Lill-Babs: Jag kan känna mig så misslyckad
Är det möjligt att både ha ett bra och dåligt självförtroende på en och samma gång? Att pendla som en jojo mellan att känna sig oövervinnelig och sämst på hela jorden?
– Absolut, säger Barbro Svensson tveklöst när vi sitter vid köksbordet i hennes timrade hus i vackra Järvsö.
I 57 år har hon spelat in skivor, åkt runt på turnéer och varit med i stora shower över hela Europa. Och det är på scenen som Barbro känner sig trygg med sig själv. Det är då hon blir Lill-Babs.
– Jag är förstås mig själv hela tiden. Men när jag uppträder känner jag mig så säker. Jag tänker inte på mig själv överhuvudtaget, utan blir som en del i något stort. Mötet med publiken är verkligen fantastiskt.
”Får jag beröm blir jag jätteglad en kort stund”
Men så fort strålkastarna slocknat och Lill-Babs kliver av scenen halkar säkerheten ner till fotknölarna.
– Som privatperson, som Barbro, har jag alltid haft dåligt självförtroende. Visst kan jag tänka rent förnuftsmässigt att jag är bra på det jag gör, men jag får inte in det i känslan. Får jag beröm blir jag jätteglad en kort stund, sedan är det som bortblåst.
Genom åren har det gjorts otaliga löpsedlar om Barbros förhållanden, äktenskap, separationer och skilsmässor. Men det värsta var när hon 1983 konfronterades med sina ex-kärlekar i tv-programmet Här är ditt liv.
– Det var menat som ett skämt, och ingen ville något illa. Men för mig var det fruktansvärt. Jag framställdes som en promiskuös mansslukerska, som om jag avverkade karlar på löpande band. Det gjorde så ont. Jag har längtat efter kärlek och ömhet, som alla andra. Och trohet är heligt för mig.
”Kände mig så liten”
Under många år fick Barbro äta upp hur hon framställts i tv-programmet. Hon fick ofta höra gliringar och bitska kommentarer.
– Jag glömmer aldrig den gången när vi hade haft en spelning i Karlstad, och väntade på en taxi. Killarna i bandet skojade runt som vanligt och jag ska skämtsamt till en kvinna som stod bakom oss att ”Du ser hur jag har det”. Och hon svarade: ”Det är väl ingen konst för dig, du är väl van att ha många karlar på en gång”. Jag blev helt förkrossad. När vi satt i bilen sedan kom tårarna, och jag kände mig så liten och skyddslös.
– De andra sa åt mig att inte bry mig, men det är inte så lätt. Sådana där kommentarer går rakt in… Det går inte att skydda sig från dem.
Efter programmet fick Barbro även mejl från en del unga tjejer, som ville peppa henne.
– ”Har du inte haft fler män än så, du som är så gammal” kunde de skriva, och det är ju härligt att få höra. Men sedan glömmer man bort de positiva kommentarerna. Det är det negativa som stannar kvar och gnager.
Barbro skrattar mycket, berättar fräckisar och spexar i ett rasande tempo. Plötsligt mitt i en mening utropar hon: ”Nä nu måste jag ha trutvalla”. Och så rycker hon fram ett läppglans, som har både spegel och en liten lampa i locket, och berättar om hur avis alla karlar på Gaygalan blev när hon tog fram det.
”Ofta byter jag om tio gånger när jag ska gå ut”
Samtidigt beskriver hon sig själv som blyg och osäker i mötet med andra människor.
– Jag kan bli väldigt nervös. Ofta byter jag om tio gånger när jag ska gå ut, det spelar ingen roll om det så bara är till grannen. Jag vill ha på mig något som jag ser bekväm ut i, och det är inte det lättaste! Och när jag är i stan och handlar kan jag bli så himla blyg, hälsar någon vågar jag knappt se personen i ögonen, utan skyndar bara vidare. Jag kan inte svara på vad det kan bero på, vad jag är rädd för… Jag har alltid varit såhär. Och så är jag så säker på scenen… säger Barbro eftertänksamt.
Då är det skönt att ha barnen och barnbarnen, som rycker upp Barbro ur självtvivlet när det behövs.
– De är underbara! Som häromdagen när jag inte ville gå utanför huset innan håret hade torkat och mitt ena barnbarn sa: Men mormor du är ju vacker i blött hår! säger Barbro och ler stort.
Hon växte upp med starka kvinnor runt omkring sig. Hennes mamma tog ensam hand om Barbro och hennes syskon. Pappan, som hade problem med spriten i perioder, hade flyttat ifrån familjen. Men varje jul och påsk bjöd Barbros mamma hem honom för att han skulle få träffa sina barn.
– Mamma var en fantastisk person, och jag saknar henne enormt mycket. Hon klagade aldrig, och hon lät aldrig oss barn tala illa om pappa. För mig är det positivt att vara stark och kapabel, och det har alltid varit en viktig del i min självbild. Jag kan känna mig så liten och misslyckad, men sedan kommer det en ny dag och då försöker jag ta nya tag. Jag fastnar aldrig i grubblerierna, även om de kan ligga där och gnaga länge.
”En enda gång gav han mig beröm”
Barbro var bara 15 år när hon uppträdde första gången, och snart blev hon kontaktad av orkesterledaren Simon Brehm, som blev hennes manager. Han blev som en pappafigur för Barbro.
