Madelein, 74, är Sveriges äldsta dj: ”Fortsätter tills jag är 100 år”

Innan ens nattklubben Etage har öppnat upp portarna ringlar sig en prydlig kö ut på Stortorget i Malmö. Klockan närmar sig sju. Finskorna klapprar snabbt över kullerstenen. Paljettygen glänser ikapp med de nymålade läpparna.

Snart dyker Madelein Gloria Månsson, 74 år, upp. Hon tar VIP-ingången och går in bakvägen i lokalerna. På ryggen bär hon en ryggsäck fullproppad med pärmar, laptop, mixerbord och post-it-lappar. Hon siktar vant mot dj-båset som är placerat i klubbens hjärta. På vägen blir hon stoppad fler gånger av män och kvinnor som vill hälsa och byta några ord.

– Jag har en fanclub som brukar följa mig. De åker exempelvis från Göteborg till Uppsala och Stockholm när jag spelar där. Så det blir många svettiga kramar. Det är väldigt roligt. Min dotter säger att jag snart har rockstatus, säger Madelein Månsson och skrattar.

Hon har haft sitt alias ”DJ Gloria” i nio år nu. Genom det har hon skött musiken och feststämningen på några av de största klubbarna i landet. I kväll är hennes disco utsålt, precis som vanligt. Sveriges sannolikt äldsta, kvinnliga dj ska denna kväll underhålla över 700 danssugna personer över 50 år.

”Ett helvete”

Men när Madelein började var det ingen som fattade vad hon höll på med, inte ens hennes egen familj. Hon blev utskrattad och ignorerad i Stockholms klubbvärld. Ingen gav hennes 50+ disco en chans.

Runt år 2000 bodde Madelein i semesterpärlan Torekov i nordvästra Skåne tillsammans med sin man Bertil.

De var otroligt lyckliga och hade stora caféplaner för sin fruktträdgård.

Men de friska och lyckliga åren tillsammans blev få. Bertil blev sjuk. Ett bråck på halspulsådern blev inflammerat och måste opereras bort.

– Då började nio år av helvete och 24 timmars passning. Stämbandet skars av av misstag och han kunde varken prata eller äta, utan fick mat genom en slang i magen.

Bertil, som blev allt sjukare, ville bara ha Madelein vid sin sida. Hon varken kunde eller ville säga nej.

Snart kunde de inte bo kvar i huset med alla trappor och Madelein gick med på att flytta tillbaka till Stockholm där de båda kom från. Tomten med alla drömmar i Torekov styckades upp och såldes.

– Jag tyckte så synd om honom så jag var där vid hans sida hela tiden. Nu i efterhand kan jag känna att jag borde kaxat till mig. Men jag älskade min man och han älskade mig.

Åren gick och operationstillfällena bara ökade i antal för Bertil. Paret mådde allt sämre. Bertil var nu rullstolsburen och klarade ingenting själv. Madelein i sin tur började få svårt att andas.

– Jag mådde jättedåligt, men jag fortsatte att passa honom dygnet runt. Jag hade inte lust med något, var håglös och deprimerad.

Ett år i sorgebubbla

Madelein kunde inte sluta gäspa. Hon upplevde att hon inte fick luft och gick till slut till vårdcentralen. Men det var inget fysiskt fel på henne. I dag förstår hon att det var hela situationen som pressade och tryckte henne över bröstet den sista tiden. All hennes tid och energi gick åt att tänka på Bertil.

– Jag undrade hela tiden hur han mådde. Nu dör han, tänkte jag varje gång han åkte in och ut från sjukhuset. Samtidigt var min 96-åriga mamma också sjuk, men hon var inte rädd för att dö. Min man kämpade emot. Han tyckte döden var otäck, säger Madelein och tittar ut genom fönstret med glansiga ögon.

Till slut räckte inte Bertils kämparglöd till. Året var 2009. Madelein satt vid hans sida när han somnade in, precis som hon har gjort de senaste nio åren.

– Jag kände stor lättnad. Att äntligen, tack och lov! Det hade gjort så ont att se honom lida. Det var fruktansvärt och ett så ovärdigt liv. Han led och hade ingenting kvar i kroppen som funkade. Jag tyckte att det var fint att sitta och hålla honom i handen när han somnade in.

Året efter var Madelein som i en bubbla. Bertil och Madeleins mamma dog med två månaders mellanrum. Nu handlade det bara om att överleva.

– Jag kommer nästan inte ihåg någonting. Det var ett år av flytt och begravning. Det var ju begravning för både mamma och Bertil. Sen dog pappa ett halvår senare.

Tränar sig frisk

Någon hade sagt till Madelein att det tar ett år att återhämta sig från något så tragiskt som hon har varit med om. Denne någon fick rätt.

Så i samband med Bertils död bestämde sig Madelein för att slå sig ur sorgebubblan. Det var nu eller aldrig. Hon började röra på kroppen och träna på gym. Det blev vändpunkten i hela hennes tillvaro, även om hon först hade svårt att hitta rätt.

