Lenas pappa förgrep sig på henne: "Jag minns varje övergrepp"

Lena Morin driver organisationen nxtME, som stöttar och erbjuder praktisk hjälp till unga som utsatts för incest. Hon är regelbundet ute på skolor och informerar – både yrkesgrupper och elever.

– Statistiskt sett är minst en elev i varje klass utsatt för sexuella övergrepp av någon närstående. Samtidigt är incest något vi inte pratar om. Och jag kan förstå det, på ett sätt. Har man, som vuxen, själv inga kunskaper om det här tycker man bara att det är extremt bisarrt, säger Lena.

Som en rektor på en gymnasieskola som utbrast: ”Det problemet har vi inte här”. Och en annan som sa: ”Kom inte hit och lyft på det locket!”

– Kuratorerna och skolsköterskorna, som möter eleverna på ett annat sätt, är ofta mer öppna. De brukar övertyga rektorn om hur viktigt det är att jag får komma. Att ta fram det här ämnet i ljuset är enda sättet att dels få skolpersonal att upptäcka signaler och dels att få de drabbade att förstå att de inte har någon egen skuld i övergreppen, och att det finns hjälp att få – bara de berättar för någon vuxen som de litar på.

Lena önskar att någon hade kommit till hennes skola, under högstadiet, och pratat om de här viktiga och svåra frågorna.

– Då hade jag kanske vågat berätta, och fått hjälp tidigare att komma ifrån pappa.

Läs också: Cornelias huvudvärk var hjärninflammation

Slog bara där det inte syntes

Hon var som i två olika världar under sin uppväxt. Hemma var hon ständigt spänd och stängde av sig känslomässigt  – för att orka överleva. Pappan styrde hela familjen med järnhand.

– Jag visste inte ens att jag var rädd, eller att jag alltid hade ont i magen – eftersom det var det enda jag kände till. Mitt enda fokus var att försöka känna av vilket humör pappa var på. Även när han var glad och ville skoja var man på helspänn. Plötsligt, utan förvarning, kunde han brusa upp. Och allt var andras fel; att han misshandlade mamma och slog oss barn berodde på att vi ”inte gjorde som han sa”. Men bara på ställen där det inte syntes – där man hade kläder på sig. Det var så här det var bara, man tänkte inte så mycket på det. Jag visste inget annat.

Ett starkt minne är när Lena var hemma hos en kompis, som sa emot sin pappa.

– Jag blev livrädd, visste inte ens att man som barn kunde säga emot. Och att han inte exploderade! Utan reagerade knappt. Jag iakttog deras samspel mycket, minns jag. Värmen som fanns där, jämlikheten. Tänk att en pappa kunde vara på det sättet!

I den andra världen, i skolan, var Lena kaxig och framåt, och hängde mest med killarna.

– Pappa hade lärt mig att förakta allt vad svaghet heter. Man skulle bita ihop, inte känna. Jag tyckte att tjejerna grät för allt och ingenting. Den hårdare jargongen bland killarna passade mig bättre. Där var jag den som hade kontroll och hög status, styrde och ställde.

Lena älskade skolan.

– Där hade jag full koll. Hemma kontrollerades jag av pappa. Jag var som en robot. Var alltid igång, tränade, tog hand om min häst, jobbade hemma i trädgården. Men jag var inte där. Allt skedde per automatik.

När Lena var tio bestämde sig hennes mamma för att flytta.

– Hon frågade om jag ville följa med. Och jag minns att jag bara: ”Ja, får jag det?”. Plötsligt en kväll stod hon i hallen och skulle gå. Hon tittade på mig och frågade igen ”Vill du följa med mig?”. Pappa var med också. ”Ska du följa med den horan?” sa han och spände blicken i mig. Jag vågade inget annat än att stanna kvar. Att säga emot pappa var bara inget man gjorde. Jag minns den där bilden så tydligt än i dag, när mamma gick iväg.

– Tänk om någon hade talat om för mig att jag hade ett val, att jag hade rätt att välja vem jag ville bo hos.

I dag vet Lena att är man tillräckligt nedbruten mentalt behövs inga lås. Man flyr ändå inte.

Hade du någon kontakt med din mamma sedan?