– Han gav mig enormt mycket trygghet, men var väldigt rädd att all uppmärksamhet skulle stiga mig åt huvudet. Därför tryckte han ner mig, av ren omtanke. Han ville ju att jag skulle hålla kvar fötterna på jorden. Jag fick aldrig höra det som var bra, bara det som kunde bli bättre. En enda gång gav han mig beröm. Jag hade precis gjort en spelning på Konserthuset i Stockholm, och efteråt kom han fram till mig och sa: ”Barbro, jag är ledsen att säga det här…” och jag blev förstås helt förstörd och undrade vad jag hade gjort …”men du var jävligt bra”…
Även killarna i orkestern gjorde vad de kunde för att Barbro inte skulle tappa fotfästet.
– Vad jag än hade på mig så var det fel. Hade jag vid kjol fick jag höra att jag borde visa benen mer, och hade jag på mig en kort kjol efter blev jag utskälld för att visa för mycket. Jag blev väldigt osäker, och undrade vad det var som var fel.
Hon såg bara fel på sig själv, kände sig ful och tjock.
– Nu när jag ser gamla bilder så undrar jag varför. Jag var ju jättefin! Då kan jag känna att jag har mer sex appeal idag, det har ju inget med ålder eller former att göra. Utan sitter i personligheten, i utstrålningen.
”Jag har stannat i förhållanden som inte varit bra för mig”
Det är långt ifrån lätt att hålla liv i ett förhållande, framför allt om man är på jobbresor stora delar av året. Och när Barbro var ledig kom förstås döttrarna Monica, Malin och Kristin i första hand. Barbro bodde tillsammans med sin mamma, som tog hand om barnen när hon var på turné 200 dagar om året.
– Jag längtade så efter ömhet, att ha en man som jag kunde luta mig emot. Men det är inte så enkelt att träffa någon där det fungerar på alla plan från bådas sidor. Och ibland stannade jag också för länge i förhållanden som inte var bra för mig, där jag misstolkade svartsjuka och kontrollbehov som kärlek. Idag kan jag inte fatta att jag till exempel stod och strök 30 skjortor, och så skulle han ändå ha den enda som inte var struken. Och jag gick med på det utan att ifrågasätta.
I efterhand är det lätt att undra varför man inte gick tidigare, och det kan ligga nära till hands att börja anklaga sig själv.
– Det har jag haft svårast med, det här att förlåta mig själv. Men samtidigt inser jag att man blir blind när man är mitt i det. Det är förvirrande att först bli omsluten i kärlek, och sedan bara möta kyla. Man blir desperat och gör nästan allt för att få komma tillbaka till den där ömheten igen. Särskilt om man har dåligt självförtroende och tror att allt är ens eget fel.
Idag kan Barbro se mönstren, och vilka tidiga varningstecken man ska se upp med.
–Det är svårt, för det kommer smygande. Men börjar ens partner säga ”Kan du inte vara hemma med mig istället, jag vill ju vara med dig och älskar dig mest av alla” när man ska träffa vänner eller släkt ska man bli vaksam. Jag har till och med varit med om män som påstått att de älskar mig mer än mina barn gör!
”Nu trivs jag med att bo ensam”
”Problemet är att du faller för spännande män. Det är först när vi blir förnuftiga som vi ger de snälla och omtänksamma männen en chans” sa dottern Malin en gång till Barbro.
– Jag tror verkligen att jag är förnuftig nu. Skulle det dyka upp en bra man så tackar jag inte nej. Men annars har jag det väldigt bra ändå. Jag har så mycket kärlek i mitt liv, i mina barn och barnbarn. Jag trivs med att bo ensam, och numera tänker jag verkligen på att ta hand om mig själv mer. Visst är jag fortfarande som en turbo, jag jobbar nästan jämt och när jag är ledig ska det manglas tvätt, pratas i telefon och fixas med en massa saker.
– Att sitta ute i solen och läsa en bok är inte min grej. Däremot har jag hittat mitt eget sätt att koppla av på, och det är när jag ligger i mitt härliga bubbelbad här hemma. Jag häller i en skön olja och bara njuter, och sedan låter jag kroppen självtorka. Den där stunden i badet är helig, efteråt känner jag mig alldeles lugn och tillfreds. Ett sant motgift mot ”bråttomsjukan” som mina barn beskyller mig för att ha, säger Barbro och skrattar.
En annan sak som ger lycka och energi för Barbro är att vara generös mot andra människor.
– Min gammelmormor sa en gång att man blir lycklig av att skämma bort andra. Och det stämmer verkligen. För gör man en god gärning får man så mycket tillbaka, det kan vara något så enkelt som att öppna en dörr och få ett leende tillbaka. Då blir man varm inombords. Min revisor har sagt åt mig att jag måste börja ta betalt för det jag gör, förra året gjorde jag 92 procent gratis.
– Men det är en sådan glädje att ha välgörenhetskonserter och sedan få åka ner till Amazonas och titta på alla skolor de kunnat bygga för pengarna! Jag behöver inte bevisa något för någon längre, jag står för den jag är. Jag är inte rik på pengar, men jag känner mig väldigt rik på kärlek och insikter. Och det är det som räknas i slutänden. Jag ångrar ingenting jag gjort, för utan det hade jag ju inte varit den jag är nu. Idag kan jag verkligen se allt jag har, och jag känner mig fortfarande så ung inombords! Jag blir faktiskt chockad varenda gång jag går förbi en spegel och ser hur gammal jag ser ut, säger Barbro och ler stort.
Bild: Susanne Hallman