Josephine bar bästa vännen Hannahs barn: ”Är så tacksam”
Josephine Ingvarssons hem är ljust och luftigt. Den relativt nybyggda villan ligger på en lugn gata i skånska Skegrie, med flera barnfamiljer som grannar. I ugnen står en saftig rabarberpaj som väntar på att bli serverad och väggarna pryds med fotografier av familjen: maken Henrik, och parets två barn, Elton och Nelia.
Men Elton och Nelia är inte de enda barnen som Josephine har fött. Den 11 juli 2018 såg lilla Ebba dagens ljus. Ebba, som nu är dotter till Josephines bästa vän – Hannah Rehn.
Det var under lågstadiet som Josephine och Hannah lärde känna varandra. De två tjejerna spelade fotboll i samma lag, vilket kom att bli början på deras långa, gemensamma resa. Tillsammans har de gått hand i hand genom livet, och mött allt från läxläsning och lek, till de första fyllorna på discon och hemmafester.
Redan som 15-åring var Hannah övertygad om att hon en dag skulle bli mamma. När Hannah var 29 år gammal träffade hon sin man Jesper och efter en tid tillsammans kände sig paret mer än redo att bilda familj.
I elva år försökte Hannah och Jesper skaffa barn, men någon graviditet tog sig aldrig. Hannah genomgick många äggdonationer och hormonbehandlingar, utan framgång. Ju längre tid som gick, desto sämre mådde Hannah. Hennes dröm om ett barn svävade längre och längre bort.
– Längtan efter barn har funnits där ända sedan jag var liten. Jag ville bli en ung mamma, men det blev inte så, säger Hannah.
När paret till slut bestämde sig för att göra en utredning blev det hela definitivt – och sorgen var ett faktum. Hannah kunde inte bli gravid.
– Det var hemskt, läkaren ringde mig och sade att jag inte kunde bli en biologisk mamma. Efter det blev allt bara svart. Jag mådde fruktansvärt dåligt.
– Överallt såg jag barnvagnar som påminde mig om min barnlöshet. Att se när mina vänner fick barn var jobbigt, jag kunde till och med åka hem från fester för att jag inte klarade av att vara runt föräldrar. Det var väldigt, väldigt svårt.
”Låt mig bära ert barn”
Under hela processen fanns Josephine vid Hannahs sida. Josephine såg kampen som väninnan gick igenom och hon gjorde vad hon kunde för att stötta sin kompis. Hon hade tidigare erbjudit sig att vara äggdonator till Hannah, men på grund av Josephines ålder avrådde läkarna från donation.
Efter år av försök bestämde sig Hannah och Jesper för att adoptera ett barn. Paret kontaktade runt hundra socialkontor i olika svenska kommuner – och till slut gav arbetet resultat. De skulle äntligen få bli föräldrar.
– Vi fick hem vår älskade Felicia. Men efter sex månader, då vi skulle skriva på adoptionspappren, ångrade sig den biologiska mamman. Hon ville inte adoptera bort Felicia. Det var fruktansvärt, säger Hannah och fortsätter:
– Jag klarade inte av att lämna ifrån mig Felicia, Jesper fick göra det ensam. Vi befann oss på ett hotell, jag stannade kvar på rummet och han åkte ner till receptionen för att lämna bort henne. Det kändes orättvist och jobbigt. Jag älskar fortfarande Felicia.
Med brustet hjärta plockade Hannah upp telefonen, för att ringa till sin bästa vän Josephine. Ett samtal som kom att förändra hela Hannahs liv.
– Hannah ringde till mig och skrek i panik. Hon mådde jättedåligt. Då sa jag till henne ”Hannah, låt mig hjälpa er. Låt mig bära ert barn”, säger Josephine.
Inte olagligt med surrogatmödraskap
Josephines make Henrik stöttade idén om surrogatmödraskap, även han hade följt parets tuffa resa och uppmuntrade därför Josephine att hjälpa sin vän. Till slut hade både Elton och Nelia också förlikat sig med att deras mamma skulle vara gravid, med någon annans barn.
– Vi förklarade för barnen att bebisarna dör i Hannahs mage. Elton, som då var nio år, frågade ”mamma, kan barnet inte leva i din mage?”. Sagt och gjort, så fick det bli. Jag passade på att njuta lite extra av gott bubbel den sommaren, sedan påbörjade vi processen. Jag fick börja äta mediciner för att stoppa min egen cykel, precis som inför IVF, säger Josephine.
Det bestämdes att Josephine skulle bli gravid med en okänd kvinnas ägg, men med Jespers spermier. Därtill skrevs ett inofficiellt kontrakt, för att redan på förhand slå fast att barnet var Hannahs och Jespers, inte Josephines.
– För mig var det viktigt att det var Jesper som blev den biologiska pappan. Man får inte välja vem man ska adoptera bort ett barn till, men på så vis kunde Jesper binda sig. Jag var helt säker på att jag inte ville ha ett tredje barn, det här barnet var Hannahs och Jespers – inte mitt, säger hon.
Surrogatmödraskap är inte olagligt i Sverige, men det är inte lagligt att bli surrogatmamma genom den svenska sjukvården. Att söka sig utomlands för hjälp från utländsk sjukvård är däremot godkänt. I början av hösten 2017 åkte därför Josephine till Cypern, tillsammans med Hannah och Jesper, för att sätta in det befruktade ägget.
– Jag kände mig så tacksam. Tänk att någon var villig att utsätta sin kropp för en sådan sak, för min skull. Det är svårt att beskriva den känslan, säger Hannah.