– Jag gick hem till hennes lägenhet ett par gånger, efter skolan. Men det blev för jobbigt med pappas frågor och påhopp sedan, så jag började ta avstånd från henne. Orkade inte. Senare fick jag veta att hon hade larmat socialen om att jag och mina syskon for illa, men de trodde inte på henne. De gjorde ingenting.

Kan det ha berott på att inramningen inte stämde överens med den stereotypa bilden av en dysfunktionell familj? Det stora huset, alla saker, utlandsresorna, de fina kläderna.

– Folk tyckte att vi hade det så fint. Det var som om allt gick ut på att hålla den bilden intakt. Vad andra tyckte var det viktigaste. Jag vet att en lärare tog mig åt sidan en gång och frågade: Hur har du det egentligen hemma? Så det måste ju ha funnits misstankar om att något inte stod rätt till.

Läs också: Trebarnspappan Tim dog av vanlig penicillinkur

Vad svarade du?

– Att det var okej. Jag visste ju inte hur det skulle vara, hade inga referensramar. Och så var jag rädd för att pappa skulle bli arg. Jag önskar så att jag hade fått samma fråga från någon vuxen på högstadiet…

När Lena var tolv flyttade hennes båda äldre syskon. Ett halvår senare började hennes pappa förgripa sig på henne.

– Han hade tagit bort alla lås inomhus. Det började med att han kom in i badrummet ibland när jag duschade. Det var obehagligt – men jag vågade inte säga något. Och en dag, när jag låg i solariet, kom han in och lade handen över mitt bröst. Jag flög upp och slog i huvudet i solarietaket. Och han hånskrattade och sa: Det var väl inte så farligt…

Hur reagerade du?

– Jag var redan så avstängd och kuvad, så jag tror inte att jag reagerade känslomässigt. Men jag minns tydligt vartenda övergrepp, jag kommer ihåg allt. Min enda känsla från min uppväxt är rädsla. Och att inte ha rätt till någonting, inte ens sin kropp.

Övergreppen blev snart grövre – och skedde ungefär en gång i veckan under fyra års tid.

– Jag fokuserade på en spricka i väggen tills det var över. Sedan gick jag ut på toa och spydde. Ibland grät jag mig till sömns. Det var inte mer med det. Man blir så skadad… Jag kände mig äcklig hela tiden. Minns att jag undrade hur ingen i skolan kunde märka hur äckligt det var runt omkring mig. Samtidigt förstod jag att det inte syns utanpå…

Förstod du att det var fel, det han gjorde mot dig?

– Ja, någonstans visste jag det. Men inte att jag hade rätt att få hjälp, att jag inte behövde finna mig i det här. Jag visste inte heller hur jag mådde, var bara alldeles tom. Mamma vågade jag inte ha kontakt med, var rädd att pappa skulle förstöra för henne också. Jag visste ju vad han var kapabel till.

Lena kunde känna på sig när hennes pappa skulle tvinga sig på henne.

– Jag blev beräknande tillbaka också, det var nog ett sätt att ta kontroll över någonting i alla fall. En gång om året var det ett tältläger, som jag ville åka på. Jag fick aldrig gå på klassfester, eller något sådant. Men det där lägret levde jag på hela året, det var så himla viktigt för mig. Då tänkte jag att jag väntar med att fråga om lov tills efter nästa övergrepp, för då skulle jag ha större chans att få ett ja…

Ibland fantiserade Lena om att döda sin pappa.

– Då skulle han försvinna. Men jag skulle få ett långt fängelsestraff, och då skulle jag ändå inte kunna göra det jag drömde om: få vara fri, gå och fika med kompisar, vara normal… Jag tänkte på att ta mitt eget liv också. Men jag ville inte dö. Istället försökte jag tänka på att ”när jag är 18 är jag myndig, då kan jag flytta”. Det var bara så långt dit…

Under många år, som vuxen, önskade Lena att pappan varit alkoholist.

– Jag tänkte att det skulle vara lättare att hitta en förklaring då, att han egentligen inte var ond. I dag misstänker jag att han är en psykopat. Det förklarar hans totala brist på empati, hans känslomässiga omognad och oförmåga att se sitt eget ansvar.

Läs också: Sofia Ledarp: ”Mitt liv var en fasad”

Berättade du för någon om övergreppen?

