Malin lämnades mitt i bröllopsplanerna: "Det bästa som hänt"

Hela sommaren hade vi åkt runt och letat efter den perfekta platsen för vårt bröllop. Jag såg framför mig att vi skulle gifta oss i en liten kyrka och sedan tåga till en folkpark, dekorerad med kulörta lyktor. Där skulle vi äta på udda loppisporslin och dansa till våra musikerkompisars band. Alla våra vänner skulle vara där och det skulle vara glatt och underbart.

Men så kom jag hem en vanlig måndag i september och hittade min sambo liggande i sängen. När jag frågade vad som var fel svarade han: ”Det här går inte längre.” Jag trodde först att han menade sitt jobb, eftersom jag visste att han inte trivdes.

Men nej, det var det inte. Till slut sa jag:

– Är det oss du menar? Vill du göra slut?

– Ja. Nu går jag, sa han och så försvann han ut genom dörren.

Kvar stod jag och förstod ingenting. En vecka tidigare hade vi firat vår tvåårsdag som förlovade och pratat om bröllopet; nu detta. Och någon förklaring fick jag inte.

Tiden som följde gick jag som i en dimma. Jag var bara en våt fläck, åt inte, sov dåligt. Jag jobbade på ett tapettryckeri på förmiddagarna och försökte bara hålla mig upprätt. När jag kom hem sov jag eller grät. Nu inser jag att jag måste ha varit deprimerad, men då kändes det inte berättigat att söka hjälp. Jag hade ju bara blivit dumpad. Det är sånt som händer i livet, det kan vara tufft. Jag tyckte det var något jag borde klara av själv.

Eftersom jag inte fick någon förklaring talade min hjärna om för mig att det bara fanns en anledning till att han gått: jag själv. Det var mig det var fel på, jag var inte värd att älska! Jag var för jävla hård mot mig själv.

Hela tiden hoppades jag att det skulle bli vi två igen. Och mitt ex höll mig dinglande: lånade min lägenhet när jag var borta, lät sig bli bjuden på middag, ringde ibland. Jag tog vartenda halmstrå som jag kunde få. Vad jag inte visste då var att han redan hade en ny kvinna och det sedan ett år tillbaka. Och han sa inget, utan försökte till och med låna pengar till flygbiljetten när han skulle åka och hälsa på henne – med ursäkten att det handlade om ett viktigt jobbmöte.

När midsommar närmade sig bestämde vi oss för att fira som vi brukade, hos hans mamma på landet. Jag trodde återigen att nu, nu kommer han tillbaka!

Dagen innan ringde han och sa:

– Du måste fatta att jag inte vill ha ett skit med dig att göra. Nu måste du lämna mig i fred!

Berusad med kungens kossor

Då bröt jag ihop igen. Jag hade hyrt ett torp i Sörmland över sommaren och dit flydde jag. Det blev en både hemsk och fantastisk sommar.

Jag var ledig men visste inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Så jag var i princip full varje dag. Torpet stod på slottet Stenhammars ägor så jag hade kungens kossor på andra sidan vägen. Och jag tänkte: Ska jag vara full en hel sommar med kungens kossor kan jag inte dricka folköl, då får det bli bubbel!

På dagarna åkte jag runt på loppisar och handlade vintagesaker till torpet och mig själv. Men så fort jag kom hem öppnade jag en flaska bubbel, tog på mig min loppisfyndade negligé och gick ner till kossorna och sa: ”Nu kör vi!”

Under veckorna som gick utvecklades leken. Jag satte upp kulörta lyktor, lyssnade på Édith Piaf och låtsades att jag var en heartbroken diva från Montmartre vid förra sekelskiftet. Jag hade till och med pärlhalsband på mig när jag klippte gräset.

Jag som alltid varit en duktig flicka släppte alla krav. Jag upptäckte att man kan vara full klockan 15, man kan sova till 12. Jag började testa mina gränser – som för all del var ganska snäva från början. Jag är ju uppvuxen på svenska landsbygden där jante är stark så jag hade alltid tänkt ”inte ska väl jag”. Jag gjorde allt för att bli omtyckt. När folk ville att jag skulle jobba dygnet runt gjorde jag det, jag sov till och med under skrivbordet om det behövdes. Jag stod inte upp för mig själv, kunde inte se mina talanger.

En kväll den där sommaren kom vändningen och det skedde på ett oväntat sätt. Jag, som aldrig brukar ha läppstift, stod framför spegeln i florhatt, pärlhalsband och svandunstofflor och målade läpparna, när jag plötsligt såg mig själv som i ett skimmer – jag var ju fin!

Min nya stil fick mig att må bättre

Där och då började vändningen.

Det yttre tingeltanglet gjorde att jag fick näsan över vattenytan och började tycka om mig själv igen. Numera vet jag att om man gillar det man ser i spegeln får man dopaminpåslag och endorfiner i blodomloppet, så det var det som hände. Min nya stil fick mig att må bättre. Det handlade inte alls om bekräftelse – jag var ju inte ute efter att ragga upp bonden i hagen bredvid.