Josephine fyller i:
– För mig var det ingen uppoffring, nio månader går så fort. Att genomgå en graviditet under nio månader är ingenting jämfört med att de får ha ett barn livet ut.
Trillade ihop på golvet och grät
Därefter följde en nervös tid, för alla inblandade. Först efter fem, sex veckor skulle de kunna ta reda på huruvida graviditeten hade tagit sig, eller inte. Till slut, efter en väntan som kändes som evighetslång, tog Josephine ett impulsivt graviditetstest.
– Jag var ute på stan och gick förbi ett apotek. Då tänkte jag ”nu gör jag det”! Jag köpte en sticka som jag tog med mig in på en offentlig toalett.
– Stickan visade positivt. Då tog jag ett foto på den som jag direkt skickade till Hannah och Jesper, tillsammans med texten ”grattis, ni ska bli föräldrar!”. Jag kände mig överlycklig, det här handlade ju om deras framtid. Där började deras resa, säger Josephine.
Beskedet möttes av en enorm glädje, från Hannah och Jespers håll. Deras största dröm skulle äntligen gå i uppfyllelse. Åratal av väntan var över – de skulle få sitt barn, tack vare Josephine.
– I mina ögon är Josephine som en räddare i nöden. Hur kan jag ha fått en så fantastisk vän? Det är helt otroligt. Hon är en person som vill rädda hela världen, och nu räddade hon mig, säger Hannah.
För Josephine var en av graviditetens starkaste stunder då de vid ett besök hos barnmorskan fick lyssna på barnets hjärta. Hannah och Jesper reagerade starkt på det lilla pickande hjärtljudet, då förstod Josephine att det faktiskt var på riktigt.
– De trillade ihop på golvet och grät. Jag grät, barnmorskan grät, alla grät. Det var så laddat. Hannah och Jesper hade varit så rädda, men plötsligt kunde de andas ut. Under hela den här resan blev jag gång på gång påmind om hur tufft de har haft det, säger Josephine.
Såg dottern komma till världen
Under hela graviditeten var Josephine så pass inställd på att barnet var någon annans, att hon själv inte knöt an till det känslomässigt. I hennes värld passade hon bara ett barn, som i själva verket inte tillhörde henne.
– Mentalt var jag inte gravid. Vissa gånger var jag till och med nära på att tacka ja till vin, för att jag glömde bort graviditeten. Det var stor skillnad, jämfört med att bära mina egna barn.
– När jag kände sparkarna upplevde jag bara en stor lättnad över att barnet var starkt och friskt, men ingenting mer än så. Jag knöt aldrig an till henne. Med mina egna barn räckte det med att jag kissade på stickan, för att se mig själv som mamma.
På morgonen den 11 juli 2018 satt alla fyra – Josephine, Henrik, Hannah och Jesper – i ett väntrum på Skånes universitetssjukhus i Lund. De var spända och förväntansfulla inför det planerade kejsarsnittet. En stund senare, under förlossningen, stod både Hannah och Jesper vid Josephines huvud. Båda fick bevittna den största stunden i bådas liv: när lilla Ebba kom till världen.
– Förlossningen var magisk. Det är inte alla mammor som kan se när barnet kommer ut, men det fick jag göra. När de tog upp henne kände jag direkt att det var min dotter. Äntligen hade hon kommit. I elva år hade vi väntat – och nu fick jag träffa henne för första gången. Hon var perfekt. Ett mirakel, säger Hannah.
Har kommit varandra närmare
Några månader efter födseln blev Hannahs närståendeadoption färdig, vilket innebär att hon i dag är Ebbas mamma – inte bara i hjärtat, utan även på pappret. Josephine är fortfarande övertygad om att hennes beslut om att bli surrogatmamma var rätt. Och för Elton och Nelia har Ebba blivit en person som de älskar högt.
– Barnen blir så himla glada när de får umgås med Ebba. Under resans gång har våra familjer blivit tighta, Hannah har verkligen tagit till sig både Nelia och Elton. Hade någonting hänt med mig och Henrik hade jag, utan att tveka, kunnat se att Hannah och Jesper skulle ta hand om våra barn, säger Josephine och fortsätter:
– Hannah och Jesper hyser en sådan otrolig kärlek mot varandra, som jag inte har sett någonstans förut. Går man igenom en sådan här kris går man nog antingen isär eller så växer man ihop. De har verkligen vuxit ihop.
Även de två väninnorna har kommit närmare varandra, tack vare Ebba.
– Det har varit fint att få hjälpa Hannah. Vi har lärt känna varandra in på livet under den här processen, Hannah har blivit en av mina allra närmaste vänner efter det här. Hennes resa har gjort att jag själv har vuxit. Det kommer jag nog leva på resten av livet, säger Josephine med ett leende.
Därefter svarar Hannah, med minst lika mycket glädje och värme i rösten:
– Ibland kan man tvivla på sina vänner, men jag har aldrig tvivlat på Josephine. Tänk att hon har gjort detta för mig! Det är unikt. Vår vänskap har definitivt blivit mycket starkare efter den här resan. Jag är otroligt lyckligt lottad över att ha en sådan fantastisk vän.
Text och foto: ELVIRA LAGERSTRÖM DYRSSEN
…
Läs mer:
10 kändispar som har fått barn genom surrogatmödraskap
Michael Bindefeld om surrogatresan: Gör det inte om man inte har en stark längtan
Jannike längtade efter att bli mamma: Jag har fött tio döda barn
…