– Det var underförstått att ”det här är inget som ska finnas, och därför ska du inte prata om det”.

När Lena var 15 blev hon ihop med sin blivande man.

– Vi smög, för jag fick inte ha en kille för pappa. Vi hade inte sex, och dessutom var vi jämnåriga – så jag kopplade inte ihop det med pappas äckel. Jag tyckte att alla män över 30 var äckliga, men inte jämnåriga. Det vi hade var så oskyldigt.

Lenas syster var orolig och pratade med en väninna – som hade en del kunskap om övergrepp. Vid det här laget var Lena 17, och hade börjat jobba som frisör.

– En kväll ringde syrran och sa: Min väninna kommer och hämtar dig imorgon klockan fyra, hon väntar utanför ditt jobb. Följ med henne. Säg inget till pappa. Jag reagerade knappt. Vågade inte tro på någonting längre.

Nästa dag, på slaget klockan fyra, stod en bil utanför hårsalongen, och väntade.

– I dag fattar jag inte att jag vågade kliva in. Men det gjorde jag. Först åkte vi till hem till huset, när pappa var på jobbet, och hämtade mina kläder. Jag skrev en lapp: ”Du behöver inte leta efter mig”. Jag sa inte ett ord, när vi åkte hem till henne. Hon pratade desto mer, var så varm och öppen. På något sätt kändes det som om hon brydde sig om mig. Den känslan  hade jag aldrig upplevt förut.

Lena flyttade in hos sin systers väninna under en period. Och det var då, när hon var i trygghet, som hon kunde släppa fram rädslan.

– Jag fick svårt att sova, var livrädd att pappa skulle dyka upp. Jag trodde ju att han hade makt över allt, till och med polisen. Samtidigt började jag förstå att han inte var världens mitt. ”Jag är inte rädd för din pappa”, sa syrrans väninna. Och jag började lita på att jag faktiskt var räddad.

Lenas syster vägrade berätta var Lena var, till och med för deras mamma.

– Hon var orolig för att pappa skulle tvinga mamma att berätta. Mamma var ju också rädd. Till slut hotade mamma med att polisanmäla mig som saknad. Då berättade syrran.

Lenas mamma blev den som polisanmälde övergreppen. Det gick till domstol, och pappan dömdes till tre års fängelse.

– I dag kan jag tycka att det är ett väldigt lågt straff för all skada han gjort. Men då var jag lättad över att jag hade blivit trodd. Det fanns ju inga bevis.

Läs också: Polisen misstänker: Dement man dumpad på parkeringsplats av familjen

Vad hände efter rättegången?

– Det var som om allt skulle vara bra nu. Han hade blivit fälld, och jag skulle gå vidare med mitt liv.

Vid det här laget bodde Lena i Stockholm. Hon återupptog kontakten med sin ungdomsförälskelse. Känslorna fanns kvar. Och när hon var 20 gifte de sig.

– Vi hade ett enormt stort umgängesliv, samtidigt som jag jobbade mycket. Livet snurrade på, och jag tänkte inte så mycket. Var glad och energisk utåt, samtidigt fick jag höra att jag var hård och känslokall. Själv förstod jag inte alls vad de menade.

Vid det här laget hade Lenas pappa avtjänat sitt straff. Och gjorde allt för att fortsätta hålla kvar Lena i sitt eget mentala fängelse.

– Han visste var jag bodde. Plötsligt kunde han stå där runt ett gatuhörn och vänta på mig. ”Jag förstår inte varför du aldrig ringer, alla tycker att det är konstigt” sa han om och om igen. Jag kunde inte sätta gränser, så jag sa inte åt honom. Försökte bara ta mig därifrån så fort som möjligt. Jag var jämt på helspänn för att han skulle dyka upp.

Fem år senare insjuknade Lenas man i en aggressiv bukspottskörtelcancer.

– Min strategi var att bara tänka att han skulle överleva. Men det gjorde han tyvärr inte… Vi som skulle leva ihop och finnas där för varandra. Jag var så arg minns jag, att han hade lämnat mig.

Lena stängde av sorgen, det var ju så hon var van att göra – för att överleva.