När jag väl kom tillbaka till stan insåg jag att jag inte kunde springa runt på Söder i negligé. Men jag började använda klackar, ha snygga frisyrer, korsetter och strumpebandshållare. Jag kände mig väldigt fin och glad, som när man var liten och skulle gå på fest och få ha sina klackiklackskor på sig. Jag kände att det fanns hopp om livet.

Jag hittade den typen av plagg som jag ville ha – kvinnliga, retro, färgglada – i specialbutiker och secondhand. Jag skapade en helt ny version av mig själv, samtidigt som jag kände att den här personen legat och puttrat under ytan hela tiden. Ända sedan jag var liten och såg en affisch med cancandansöser av konstnären Toulouse-Lautrec har den yppiga, gammaldags superkvinnligheten varit mitt ideal.

Förvandlingen skedde pö om pö. Det var ju inte helt lätt att gå från jeanstjej till glamourdiva. Samtidigt som jag kände att jag hittat hem var jag rädd för att folk skulle tänka: Vem tror hon att hon är som har klackar på gågatan en tisdag? Försöker hon ragga upp chefen?

Började dansa burlesk

Mina vänner var lite frågande till en början och när jag samtidigt började dansa burlesk undrade en del om jag skulle bli strippa. Men de såg att jag hade slutat gråta och det var ju viktigast. Visst finns det folk som inte hängt med på vägen, som försvunnit ur mitt liv. Jag ser det som exempel på den klassiska avundsjukan – fast det är klart, har man egna problem kanske man inte orkar med att följa en förvandling som min.

För jag bejakade mig själv och min kropp och där kom burlesken in: ett slags retro-striptease med fokus på dans och glamour snarare än att visa hud. Jag brukar säga att det inte är naknare än melodifestivalen. Burlesk handlar i stället om att anse sig själv vara värd att dyrkas. Det är väldigt självförtroendestärkande att vara 40 år, nöjd och älska sin kropp så mycket att man låter andra få titta lite.

Hela tiden medan förvandlingen till mitt nya jag pågick fortsatte jag att arbeta som formgivare i min egen firma. Men det märkliga inträffade att folk, och framför allt journalister, började bli mer intresserade av mig och av hur jag såg ut än av brickorna som jag designade.

Efter att jag varit med i en intervju i en stor tidning blev jag fullkomligt bombad med mejl från kvinnor som kände igen sig och som blev peppade av att höra min berättelse. Sakta började en ny idé formas: Det kanske är det här jag ska jobba med? Det hemskaste jag har varit med om kanske skulle kunna bli det bästa – och hjälpa andra? Kanske skulle fler kunna hitta en styrka i sin kvinnlighet och femininitet, sin womanpower, precis som jag gjort?

2013 höll jag min första föreläsning och numera arbetar jag med det: jag peppar andra kvinnor att bejaka sin kvinnlighet, få endorfinerna att flöda och bli stolta över sig själva. Jag har bland annat kurser i hur man går i höga klackar och har precis börjat leda glamorösa träningspass då man tränar i högklackat. Det handlar verkligen om träning – att gå i högklackat är ett fantastiskt sätt att träna musklerna i bäckenbotten. Det finns ett sånt enormt uppdämt behov av att få ta plats utan att bli ifrågasatt. Det är fortfarande inte okej i Sverige att bry sig om sitt utseende och få känner till att det finns en poäng i det – att det är bra för hälsan!

Män är lite rädda för mig

Jag känner mig bekväm med den jag är. Min nya stil var en rustning från början, men nu har insidan och utsidan mötts i harmoni. Jag får ofta höra att folk är rädda för mig och inte vågar ta kontakt. Det tog ett tag att vänja sig vid, men nu vet jag att det beror på att folk är ovana vid att se någon som är som jag, inte på att de ogillar mig.

Det är till exempel aldrig någon som stöter på mig på krogen. Vanliga karlar, män i min ålder, tycker att jag är för mycket kvinna, för skrämmande. Vi i Sverige är inte så vana vid att man tar plats och äger sin kvinnlighet. Jag kan förstå att de inte vet hur de ska hantera det.

Själv är jag numera väldigt försiktig med män. Det tog två år efter uppbrottet innan jag ens pussade på en man. Men om jag aldrig skulle våga lita på en man igen skulle han ju ha vunnit – då skulle han ha förstört hela mitt liv! Så jag är singel nu, men hoppas hitta kärleken igen.

Berättat för Anki Sydegård

Namn: Malin Ehlin, 40 år
Familj: Gaykatten Romeo
Bor i: Lägenhet i Stockholm
Yrke: Föreläsare, fab-coach, dj med mera under namnet Mrs Murphy