Läsarberättelse: Mamma var lycklig när jag var sjuk

Susanne växte upp med en ensamstående mamma i ett miljonprogramsområde. I porten intill bodde mormor och i ett hus i närheten en moster och två nästan jämnåriga kusiner. Det låter idylliskt på ytan men barndomen var inte den trygga zon som den borde ha varit. Skälet var Susannes mamma.

– Jag minns att jag redan som väldigt liten tyckte synd om min mamma som bara hade ett enda barn och att det var till så mycket besvär. Det var ju väldigt orättvist liksom, säger Susanne, i dag 45 år.

För redan i tidig ålder var Susanne på det klara med att hon på alla sätt och vis var olik sina levnadsglada och aktiva kusiner. Hon var ett barn som måste skyddas.

– Jag fick inte gå på simskola eftersom det skulle innebära en katastrof om mina känsliga öron kom i kontakt med vattnet, enligt min mamma. Jag skulle till varje pris hålla mig undan solen om somrarna, eftersom mina eksem blev värre då. Vilda lekar var uteslutet, eftersom min benstomme var så skör.

Alltid ”sjuk”

Men trots att Susanne tvingades att avstå från det mesta av det som hennes vänner ägnade sig åt, så gjorde hon och hennes mamma ändå frekventa besök på vårdcentralen.

– I början handlade det nog mest om förkylningstillstånd som överdrevs, berättar Susanne.

– Mamma kunde säga till doktorn att jag haft 40 graders feber i mer än en vecka, fast jag hade fått Alvedon varje morgon och kväll. Det kunde väl ändå inte vara normalt, tyckte min mamma.

Susanne minns att hon själv tyckte att det var konstigt, för hon visste ju att hon inte hade fått någon medicin av sin mamma.

– Men jag var ju så liten och förstod inte riktigt vad som försiggick, säger hon.

Läkarbesöken var många, men nästan alltid resultatlösa. Ibland övertalade Susannes mamma läkarna att göra extra tester på dottern för att utesluta sådant som hon hävdade att Susanne drabbats av. ”Det är inte troligt att det är cancer, men vi kan göra en titthålsoperation för säkerhets skull om du tycker att det skulle kännas bättre”, sa läkarna till Susannes mamma.

– Och det tyckte mamma förstås alltid, säger Susanne med ett snett leende.