– Instruktörerna på gymmet var söta och duktiga, men de spelade fruktansvärt dålig musik. De bara dunkade på med vad jag kallar tvättmaskinscentrifug-musik. Sen skrek de massa om att ”du är grym” och ”ge mig allt”. Det kändes inte kul.

När sen Madelein testade seniorgympa passade inte den heller. Den var alldeles för lugn och musiken var inget för henne.

Så hon beslutade sig för att ta saken i egna händer och utbildade sig till aerobicsinstruktör. Utbildningen var tuff och full av 20-åringar, men ledarna sa att hon var duktig på att leverera ett pass. Snart stod Madelein med ett godkänt teori- och fysikprov.

– Då började jag söka jobb som nyutbildad aerobicsinstruktör. Jag var 63 år utan erfarenhet. Folk bara stirrade när jag kom och frågade, säger Madelein och skrattar.

Men till sist nappade ett gym, Saga, i Stockholm.

Snart blev hennes pass ett av de mest populära och fokuserade på hur man ska träna kroppen efter 50 år. Nu har Madelein varit instruktör för två pass i veckan i tio år på Saga.

– Det betydde allt. Jag skulle inte sitta här om jag inte hade börjat. Det var det smartaste jag har gjort, både för kropp och själ.

Blir ”DJ Gloria”

För att Madeleins gympapass ska bli så bra som möjligt fokuserar hon mycket på musiken. Hon lyssnar själv ständigt på musik och ser till att byta låtar till varje pass. Deltagarna har alltid uppskattat just det.

En dag satt hon med goda vänner i sin gamla hemby Torekov. De åt mat, drack vin och pratade om musik. Rätt vad det var hörde Madelein sig själv säga att hon ville bli dj. Sällskapet tystnade.

– De blev alla väldigt förvånade, men de tyckte också det var roligt. Men ärligt talat tror jag inte riktigt att någon tog det på allvar.

Men det visade sig att väninnans son var dj och lovade att han kunde ge Madelein privatlektioner. Hon tvekade inte en sekund. Den här ingivelsen skulle hon fullfölja.

– Men jag var pinsamt dålig i början, säger Madelein och skrattar.

För att se hur det gick till i verkligheten började hon gå ut på klubbar i Stockholm. Snart hade hon besökt de flesta och insåg något förödande. Klubbarna öppnade inte förrän klockan 23 och hon såg inte röken av någon innan midnatt.

– Att stå i kö med 20-åringar mitt i natten kändes jättefel. Då är jag trött och vill gå hem och lägga mig.

Startar discobolag

Precis som med gymnastikpassen gjorde Madelein slag i saken själv. Fanns det inget uteställe som passade henne, fick hon skapa ett 50+ disco på egen hand. Hon fick med sig vännen Britt som hon raskt startade ett handelsbolag med. Men när vännerna ville att det skulle stå ”klubb” på papperna var Madelein bestämd.

– ”Jag skiter i att det heter klubb nuförtiden”, sa jag. ”Det ska vara disco”. Alla ska fatta vad det handlar om. Det ska öppna 18.30 eller senast klockan 19. Sen är discot slut vid midnatt, senast, säger Madelein.

Hon berättar att de som tar vid runt midnatt skämtsamt brukar kalla det för ”russin-disco”, för att hon alltid har den undre åldersgränsen 50 år. När hennes disco sen är slut fylls klubbarna på med 20-åringarna.

– Vid midnatt brukar det komma någon kille i keps och tatueringar som knappt kan hälsa. De kan inte gå normalt heller för de har byxorna så långt nere. De brukar titta på mig och säga ”fan vad ascool du är”. ”Tack”, säger jag då.

”Ingen tog oss på allvar”

Britt och Madelein började leta ställen för sitt 50+ disco. Det visade sig vara svårare än att få jobb som aerobicsinstruktör. Ingen tog dem på allvar. Madelein började bearbeta ett ställe de hittade på Södermalm i Stockholm som de trodde skulle kunna fungera.

Minnet av när hon gick dit första gången har etsat sig fast i hennes minne.

Det var fredagseftermiddag. I baren satt redan fullt med folk. Madelein, klädd i en tjusig kamelhårsulster, gick bestämt fram till en två meter lång kille som stod bakom disken. Han var klädd i ett svart linne, tatuerad, hade ”silvergrejer” i öronen och såg cool ut, tyckte hon.

– Alla tystande och började lyssna runt baren. Jag berättade att jag var dj och hade tyckt det var kul om jag fick spela på hans klubb. De visste inte om de skulle skratta eller gråta. Det var så tyst. ”Coolt”, sa killen till slut. Sen var det tyst igen. Om man läser mellan raderna var det såklart ett nej.

Men med vad Madelein beskriver som ”tjat, list och lur”, får hon många månader senare som hon vill. Och även om hon inte visste det då, skulle hennes disco bli en ostoppbar framgångssaga.

Rock, pop, samba och disco

Klockan är lite över åtta. Uppe i dj-båset glittrar DJ Glorias silvriga paljettröja varje gång de röda och gröna strålkastarna sveper över henne. Dansgolvet är redan fullt. Tonerna av Cyndi Laupers ”Girls just wanna have fun” strömmar från högtalarna.