– Jag var inriktad på att fixa det här, att hålla ihop och köra på. Så jag planerade, jobbade och fanns där för alla andra. Alla tyckte att jag var så stark. Och det tyckte jag själv också.

Samtidigt ville Lenas släktingar att hon skulle följa med och hälsa på pappan på hans födelsedag, eftersom ”han blir så arg annars”.

– De satte pappas behov före mina, och tjatade och tjatade. Det visar hur skadade vi var. Till slut följde jag med, för deras skull. Det var hemskt, förstås. Jag höll mig i bakgrunden och försökte att inte titta på honom. Mådde fysiskt illa.

Vem var du inför dig själv?

– Jag vet inte. Jag hade bara skyldigheter, allt handlade om att andra skulle tycka om mig.

Samtidigt hade hon en bild av att hon bearbetat sin barndom.

– Jag reste runt och hade föreläsningar på temat: Sju nycklar till att bli lycklig. Använde mig själv som ett exempel på hur man kan bli fri från sin barndom, säger Lena och ler.

Tiden gick och hon började få allt svårare att hålla ihop sig själv.

– Jag var sönderstressad. Det ryckte i benen och jag hade bölder i ansiktet, men vägrade inse att jag hade pressat mig för hårt. Jag föraktade ju svaghet, även om jag inte var medveten om det själv. Jag sjukskrev mig en vecka, sedan packade jag ihop mig själv och gick till jobbet.

Hon träffade snart en ny man, som hon gifte sig med och fick tre barn tillsammans med.

– Jag hade planerat att det skulle bli så. I dag inser jag hur avstängd jag var. Jag var inte närvarande. Det var som att ”nu är det dags att gifta sig och nu kom det ett barn till här, då får jag köra på lite hårdare”. Allt skulle bara fixas. Jag fick ofta höra att jag var så duktig, som orkade ta hand om barnen, baka, städa, jobba, äta överdrivet nyttigt, träna, springa Maraton och se snygg ut. Det var mitt sätt att känna kontroll. För mitt inre hade jag ju ingen kontakt med, det var bara tomt… Jag kunde vakna mitt i natten och tänka att ”det är lika bra att jag ger mig ut och springer nu, så har jag det gjort”. Var alltid på gång. Hade ingen förmåga att känna varken glädje eller njutning. Allt var plikt.

Så här i efterhand kan Lena känna en stor tacksamhet över att båda hennes män varit snälla och lugna personer.

– Jag kunde ju lika väl ha dragits till psykopater, och upprepat mönstret från min uppväxt. Är otroligt glad över att det inte blev så. Samtidigt upplevde Lena att hon gjorde det mesta där hemma, i sitt andra äktenskap, hon kunde aldrig sitta still – eller sätta gränser.

– Det enda jag egentligen ville var att sätta mig ner och luta huvudet mot hans axel. Men jag kunde inte. Jag vågade inte lita på att han skulle finnas där för mig då. Om jag visade mig svag. Jag var så trött. Det kanske beror på järnbrist? Tänkte jag – och bokade in ett besök på vårdcentralen.

När Lena hade pratat med läkaren en stund sa hon: ”Du är utmattningsdeprimerad. Jag kommer sjukskriva dig och remittera dig till en psykolog”.

– Det har jag inte tid med! Svarade jag först. Och antidepressiv medicin ville jag absolut inte ha!

Läs också: Yvonnes ex tände eld på henne och sonen

Lena gick hem och funderade, och efter att ha pratat med läkaren som förklarade hur hennes kropp fått brist på viktiga signalsubstanser under alla år av kronisk stress – och att hon därför behövde medicin – ungefär som järntabletter när man har järnbrist – gick Lena med på att få hjälp.

Psykologen hade hon svårt att lita på, till en början.

– Han kände nog det. Så vid vårt första möte sa han: Jag kommer finnas kvar här tills du inte behöver min hjälp längre. Jag kommer inte försvinna. Och då insåg jag att jag aldrig vågat tro att någon kan finnas där för mig, utan att jag presterar och gör saker för dem… Det blev så tydligt att mina sju nycklar till lycka inte funkat så bra, säger Lena och ler lite snett.

I terapin kunde hon för första gången berätta om sin barndom, utan att få förskräckta reaktioner tillbaka – som gjorde klart att de inte orkade höra mer.

