”Lillebror” som föddes i juni 2022.

Bor: Karlskoga.

Gör: Är utbildad arbetsterapeut och jobbar på barn- och ungdomshabilitering.

Följ: @jennyspyssel där Jenny sprider kunskap om hur det är att leva med CP.

Har alltid sett sig själv som mamma

Sedan Jenny blev mamma har hennes föräldrar varit ett stort stöd. De har flexibla jobb och ekonomisk möjlighet som gör att de kan hjälpa till. När Jenny pratar om sina barn skiner hon upp. Glädjen och tacksamheten hon känner går inte att ta miste på. Jenny berättar att hon alltid sett sig som mamma, men att oron över att inte hitta en partner ändå funnits där.

– Innan jag träffade Robert tänkte jag mycket på att jag kanske skulle behöva ordna det här med barn på andra sätt. Jag såg framför mig hur jag skulle ta hand om barn som är familjehemsplacerade eller adoptera själv. Men så en vårdag i mars för två år sedan kom lilla Astrid och nu i juni föddes ”Lillebror”. Hur tycker hon att livet som tvåbarnsmamma är?

– Jag var inställd på att det skulle vara tufft och att jag inte skulle klara mig själv. Därför planerade vi att Robert skulle vara föräldraledig tillsammans med mig under de fyra första månaderna.

För alla föräldrar dyker det upp utmaningar, och för Jenny har det blivit tydligt i vilka situationer hon behöver be om extra hjälp i sin roll som förälder.

– Allt smått så som att byta blöjor, klä på plagg med omlott och knäppa små knappar kräver god finmotorik, vilket jag saknar. Jag kan inte heller plocka fram mat till Astrid eller hjälpa henne med pottan samtidigt som jag bär ”Lillebror”. Många tipsar om bärsele, men jag får inte på mig en sådan på egen hand, eftersom jag behöver stötta upp bebisen samtidigt som jag ska knäppa spännena. Det känns som att jag skulle behöva minst tre händer för att få till det.

Melinda Jacobs om glädjen med alla 11 barnen: ”Många frågar”

Flerbarnslivet blev en omställning

Jenny berättar att den första tiden har varit ungefär så som hon hade hoppats, men hon kan ändå inte låta bli att tänka på hur det blir när Robert börjar jobba igen. Flerbarnslivet har varit en stor omställning för hela familjen.

– Jag oroar mig hur jag ska klara av att vara själv hemma med två småbarn, som kräver ständig uppmärksamhet. Så länge ”Lillebror” ammar känner jag mig låst. Hittills har jag testat att vara själv hemma med dem en timme, men vågar inte vara en längre stund, trots att den timmen gått så bra, säger hon.

Återigen kan hon konstatera att tacksamheten hon känner över att föräldrarna alltid ställer upp, knappt går att beskriva med ord. När man kikar in på Jennys Instagram-konto får man se glimtar från familjens vardag. De pysslar, bakar, promenerar och leker. Jenny berättar att Astrid inte märker av sin mammas funktionsnedsättning. Däremot har hon nog blivit påverkad av den, på ett positivt sätt.

– Astrid har alltid utvecklats motoriskt väldigt snabbt. Jag tror att det kan vara på grund av att jag inte alltid hållit henne så där stadigt som man kanske automatiskt gör. Som bebis fick hon bland annat träna nackmusklerna tidigt och ofta, och när hon blev större fick hon tidigt gå i trappan själv eftersom jag inte alltid orkade bära henne. Visst, praktiska och motoriska saker är viktiga och stora, men det finns en sak som dottern även fått med sig, tack vare mammas diagnos.

– Det hon mest blivit påverkad av är nog mitt mindset. Hon får testa och försöka allting själv och vara med i allt, avslutar Jenny.

Foto: Privat