Livet efter tsunamin: "Kärleken är starkare än döden"

Namn: Malin Sävstam
Ålder: 54
Familj: Sonen Axel, bonusdottern Moa, mannen Ulf och änglarna Mats, Harald och Elsa
Bor: I Stockholm
Gör: Författare, föreläsare, yogalärare och kommunikationskonsult
Aktuell: Med den självbiografiska boken Kärleken är starkare än döden

Före katastrofen kunde Malin Sävstam tycka att det var konstigt med människor som nyss förlorat sin partner och som snart träffade en ny. För var det inte bättre att sörja klart först? I dag vet hon att sorg aldrig tar slut och att kärlek och smärtsam saknad kan leva sida vid sida – det finns inga motsättningar.

Malin får fortfarande svårt att andas när hon tänker på den sista julen, för åtta och ett halvt år sedan, när hela familjen var samlad – hennes man Mats och barnen Axel, 15, Harald, 12, och Elsa, 9 år.

– Vi hade bestämt att vi skulle fira julafton redan den 19:e december, eftersom vi skulle åka till Khao Lak i Thailand sedan. Alla var så glada och förväntansfulla, men nu när jag ser tillbaka så var det som att vi var små ovetande grisar på väg till slakt…

Annandag jul kom flodvågen som dödade Malins man och hennes två yngsta barn, Harald och Elsa. Fast i början visste hon bara att barnen var saknade.

– Allt var totalt kaos, jag och Axel låg på ett sjukhus i Bangkok och jag kände det som att jag hade fått en hästspark i magen. Jag var bara som i ett stort svart hål…

Några veckor senare kom Malin och Axel hem till huset i Bromma utanför Stockholm, och Malin insåg ganska snart att de inte skulle kunna bo kvar i den idylliska förorten – där det inte fanns plats för trasighet.

– Jag minns att vi frös hela tiden, och Axel sa att vi hade varit så många kroppar tidigare som värmt upp huset, men nu var det bara han och jag…

Det kom inga nyheter om barnen, och en insikt om det allra värsta började sippra in i Malins medvetande.

– Tanken på att aldrig mer få träffa dem, aldrig mer få fläta Elsas hår eller höra Haralds röst, var så smärtsam att jag knappt vågade nudda vid den. Jag tänkte förbjudna tankar där jag förbannade att Axel och jag hade överlevt. Det låter vansinnigt, men jag var avundsjuk på familjer där alla hade försvunnit tillsammans!

”Jag sörjde mina döda barn mer än jag kunde älska det som överlevt”

Saknaden utryckte sig som konstanta kramper i kroppen, Malin räknade minuterna tills hon fick ta nästa sömntablett, och drack alkohol för att försöka döva den värsta ångesten.

– Just då sörjde jag min man och mina döda barn mer än jag förmådde älska mitt barn som överlevt. Så här i efterhand gråter mitt hjärta när jag tänker på det…

Jag och Axel gled ifrån varandra, vi var som i två bubblor, inneslutna i vår egen sorg. Han flydde in i dataspel och jag försökte fly från mig själv och sysselsatte mig med en massa aktiviteter. Malins chef Ulf, som hon kände på en yrkesmässig trevlig-nivå, hörde av sig då och då för att fråga om han kunde hjälpa till med något.

– Det kändes lätt att prata med honom. När han ringde var det som att jag fick en kort andhämtningspaus från smärtan jag hade runt mig hela tiden. Men det var inget jag reflekterade över just då. Malin spände sig så mycket att hon till slut inte kunde öppna käkarna, och fem månader efter katastrofen hade hon kommit till en punkt där hon inte orkade kämpa emot längre – och blev inlagd på en psykiatrisk avdelning. Mitt i all förtvivlan kom hon på sig själv med att längta efter att Ulf skulle ringa.

