Louises treåriga dotter Nanna drunknade i en septitank
…
Nanna springer så gott hon kan, men har svårt att sätta sina små fötter framför varandra. Hon skrattar så att hon håller på att trilla omkull, i hälarna har hon sina två äldre systrar Sandra och Marie som försöker fånga henne. När de till slut får tag på henne kittlar de henne till hon nästan exploderar av skratt, fast hon knappt står ut är det något av det bästa hon vet.
– Hon älskade sina syskon över allt på jorden och de kunde bråka om vem som skulle få leka med Nanna. Hon var alltid i centrum och njöt av det, berättar Louise Haurholm Sternbo, 37 år, medan hon tittar på bilderna på väggen av sin lilla, leende flicka som hon bara fick tre år tillsammans med.
Från den dag Nanna kom till världen blev leendena större hos familjen. Hon charmade alla. Hos dagmamman kallades hon Souschefen eftersom hon styrde och ställde med de andra barnen och när Nanna började på dagis blev hennes nya namn Papegojan eftersom hon pratade konstant.
Louise minns den bestämda lilla damen som travade upp för trappan eftersom hon hade sett sina syskon göra det – och att hon älskade att bli fotograferad.
Hjärtskärande skrik
– Jag önskar att jag kunde säga till henne att jag älskar henne. Att det inte var meningen att det skulle ta slut på det här sättet, men det kan jag inte, säger Louise medan hon skruvar tillbaka tiden till den ödesdigra dagen den 8 juni 2017.
En dag som började som en helt vanlig dag. Nannas systrar, Sandra och Marie, var i luven på varandra. De var ute i trädgården medan deras pappa Kim höll på att byta locket till septiktanken. Den pågående konflikten fick Louise att kalla in flickorna och när de hade lugnat ner sig var det matdags.
– Vill ni hämta Nanna? frågade Louise de stora flickorna.
Men hennes rum var tomt och när de sedan sprang ut i trädgården hörde Louise plötsligt ett högt skrik. Hennes första tanke var att flickorna hade börjat bråka igen, men när hon sekunder senare hörde ett hjärtskärande skrik från sin man ökade pulsen.
Den syn som mötte henne kommer hon aldrig att glömma. Hennes man kom springande med deras livlösa dotter i famnen.
– Vi la henne på marken och påbörjade hjärtmassage. Men det märktes inga tecken på liv. Redan då visste jag innerst inne att hon var död, säger Louise.
Kim lyfte in Nanna i familjens bil och körde till sjukhuset där sjuksköterskor fortsatte med att försöka få liv i henne. Louise ordnade så att ett par vänner kom och tog hand om flickorna innan hon själv gav sig av.
– Kim satt på golvet och grät och jag kände mig som att jag befann mig utanför min kropp. Det här kunde inte vara mitt liv. Min dotter. Det kunde bara inte hända, säger Louise som fick komma in till sin dotter medan läkarna fortfarande höll på med henne.
– Jag var så rädd för att vara i vägen och undrade också över varför vi måste vara där. Betydde det att hon verkligen var död?
Befann sig i chock
Kort efteråt flögs Nanna till Rigshospitalet i Köpenhamn med helikopter. Louise och Kim satte sig chockade i en taxi som körde iväg. När de kom fram hänvisades de till ett väntrum. Kim gick rastlöst runt medan Louise satt som förlamad i en stol till några människor i vita sjukhusrockar kom fram till dem. Sjuksköterskan presenterade sig som den som tog hand om deras dotter och hoppet tändes på nytt.
Är hon fortfarande vid liv? hann Louise tänka innan hon såg läkarens allvarliga ansiktsuttryck.
– När han sa att hon var död rasade världen för oss. Kim blev arg och började sparka på saker. Jag tror att jag befann mig i chock. Jag kunde inte förstå det, säger Louise som undrade varför två poliser kom in på avdelningen.
Det visade sig att de skulle vara med och säkra att Nanna inte hade blivit utsatt för brott, så när de till slut fick se sin lilla flicka tilläts de inte röra vid henne.
– Jag ville mest av allt ta upp henne och krama henne, men fick bara lägga min hand ovanpå täcket. Jag sa att jag älskade henne och att jag var ledsen.
När Louise och Kim ett par timmar senare satte sig i bilen mot Nørre Alslev på Falster i Danmark var det helt tyst. Att de aldrig mer skulle höra Nannas steg i trappan eller hennes höga skratt var svårt att ta in.