– Jag har lärt mig att fylla dansgolvet på mindre än en minut, men jag avslöjar aldrig knepet hur, säger Madelein och ser lurig ut.

– Jag har aldrig färdiga spellistor, utan försöker läsa av dansgolvet och fatta vilka som är där. Ibland blir det lite rockigare, en del Prince, Rolling Stones och ibland mer samba och ”Despacito”. Jag har 5 000 låtar på min laptop.

Madelein har också ställt fram en hög med post-it-lappar i ett hörn där alla besökare kan skriva ner sin favoritlåt. Det har hon gjort till en vana eftersom hon inte alltid hör vad besökarna önskar.

I kväll vill besökarna rocka till Rolling Stones, svänga till Tomas Ledin och höja händerna till Chers ”Dark lady”. Madelein fattar micken.

­– Om jag inte spelar er önskelåt så kanske jag inte har den eller så kanske den inte passar in. Om ni önskar Bob Dylan, så är han underbar, men jag kommer inte spela Bob Dylan. Jag bara talar om det. Nu blir det rock’n’roll, ropar hon ut i mikrofonen.

Publiken skrattar och stämmer upp i allsång till Elvis ”Jailhouse rock”.

– Jag känner total lycka där i båset. Jag är fullt koncentrerad och har en relation med dansgolvet. Träffar jag rätt med musiken får jag folk att dansa som de inte har gjort på 30 år.

”Världens energikick”

Det är dansen som Madelein hyllar mest. Det är den och glädjen som kommer av den som får henne att ibland le hela dagen efter en discokväll.

– I dag säger forskningen att när man dansar så frigör man endorfiner och det blir samma effekt som när man tar humörshöjande tabletter. Det är det jag ser och känner. Folk bara strålar av glädje, det inte klokt. Det är världens energikick. Obetalbart!

För att alla ska känna sig bekväma på discot är Madelein strikt med åldersgränsen. Det är 50 år eller äldre som gäller, annars blir man utkastad direkt.

– Vi är väldigt hårda! I kväll har vi exempelvis 700 observatörer som kommer till mig om det är någon som misstänks vara under 50 år. Då får man visa legitimation. Men skulle man vara ett större sällskap där en är strax under 50 är det okej.

Rita Leissner och Inger Petersson slipper visa legitimation den här kvällen. De har åkt ända från Karlshamn och Karlskrona för att dansa med jämnåriga.

– Det här är en riktigt kul grej. Vi har växt upp med 80-talsdisco, men nu finns det nästan ingenting för vår generation. Varför ska inte vi få dansa?, säger Rita Leissner.

Det är första gången de besöker Madeleins disco och är spända på vart kvällen ska ta dem.

– Men vi försöker att inte ha några förväntningar, vi vill bara uppleva en bra kväll. Nu rycker det i dansbenen, säger Inger Petersson och dansar iväg med Rita.

Drömmer om Los Angeles och Tokyo

Efter en discokväll är Madelein ”lyckligt trött”, ungefär som efter ett maraton. Hon spelar sina fyra timmar i sträck utan paus. I början satte arrangörerna fram en stol till henne, men hon har alltid valt att stå upp och dansa.

Därför är det också viktigt att hon återhämtar sig ordentligt. Det gör hon bäst med långa promenader med sin parson russell terrier Ludvig, med goda vänner, biobesök och så hennes dagliga meditation.

– När jag har gjort ett jobb brukar jag lägga mig raklång i tio minuter och koncentrera mig på nästa sak jag ska göra. Det är det här med ställtid. Jag behöver tid för att lämna en uppgift och ta mig an nästa, eftersom jag är så engagerad i det jag gör för stunden.

Nu har Madelein disco nästan en gång i veckan. Dottern Anna är hennes manager och sköter marknadsföringen och bokningar. 2018 är redan helt uppbokat och förfrågningarna fortsätter att strömma in från andra svenska städer.

Och Västerås, Uppsala, Göteborg, Falun, Malmö och Stockholm har gett mersmak. Nu vill Madelein erövra världen med sitt disco. Hon håller redan på att förhandla med klubbar i Norge och Danmark. Las Vegas, Los Angeles och Tokyo ser hon som fantastiska städer att få spela i. Hon och Anna har stora drömmar.

– Jag vill jättegärna ut i världen och spela på de riktigt stora ställena. Att se 1000 personer dansa till min musik, som jag gör på exempelvis Trädgår’n i Göteborg, det är jätteroligt! Sen tror jag att det här är ett bra koncept att inspireras av var man än bor. Folk tänker att om hon är 74 år och kan klara det där, då borde jag rycka upp mig.

Men det verkar inte som att Madelein har någon brådska med sina stora drömmar. Hon har nämligen lång tid kvar i dj-båset, om hon själv får bestämma.

– Kanske 25 år till? Då fortsätter jag tills jag är 100 år!

Madelein skrattar och fortsätter:

– Nu ligger jag på supertopp, men det kan ju avta. Folk kanske tröttnar. Men okej, jag fortsätter så länge någon vill dansa och så länge jag orkar.

Artikeln publicerades först på Allers.