Johanna Toftby promenerade sig frisk – efter år av ångest

”30 om dagen”. Så heter också Johanna Toftbys nya bok. För många är Johanna känd som den charmiga frisörskan med den klingande västgötska dialekten i ”Ensam mamma söker” och därefter som bland annat bloggerska. Men det finns så mycket mer att berätta. ”30 om dagen” är en livshistoria – om kärlek, ensamhet, panikångest och depression, och att hantera den genom livets upp- och nedgångar. Det är en ärlig och utlämnande reflektion som ger perspektiv och släpper nära inpå.

– Det här är inte en bok med tips, för det finns inga tips att ge. Det här är hur jag har hanterat min resa och jag mår bra idag. Jag har lärt mig mycket, det låter hemskt att säga men så är det. Nycklarna för ta sig vidare har för min del varit motion och terapi, men också ork och mod – att våga följa hjärtat. Att förlora ett barn, det har man med sig hela livet. Men livet går ändå vidare. Boken handlar om att ta steget.

Läs också: Lotta förlorade två av sina barn i Dalaröbranden

Allt hade gått på räls innan. Uppväxten var harmonisk och Johanna var en glad och aktiv tjej. Hon var lyckligt gift med Lasse. Men så inträffade mardrömmen. Efter att bebisen, som fick heta Louis, gick bort satt hon på golvet och grät i fem månader. Allt var nattsvart. Det enda som höll henne flytande var tanken på att bli mamma igen.

– Jag blev erbjuden terapi, men jag kände att ingen och inget kunde hjälpa mig – jag kunde ju inte få tillbaka mitt barn. Jag måste ha ett nytt barn, tänkte jag. Jag förstod att man inte kunde ersätta ett barn med ett annat, men kanske kunde det döva smärtan? Täppa till hålet?

Snart blev hon gravid med dottern Lisa-Marie, idag 20 år gammal.

– Då fick sorgen ta en liten paus. Jag orkade inte sörja hela tiden. Men jag var rädd. Oerhört rädd för allt som kunde hända mig och min bebis. Jag tyckte att jag mådde bra, men jag hade såklart inte sörjt färdigt.

Men allt gick bra och hon lyckades hålla sig flytande. Snart blev hon gravid igen, med Marilyn, nu 18 år. Då kom panikångesten från ingenstans. Slog ned som en blixt, en dag när hon stod i rulltrappan, gravid i tredje månaden. Hon blev hämtad med ambulans.

– Jag trodde jag skulle dö. Graviditeten blev tuff och ångesten rev och slet.

”Varje gång du föder sörjer du ännu mer”

Förlossningen å andra sidan gick lätt. Men där och då gick proppen ur totalt. Kroppen strejkade och hon sov inte en minut på flera dagar, knappt något alls på två veckor. Läkarna fångade upp henne och hon diagnostiserades med förlossningsdepression och skickades till en specialiserad psykolog.

– Jag var så illa däran att jag fick ligga ner och prata. När vi till slut kom in på Louis satte hon orden på det: ”Varje gång du föder ett nytt barn sörjer du ännu mer”. Då förstod jag alltihop.

Läs också: Dog av proteinöverdos – nu vill mamman varna andra

Livet tuffade på och Johanna kanaliserade ångesten genom att vara en perfekt mamma. Tiden gick, men ormen lurade i Johanna. Och så en dag slog den till igen med full styrka. Anfallen blev snabbt allt fler och kraftigare. Det resulterade i läkarbesöket som förändrade allt – 30 om dagen.

Året var 2001 och begreppet FAR, motion på recept, var en helt ny företeelse. Nuförtiden är det ganska vanligt och personliga tränare runtom i landet utbildas speciellt för att möta behoven hos dem som av olika anledningar ordinerats motion på recept. Men då var det banbrytande.

”30 minuter? Hur ska jag kunna?”

– Jag hade ju varit aktiv tidigare i livet och visste att motion får en att må bra, så ur den synvinkeln var det väl ingen chock när jag blev ordinerad motion. Men du kan ju själv tänka dig hur långt nere man är om man är van att vara en aktiv människa, men är på en plats i livet där man tänker ”30 minuter? Hur ska jag ens kunna gå utanför dörren?”.

