Karin fick långtidscovid: "Jag blev frisk – men aldrig helt fri"

I aktuella numret av MåBra (nr 3 2021) får vi ta del av Karin Nygårds berättelse.

Här är ett utdrag:

Mars 2020 var kunskapen om coronaviruset och covid-19 fortfarande låg – både bland patienter och inom vården. Ett litet mikroskopiskt virus hade lamslagit en hel värld och både läkarvetenskapen och drabbade stod handfallna inför pandemins framfart.

I samma veva blir 45-åriga Karin Nygårds, som till vardags jobbar som lärare och skribent, sjuk i covid-19.

Till en början var symtomen så milda att hon inte hade stannat hemma från jobbet om det inte vore för Folkhälsomyndighetens restriktioner.

Hade hon inte gjort det hade hon sannolikt smittat flera, eftersom nya symtom plötsligt dök upp. Och denna gång blev de betydligt värre.

Klassiska covid-tecken radade upp sig efter varandra. Smak- och luktsinnet försvann och sedan kom en fruktansvärd huvudvärk, så vidrig att hon svimmade av smärtan, följt av illamående och det mest fruktade av allt: andnöd.

Teckningar av covid-symtomen

Under fem veckor prövades Karins kropp och psyke rejält, när det ena symtomet märkligare än det andra dök upp. Hon hade kontakt med vården men behövde aldrig vårdas på sjukhus. För att få tiden att gå och hålla humöret uppe ritade hon teckningar och skrev dagbok. Skisserna postade hon i sociala medier och de fick enorm uppmärksamhet, både av media och andra drabbade.

MåBra intervjuade henne under den här perioden, läs artikeln här!

– Det var ganska terapeutiskt att få rita allt elände och göra det med den humoristiska stil som jag har när jag ritar. Det var skönt att få skratta åt eländet. Det var ju så vidrigt allting. Och det som började som en skiss med tio symtom blev till sist över 40 stycken, samtliga baserade på hennes egna upplevelser.

Lagom till försommaren hade den värsta värken lagt sig och Karin kände sig redo att gå tillbaka till deltidsjobbet som lärare. Men coronaviruset hade andra planer. Att känna sig trött i kropp och hjärna efter en infektion är normalt, men den här känslan var något helt annat förklarar hon.

Långtidscovid – hjärntrötthet och smärtor

– När jag skulle rätta barnens matteprov behövde jag miniräknare. Och då går de alltså i första klass. Fem plus fem var alldeles för svårt för mig. Tröttheten släppte inte och hjärndimman, med svårigheter att koncentrera sig och minnesförlust, blev allt värre.

– Tills en dag då hjärnan bara sluta fungera helt.

Karin, som tidigare plöjt forskarrapporter om viruset, twittrat och varit aktiv i forum med andra drabbade kollapsade fullständigt. Utan förvarning kunde hon förlora medvetandet. Allra värst var det när hon svimmade över sin tioåriga dotter när hon tvättade hennes hår.

– Jag ramlade över Edith i badkaret. Jag kom ju tillbaka snabbt och kunde skojade att ”oj, ibland svimmar mammor” för att inte skrämma henne. Sedan ringde jag 1177 i smyg, livrädd för vad som kunde ha hänt.

Hjärnan var påverkad av coronaviruset

Nu anade både vården och Karin att något inte stämde neurologiskt och en rad undersökningar och utredningar inleddes. Men alla tester och röntgensvar kom tillbaka negativa. Isolerad från omvärlden på grund av smittorisk men också överkänslighet mot ljus och ljud tillbringade Karin sommarens soliga dagar instängd i sin lägenhet. Hennes mamma reste ner från Falun så ofta hon kunde. Och hennes dotter, som hon bor med varannan vecka, kom också som sällskap.

– Utan dem hade det inte gått. Även om det var ansträngande med sällskap så är den mänskliga kontakten helt avgörande för hur man mår, förklarar hon och menar att isoleringen från omvärlden var en stor prövning i sig.

Hon påpekar att sjukperioden blev ett trauma för alla tre. Att se någon närstående så dålig är tärande och det blev mycket oro och otäcka upplevelser. Som när hennes mamma möttes av Karins skräckslagna blick med blod rinnandes ur munnen.

– Då trodde jag min sista stund var kommen, men det var sår och blåsor i munnen som spruckit.

Vardagen blir en kamp. Hon minns inte att hon ska äta, inte heller hur man lagar mat. Ofta hittar hon en stekpanna på spisen eller kylskåpsdörren på vid gavel – men har ingen aning om hur hon ska slutföra uppgifterna.

Karin förklarar hur smärtor, värre än att föda barn, flyttade från höft till höft, sedan axel till axel för att sedan avsluta med en vidrig huvudvärk. Ibland gick detta märkliga intervall på en timme, ibland satt det i flera dagar.

Men värst var hallucinationerna. Hon började se stora, blödande sår och upplevde också smärtor – trots att det inte var på riktigt. Det är också ett av de symtom hon fortfarande har kvar idag.

Utvecklade depression av covid-19

– Det som var jag fanns inte längre, jag kunde bara ligga i sängen och gråta. Jag föll handlöst ner i en depression och hade tankar på att avsluta mitt liv. Det var fruktansvärt.

Karin betonar hur vården och särskilt en drivande husläkare stöttat henne. Nu fick hon också hjälp av psykiatrin med medicinering som hjälpte mot både depressionen och hallucinationerna.

Efter det blev det långsamt bättre.

– Plötsligt en dag slogs jag av känslan att jag var tillbaka. Jag började känna igen mig själv igen.

I samma veva kom lukten och smaken tillbaka. Till en början inte som en trevlig överraskning.

– Allt började smaka blod, en vidrig känsla när du dessutom ser öppna sår som inte finns. Veckan därpå stank allt och smakade sopor. Det var helt fruktansvärt. Sedan skiftade det till blöt hund. Först till jul började det fungera normalt.

Nio månader från insjuknandet vågar Karin kalla sig frisk. Målet är att vara helt återställd efter ett år, för även om de fysiska besvären har försvunnit är det en bit kvar till normalläge.

Läs mer om långtidscovid i MåBra nr 3 2021

I aktuella numret av MåBra hittar du hela Karins berättelse och mer fakta om diagnosen långtidscovid.