– Jag sov inte mycket den natten. Jag visste ju att när det blev morgon måste jag berätta för våra andra barn att Nanna var död.
”Läkarna gjorde allt de kunde…” började Louise när barnen satt vid matbordet. Mer hann hon inte säga förrän de två flickorna började gråta. Sorgen la en svart skugga över familjens hem. Louise hade skickat sms om vad som hänt och kondoleanserna strömmade in. Några kom hem till dem, andra hjälpte till med praktiska saker och på Nannas dagis var flaggan på halv stång.
– Vi var överväldigade av den medkänsla och hjälp vi fick, samtidigt hade jag inte plats för alla känslor. Så jag stängde nog av lite och koncentrerade mig på det praktiska. Det viktigaste var att finnas där för flickorna och ge Nanna en fin begravning.
Överväldigande sorg
Den ödesdigra dagen hade Nannas pappa valt att byta lock på familjens septiktank. Innan han gick in hoppade han flera gånger på locket för att vara säker på att det satt fast. Dessvärre gjorde det inte det och den följande tiden kände Louise hur vreden mot maken pyrde inom henne.
– Den första tiden ville jag inte att han rörde vid mig. Jag tyckte ju att det var hans fel. Det var så många tankar. ”Om bara inte…” malde i huvudet på mig, berättar Louise, som sju dagar efter olyckan fick lov att se sin lilla flicka i kapellet i Nykøping Falster.
Familjen möttes av Nannas slutna ögon och Louise fick äntligen ta sin döda dotter i famnen när hon skulle läggas i kistan. Hennes syskon la ner modellera till henne. Hon fick en nalle och en mjuk kudde under huvudet.
– Hon sa alltid ”mig älskar dig” till mig och när jag höll henne i famnen kändes det så fruktansvärt att jag aldrig mer skulle få höra henne säga det. Jag ville bara fortsätta sitta där med henne, för jag visste att när jag gick därifrån var det sista gången jag såg henne.
Den följande tiden var Louises ögon svullna när hon gick upp och rödsprängda när hon gick till sängs på kvällarna. Sorgen kändes som ett hål i magen. Trots det valde familjen att åka på en redan planerad semester till Italien. Men redan när de stod vid färjan och kontrollanten frågade om de var fem personer blev förhoppningen om en bra semester förstörd.
– Vi blev konstant påminda om att hon inte var med och även om vi ansträngde oss för barnens skull är det den mest förfärliga semester jag varit på, säger Louise som när de kom hem igen såg sin dotter överallt i huset.
Viktigt att våga prata om Nanna
– När jag var i badrummet kunde jag se henne sätta upp ena benet på badkarskanten när hon skulle torka sig, och i vardagsrummet kunde jag se henne vimsa runt i sin Elsaklänning. Hon var överallt och ändå ingenstans, förklarar Louise.
Det har gått över två år sedan Louise såg sin dotters leende för sista gången och även om sorgen fortfarande är en stor del av vardagen har hon börjat skymta ljuset igen.
– Det var en tragisk olycka, och även om jag var enormt arg precis efteråt kunde jag inse att det inte var rätt mot Kim för han älskade henne otroligt mycket, förklarar Louise som alltid har pratat öppet om sorgen.
Därför startade hon kort efter Nannas död en Facebooksida där hon skrev om sin dotter och hon har gjort klart för sin bekantskapskrets att det är helt okej att fråga om sorgen och prata om Nanna. Det gör familjen själv.
På Nannas födelsedag äter de kyckling som var henne favoriträtt och går tillsammans till hennes grav. Där tittar de på hundratals bilder och filmer på den leende flickan, för även om Nanna inte längre finns bland dem kommer hennes familj aldrig att glömma henne.
– Nanna förde in så mycket glädje i familjen och vi kommer alltid att sakna och fattas henne. Vi var lyckliga som fick ha henne i tre år och oavsett vad kan ingen ta det ifrån oss.
Jag hade inte plats för alla känslor Louise Haurholm Sternbo kunde först inte förstå att hennes dotter var borta. Saknaden är fortfarande stor. Nanna var en glad och livlig flicka.
Av Nina Sommer
Översättning: Anette Bülow
Foto: Jacob Ljørring
LÄS MER:
Filippa, 39, förlorade sin son och sin man: ”Sorgen finns alltid med”
Carina förlorade två söner på två år: ”Så smärtsamt att jag knappt orkat leva”