– Jag betedde mig som en fjortonåring, när jag kollade av mobilen om han hade lämnat något meddelande. Telefonen blev min livlina. Och det var faktiskt så det var, för varje gång jag pratade med Ulf så lättade det svarta lite grann. Kontrasten mellan att känna sig död och levande var brutal, jag kunde till och med skratta under våra samtal …

Vad var det som höll på att hända? Hon som var galen av sorg och slut som kvinna, hur kunde hon över huvud taget känna något som påminde om förälskelse? Mats och hon var ju dessutom fortfarande gifta.

– Det kändes som att jag var otrogen mot Mats i tankarna, jag hade enorma skuldkänslor. Och skam över att jag kände något annat än ren förtvivlan. Dessutom var Ulf gift och hade barn, hur kunde jag ens tänka tanken att bli intresserad? Malin kom fram till att de inte skulle ha någon mer kontakt. Men när hon tog upp det med terapeuten hon gick hos fick hon rådet att ta in allt som gav energi, utan att analysera så mycket.

Ett halvår efter tsunamin fick Malin beskedet att Elsas kropp identifierats, och hon fick hem sin dotter i en vit liten kista. Och ytterligare ett halvår senare hade Haralds kropp hittats.

– Det var en sörja av desperation och hopplöshet, och det var mitt i allt det här som kontakten mellan mig och Ulf fördjupades. Jag kan inte förklara hur det gick till, men vi möttes på ett annat plan och berörde det allra svåraste. Jag kunde vara helt öppen med min sorg efter Mats och barnen, och min oro för Axel.

”Vi hade inte ens rört vid varandra, men jag var helt uppfylld av honom”

De gick promenader, spelade golf, tränade tillsammans och efter hand började de prata också om andra saker.

– Det var som att våra själar var förenade. Vi hade inte ens rört vid varandra, mer än vänskapliga kramar, men jag var helt uppfylld av honom. Och jag kunde inte förstå hur den djupaste av alla sorger och en spirande förälskelse kunde gå hand i hand. Jag begriper det fortfarande inte…

Så småningom blev Malin och Ulf ett par på riktigt, och numera är de gifta. Men deras relation har utsatts för stora prövningar genom åren.

– Jag vet inte hur många gånger jag talat om för honom att nu kan vi inte träffas mer, att det måste vara slut. För på något sätt känns det bättre att lämna själv, då har man ju kontroll. Jag är fullkomligt skräckslagen för att bli lämnad igen på grund av död. Och det var nästan skönt att få känna våndan när vi bråkade, då lättade ju min vanliga svarta sorg tillfälligt.

Malin har undrat hur Ulf ska orka, eller hon själv för den delen.

– Ibland har jag känt att det vore mycket skönare om jag inte behövde kämpa och hålla ihop mig för Axel och Ulfs skull, och i stället bara få ge upp. Jag har också tänkt att det är alldeles för jobbigt för Ulf att leva med någon som är så känslomässigt skadad som jag är. Men han svarar om och om igen att jag inte behöver ta ansvar för vad som är bäst för honom, det gör han själv. Ulf har stannat kvar vid Malins sida.

– Jag kan inte fatta hur han har stått ut. Men det har han. Än i dag kan jag bara stå och titta på honom och säga: ”Du gav mig livet tillbaka.” Och varenda gång svarar han: ”Nej, du tog själv livet tillbaka.” Malin berättade redan i ett tidigt skede för Axel att hon och Ulf var tillsammans, och han svarade: ”Ska du berätta något mer som jag redan vet?”

– Han har bara visat glädje över vårt förhållande, och så här i efterhand tror jag att han var lättad. Han fick ta ett alldeles för stort ansvar för mig under det första förfärliga året, och nu fanns det någon annan som tog över det. Numera har Malin och Axel en bra relation.

– Jag oroar mig ständigt för honom, men jag vet att jag inte får lägga det oket på honom. Och han vet att jag alltid finns här när han behöver mig, och att min kärlek till honom är oändlig och villkorslös.

”Min döda man hälsade på mig i drömmen”

Malin känner närvaro av både Mats och barnen – och numera vet hon att Mats stöttar hennes och Ulfs kärlek.