Räddningen var Johannas granne, Pernilla. Varje dag stod hon utanför Johannas dörr – och hon accepterade inga ursäkter. Först gick de korta stunder. 5 minuter. 10 minuter. I boken beskriver Johanna målande hur världen vindlade framför hennes ögon av den mentala utmattningen det var att bara gå några minuter bort och hem igen.

Vändningen kom dock fort. Efter några veckor kände Johanna hur pulsen gick upp och hjärtat började banka under promenaden. Först blev hon rädd: var det panikångesten som var på väg tillbaka? Men så förstod hon att det var pulsen som steg i takt med att promenaderna kändes mer hanterbara, farten ökade och dimman skingrades framför hennes ögon.

Läs också: Frun dog – snart kan dottern dö: Till dess ska vi ha roligt

– Det var ren och skär medicin. Det är så viktigt att någon drar en ut och pushar en. Promenaderna fick mig att behålla fotfästet. Jag gick och gick och gick – och kände hur jag mådde allt bättre. Om jag missade promenaderna kände jag hur jag saknade endorfinerna.

Men den tuffa tiden hade sakta grävt ett avgrundsdjupt hål mellan Johanna och hennes man Lasse och skilsmässan var oundviklig.

– Det är aldrig roligt att skiljas, men det kändes rätt för oss.

Frisk på riktigt

Idag har Johanna hittat balans i livet och känner sig frisk på riktigt. Barnen håller på att flytta ut, hon har en ny stadig kärlek i sitt liv och har återfunnit glädjen i och energin till tuffare träning. Hon har accepterat att hon kommer få leva med ormen, men nu har hon kontroll över den. Hon känner varningstecknen och vet precis hur hon ska hantera symtomen. Promenaderna är fortfarande en viktig del av hennes liv.

Beslutet att skriva boken satt långt inne. Bloggläsarna hade länge efterfrågat en bok – gärna med tips om mat, träning och skönhet. Men det kändes inte helt rätt.

– Det var den här historien jag ville skriva. Jag har inte varit så här ärlig och öppen i bloggen. Jag har skrivit om frustration och sorg och varit ledsen, men här får man hela berättelsen. Det har rivit upp mycket och jag har skjutit på det, för det är jobbigt att skriva om sorg. Men jag har fått så fin feedback. Många blir inspirerade och får hopp om att det går att hantera ångesten.

Men – även de som önskade recept, träningstips och snabba beautyhacks hittar sitt i boken. Längst bak finns nämligen ett kapitel med just detta. För den oinvigde kan det kännas malplacerat i sammanhanget, men det finns en väl genomtänkt mening med dem.

Läs också: Malin Arvidssons barn dog i magen: ”Sorgen är bortom allt”

– Boken har en tydlig röd tråd med ångesten och promenaderna som genomsyrar allt, och även tipsen har en tydlig koppling till historien. Det är delvis en kompromiss för att så många bloggläsare önskat en ”tipsig” bok, men också för att jag ville dela med mig av de små, men nog så viktiga, knepen som fick mig att må bättre när det var tungt – ha allt samlat. Men jag har också redan planer för en uppföljningsbok.

”Jag hoppas att det här är boken som jag själv letade efter på biblioteket i Skövde en gång för länge sedan. Det jag egentligen sökte efter var ett sällskap, ett sätt att känna mig lite mindre ensam i min sorg och min ångest. Att höra andra berätta sina historier om hur de förlorat barn och lärt sig att leva med den sorgen har hjälpt mig så mycket under åren. Därför hoppas jag att min historia kan hjälpa någon annan.”

Läs mer om Johannas liv på hennes blogg: johannatoftby.se

Johannas bästa må-bra-tips

Att må bättre är ingenting man får gratis, man måste jobba för det. Men snabbt får man också mångdubbelt tillbaka och allting blir så mycket roligare.

1. Promenera! Börja med tio minuter om du inte orkar mer.
2. Skratta mycket och ofta, ingenting kan vara så läkande som att skratta.
3. Lyssna på din kropp, får du ångest så sänk kraven.
4. Vila hjärnan genom att göra sådant du gillar.
5. Våga säga nej, dina val är dina beslut.
6. Se över din kost.
7. Plocka bort personer som bara tar kraft och energi.
8. Kramas ofta!
9. Ta minst en timma per dygn enbart för dig själv.
10. Hitta en träningsform just du tycker om.