– Han bekräftade mig på ett djupt plan, och satte ljuset på sådant jag egentligen visste: som att jag hade ständigt dåligt samvete för allt. Det var jobbigt också, när han utmanade mig i att våga sätta gränser. Jag ville ju inte skiljas, för jag hade en idé om att jag inte skulle få någon mer chans då. Vad det innebar visste jag inte riktigt. Han sa: Jaha, Lena – så nu har du inte någon mer chans? Nu är det kört? Hur resonerar du kring det? Och jag hade ju inga argument. Han fick mig att inse att jag hade rätt att sätta gränser, och tänka på mig själv.

Lena fick hemläxor också. Den svåraste var när hon skulle göra ingenting.

– Vi träffades två gånger i veckan, därför funkade det. Men jag var väldigt rädd för att börja prata om min uppväxt, trodde inte att han skulle orka höra det. ”När traumat kommer så tar vi det då. Det är okej att ha problem, vet du. Du behöver inte fixa ihop dig”. Och jag bara hoppade till: ”Va? Är det okej?” Så hade jag aldrig tänkt.

Terapin hjälpte Lena att ta in vidden av och allvaret i det hennes pappa utsatt henne för. Och att hon hade rätt att reagera på det, att känna ilska och sorg.

– Jag var förtvivlad över att jag, som den vuxna Lena, inte kunde rädda den lilla tjejen som var jag. Jag skulle inte ha behövt klara mig själv. För första gången kände jag på djupet hur enormt utsatt och ensam jag varit.

Lena jobbade också med fysisk avslappning – för att komma åt spänningar som satt sig i kroppen.

1,5 år gick hon hos psykologen. Sedan brakade hon ihop fysiskt.

– Jag hade varit i ett stresstillstånd i hela mitt liv. Nu när jag började slappna av var det som om kroppen gav upp. Jag följde barnen till skolan, sedan bara låg jag, orkade inte ens sätta på tvättmaskinen. Men skillnaden nu var att jag inte var rädd längre. Jag tänkte att min hjärna behöver det här för att reparera sig. Jag kände mig lugn i det.

Lena upplevde en helt annan närvaro i tillvaron nu.

– Jag kunde känna glädje och kärlek när jag såg på mina barn! Hade aldrig upplevt sådana känslor förut. Och jag är så glad över att jag fick hjälp innan min äldsta son blev tonåring. Nu kunde jag lära barnen att de får vara ledsna och svaga. Att det är verklig styrka.

Under tiden hon låg där i soffan föddes successivt idén att hjälpa andra drabbade. 2012 startade hon organisationen nxtME.

– Jag har gjort om mina upplevelser till något meningsfullt – som ger kraft. Det här är mitt sätt att slippa bli deprimerad. Om jag kan hjälpa en enda tjej eller kille så är det värt allt.

Läs också: Elisabeth: Jag flydde sekten men rädslan finns kvar

Hur ser du på din pappa idag?

– För fyra år sedan sa jag åt honom att jag aldrig mer vill se honom. Jag satte en slutgiltig gräns runt mig själv. I dag ser jag på honom som en förstörare, som jag har blivit fri ifrån. Minnena har jag kvar, men de är dåtid.

Har du hatat honom?

– Jag har varit fruktansvärt arg, men mest ledsen. Samtidigt bestämde jag mig tidigt för att inte bli bitter, det skulle bara förstöra för mig själv. Han är inte värd det.

Hur känner du inför din mamma?

– I dag är jag tacksam över att hon flyttade. Även om jag blev lämnad kvar. Hon hade kanske varit död annars. Pappa var våldsam mot henne, och det finns mycket våld bland männen i hans släkt.

Lena har brutit flera generationer av våld och övergrepp.

– Ja, det har jag verkligen. Det finns en kraft och ett hopp i det – som jag vill förmedla till andra.

Lena Morin

Ålder: 46

Familj: Tre barn

Bor: Stockholm

Gör: Driver ideella organisationen nxtME – som ger hjälp åt incestoffer.

Karin Adelsköld om utmattningen: Jag har jättejättelångt kvar

Läs också: Karin Adelsköld om utmattningen: Jag har jättejättelångt kvar