– Han hälsar på mig i drömmen, allt är så verkligt och nära, och han säger att han vet, att allt är bra och att jag inte ska oroa mig. Det kanske låter lite nipprigt men jag är övertygad om att Mats var med och skapade magnetism mellan mig och Ulf. Jag tror att han ville visa mig att kärleken är starkare än döden och att jag skulle överleva, för Axels skull. Barnen kommer också ofta på besök, helt plötsligt står de där i drömmen.

– Vi kramas och jag kan känna hur de doftar. Jag gråter och säger att jag visste väl att de fanns, och att vi ska gå hem. Och då svarar de alltid: Nej, det går inte, för vi bor här nu. Jag är alltid utom mig efter de där drömmarna, för jag vill tillbaka till dem, mina älskade, fina barn. Det är skillnad på sorg och sorg, den efter Mats är ljusare och mjukare i kanterna än den efter barnen – som fortfarande är vass och hård.

– Ens barn ska bara inte dö, det är så enormt svårt att acceptera – men jag har jobbat i många år på att erkänna att det faktiskt har hänt. Nu har jag kommit så långt att jag vågar stanna kvar i minnena när de kommer över mig, jag går in i smärtan och sedan lättar det lite grann igen. Nu har Malin också förstått att hennes enorma förlust ändrat hennes egna förutsättningar i livets alla dimensioner.

– Jag ser det som att jag har haft två olika liv, ett före katastrofen och ett efteråt. Jag är väldigt stresskänslig numera, måste till exempel ha allt på sin bestämda plats där hemma, annars blir det kaos inombords. Och jag blir arg för minsta lilla, det där filtret jag hade förut är borta. Jag har också tvingats skära ner på sociala aktiviteter och måste göra min yoga och meditera dagligen för att fungera.

Skrivandet har blivit ett sätt för Malin att sätta ord på sina tankar och känslor, det gör dem tydligare och skapar struktur. I dagarna kommer hon ut med sin självbiografiska bok, Kärleken är starkare än döden – precis det som hon känner att Mats vill bevisa för henne. Det är en uppföljning på hennes tidigare bok När livet stannar, som kom ut 2007.

– Det viktigaste med boken är att kunna ge tröst och hopp till dem som behöver det. Om jag kan hjälpa någon med min historia får jag energi att gå några mil till. Det är svårt att inte fastna i frågor som: Varför jag, varför vi, när hela ens tillvaro slås i spillror – men Malin kämpar ständigt med att bryta de här tankarna.

– Jag har jobbat hårt med att inte förgås av bitterhet. Jag känner mig ofta tudelad, för jag blir jätteglad när till exempel barnens kompisar ska fylla år och bjuder in mig. Men det är så svårt, för min egen saknad blir så påtaglig. Tänk att Harald skulle ha varit 21 och Elsa 17 år nu, och till julen har Elsa varit död lika många år som hon fick leva…

Tankarna på allt som kunde ha blivit är fruktansvärt plågsamma.  Malin jobbar mycket med att lära hjärnan att skilja på då och nu.

– Fortfarande när jag ser en ljushårig flicka, på stan till exempel, så kastas jag tillbaka till när Elsa var i motsvarande ålder. Och då vill jag bara springa fram och lyfta upp henne och få känna de där smala armarna runt min hals. Saknaden river och sliter och jag tror att jag ska bli galen. Men då försöker jag fokusera på andningen, när jag andas in tänker jag LET, och när jag andas ut tänker jag GO. Det är inte nu, det är min kropp som minns något som var för längesedan – let go. Låt känslan som kommer passera.

Förut, om någon skulle ha frågat Malin vad hon tyckte var meningen med livet, hade hon sagt: min familj. I dag blir svaret annorlunda.

– Det blir för sårbart att lägga meningen så långt utanför sig själv. Jag måste ta ansvar för mitt liv och ge det mening. Allra helst vill jag finna meningen inom mig själv, och jag känner att jag är på väg att hitta dit.
Mer tsunami-läsning:

Sara Dannborg: ”Jag hade inte överlevt utan mina nya barn” 

AV: Anna Carsall

FOTO: Stefan Jerrevång